KAPITEL 4 Förälskad

Cristos

Det var redan fredag. Veckans sista skoldag. Jag såg fram emot lite ledig tid så att jag kunde gå igenom min forskning om Joy Taylor. Egentligen hade jag inte mycket att gå på.

"Cristos, har du hittat något?" frågade Xavier. Han var så otålig. Han tror att det är så enkelt att gräva i det förflutna.

"Ingenting ännu. Jag sa ju att det är som om hon inte existerar," svarade jag. "Låt mig omformulera det. Det är som om vad som än hände henne inte hände."

"Du vet att det bara är möjligt om någon kan kontrollera alla i stan, inklusive polisen. Vem i den stan är rikast och mäktigast?" frågade Xavier.

Vi satt utanför biblioteket, på en bänk under ett träd. Vi hade märkt att Joy brukade gå direkt till biblioteket mellan lektionerna, så för att hålla ett öga på henne brukade vi sitta här och vänta på henne.

"Jag skulle säga borgmästaren," svarade jag.

"Då säger jag att du ska fokusera på honom," sa Xavier och tittade på sin klocka. "Fan! Min nästa lektion börjar snart. Håll ett öga på henne åt mig, okej? Sms:a mig vart hon går. Vi ses senare." Han sprang iväg till sin byggnad och lämnade mig bakom, skrivandes på min laptop och fortsatte min forskning.

Jag hatade verkligen när allt ledde till en återvändsgränd. Det fanns inga tidningsartiklar eller några videor som nämnde Joy Taylors överfall. Jag gick tillbaka så långt som fem år och hittade fortfarande ingenting. Allt jag fann var hur den gode borgmästaren Thedore Cohen gjorde New Salem till en framtidsstad.

Kanske hade Xavier rätt. Det måste vara någon tillräckligt mäktig för att blockera media och ingripa med rättsväsendet. Om det inte var borgmästaren, vem var det då?

Jag letade efter information om sheriffen i New Salem när jag i ögonvrån såg Joy lämna biblioteket och gå mot studentkafeterian. Jag hade inte märkt att det redan var lunchdags. Jag stängde snabbt min laptop och följde efter henne.

Hon hade glömt att sätta på sig sin hoodie, så många av våra skolkamrater började peka på henne när hon gick förbi. Jag gav var och en av dem en ilsken blick. Hur vågar de skratta åt någon som har gått igenom så mycket!

Jag suckade och skakade på huvudet medan jag gick. Så omogna sinnen.

De skulle aldrig förstå vad Joy har gått igenom om de inte gick en mil i hennes skor. Jag tvivlade faktiskt på om de skulle överleva om det hände dem.

Jag skyndade mig upp bakom henne och höll snabbt upp dörren så att hon kunde gå igenom. Hon tittade upp på mig, överraskad över att se mig hålla upp dörren för henne. Hon log blygt mot mig och nickade tacksamt. Jag märkte att hennes ögon var en fantastisk nyans av blått och grönt... mycket vackra.

"Eh, tack," sa hon. Hon hade en riktigt sensuell röst. Inte konstigt att Xavier gillade henne.

"Inga problem," svarade jag. Hon gick in i cafeterian och ställde sig i kön. Jag ställde mig precis bakom henne.

Jag hade aldrig märkt hur lång hon var. När hon stod rak, nådde hon upp till mina axlar. Hon var smal och hade långa ben. Jag lade märke till hur graciösa hennes händer var och att hon hade rena naglar. När hon slängde sitt långa kastanjebruna hår, kunde jag känna doften av hennes blommiga schampo.

När vi kom fram till kassan, sköt jag fram mina pengar innan hon hann betala.

"Jag fixar det här," sa jag och log mot henne.

"Det behöver du inte," sa hon och putade med läpparna. Hon såg faktiskt bedårande ut.

"Du kan bjuda mig på lunch nästa gång," sa jag till henne. När jag sa det, log hon och nickade.

"Okej, nästa gång då," mumlade hon mjukt. "Tack igen." Hon plockade upp sin bricka för att hitta ett bord att sitta vid när en bekant röst hördes bakom oss.

"Cristos, jag letade efter dig vid-" Xavier stannade plötsligt när han insåg vem jag pratade med. "F-Förlåt..." Joy log mot Xavier vilket fick honom att rodna.

"Eh, hej! C-Cristos här var så snäll och betalade min lunch," sa hon. "Tack, C-Cristos." Hon tog sin bricka och hittade en plats längst bort i hörnet, borta från alla studenter.

Jag log. Jag gillade hur hon sa mitt namn.

"Men för tusan, Cristos! Du borde ha sms:at mig att du var här. Jag kunde ha bjudit henne på lunch!" utbrast Xavier, helt irriterad på mig, när vi satte oss bara några bord bort från henne.

"Förlåt! Jag var så försjunken i att studera henne. Hon har verkligen vackra ögon," nämnde jag. Han höjde ett ögonbryn, förvånad över att jag hade lagt märke till hennes ögon. Sedan lutade han sig tillbaka i stolen, surande.

"Jag såg henne först!" mumlade Xavier, som ett barn.

"Vi såg henne alla samtidigt, Xavier. Hey! Jag är också engagerad i vad det här än är, vet du. Lugna ner dig. Sebastian och jag, vi vill också hjälpa henne. Tillsammans kommer vi att hitta vem som gjorde detta mot henne och få dem att knäböja framför henne. Jag lovar det," sa jag till honom, försökte muntra upp honom. Han suckade och lutade sig framåt.

"Jag är bara beskyddande över henne. Jag vill inte se sorgen i hennes ögon längre." Xaviers röst hade en ömhet i sig som jag aldrig hade hört förut. Var han kär i henne... redan?

"Oroa dig inte, Xavier." Sebastian dök plötsligt upp och gled ner på en stol bredvid Xavier, gav honom en smörgås och en dryck. "Jag har redan pratat med min mamma. Hon ordnar så att våra medicinska kollegor kan hjälpa Joy."

Xavier vände sig om för att kasta en blick på Joy som läste en lärobok medan hon avslutade sin lunch.

"Oavsett kostnader, Sebastian, jag betalar. Bara säg åt dem att göra henne vacker precis som hennes hjärta."

Jag kastade en blick på Sebastian vars ögon också var på Joy Taylor. Jag suckade. Alla tre av oss tittade i smyg på henne.

Det var så konstigt. Vi hade inte ens formellt träffats, men vi var redan förälskade i Joy.