KAPITEL 7 Transformation

Joy

Första året på gymnasiet gick så snabbt. När jag lyckades med det som alla tjejer på min skola drömde om, att bli en del av den stiliga trions liv, såg folk på mig med respekt, även om de viskade bakom min rygg.

"Hon har säkert legat med alla tre... slampan."

"Hon är bara deras lilla hund. Ett välgörenhetsfall."

"Jag hörde att de där tre killarna är med i ett gäng eller något och att hon hamnade mitt i det. Åtminstone har de ett samvete."

Äsch. De var mina vänner och de behandlade mig väl utan att kräva något i gengäld. Jag hjälpte dem med deras uppgifter och projekt i skolan, men det var inte nog för att återgälda all vänlighet de visade mig.

Det var sommarlov och jag skulle genomgå en serie operationer, från näsoperation till ärrborttagning. Sebastian sa att allt var gratis, men jag visste att någon skulle betala. Om inte med pengar, så med tjänster.

"Älskling, Xavier är nere och väntar för att köra dig till sjukhuset. Din pappa och jag kommer så fort våra skift är över, jag lovar," sa min mamma.

Jag plockade upp min väska med mina tillhörigheter och tog ett foto av mig själv som referens.

"Okej, mamma. Nu kör vi," sa jag när jag gick nerför trappan.

Jag haltade inte längre. Xavier och Cristos hade anställt en sjukgymnast för att hjälpa mig med benet. Efter fyra månaders konstant terapi hade jag fått muskler och smärtan försvann äntligen. Jag joggar med killarna varje helg på campus för att behålla musklerna.

Om jag trodde att killarna i North Dakota behandlade mig som en prinsessa, så behandlade Sebastian, Cristos och Xavier mig som en drottning. De gjorde allt och köpte allt åt mig. Till och med de här designjeansen jag hade på mig, de fick jag av Cristos.

Xavier, som stod vid dörren, hoppade fram för att ta min väska. Av de tre var han väldigt beskyddande och bar alltid, alltid min väska.

"Redo?" sa Xavier entusiastiskt. Han var väldigt uppspelt medan jag var nervös. Tänk om dessa ärr inte skulle försvinna? "Joy?" Jag log mot honom, i hopp om att han inte skulle se förbi mitt leende.

"Jag är redo."

"Fru Taylor, jag ska ta väl hand om Joy. Jag lovar," sa Xavier till min mamma medan vi gick ut genom dörren.

"Jag vet att du kommer göra det, Xavier. Bara ring mig om det är några problem," sa min mamma.

"Det ska jag, fru Taylor."

Mina föräldrar älskade killarna och litade nu helt på dem. När vi blev vänner såg de en stor förbättring hos mig. Äntligen hände den där andra chansen i livet och mina föräldrar var dem evigt tacksamma.

När vi satt i bilen frågade jag var Sebastian och Cristos var.

"Sebastian tränar. Kom ihåg att han har den där tävlingen. Cristos möter oss på sjukhuset," sa Xavier. Han lade en hand ovanpå min. "Hej, var inte rädd. Dessa läkare är de bästa på vad de gör. Du såg ju bilderna från den där kändisen, eller hur?"

"Jag vet, Xavier. Men tänk om dessa ärr är permanenta?"

"Jag har en känsla av att de kommer kunna ljusa upp de där ärren. En läkare sa att det finns en möjlighet att de kan uppnå ett felfritt resultat," sa han och försökte lugna mig. "Joy, det här är inte likt dig. Varför all denna negativitet?"

Jag tittade på honom. Han hade rätt. Jag var pessimistisk. Här försökte de hjälpa mig. Jag var skyldig dem lite optimism.

"Jag är bara dum. Du har rätt. De här operationerna kommer att fungera. När vi återvänder till skolan i höst kommer alla se en snyggare Joy Taylor."

"Det är min tjej," sa han medan vi redan var framme vid sjukhuset utan att jag märkt det. "Joy, du kommer alltid vara vacker i våra ögon. Vi vill bara att du ska få tillbaka ditt liv."

Resten av sommaren var jag tvungen att stanna hemma för att läka. Jag fick inte göra några ansträngande aktiviteter för att möjliggöra ordentlig läkning efter ärrrevisionsoperationerna.

Efter att rodnaden hade lagt sig genomgick jag dermabrasion och laserbehandling för att hjälpa de nya ärren att blekna och läka smidigt och ge mig ett felfritt resultat.

Andra året på gymnasiet kanske började med att jag såg ut som ett monster, men när dagarna blev till månader blev jag förvånad över att märka att ärren nästan var helt borta. När förbättringen blev märkbar satte en läkare in ansiktsfyllningar för att ge mig fylligare kinder och konturera min käklinje.

Mot slutet av vårt andra år såg jag vacker ut. Varje kille som kallat mig för ett monster tävlade nu om min uppmärksamhet. Inklusive en kille som hette Jonathan Marshall. Han försökte till och med kyssa mig. Usch!

Jag brydde mig inte om de andra killarna. Allt jag brydde mig om var de tre männen som gjorde ansträngningen att ge mig mitt liv tillbaka.

Jag hade blivit väldigt beroende av alla tre... till den grad att jag inte visste var jag började och de slutade.

Jag var också rädd. Rädd att de plötsligt skulle lämna mig för någon bättre. Jag kände mig som en börda för dem alla tre. Jag visste att förutom skolan arbetade de för sina föräldrar. Det var tillräckligt svårt att jonglera skolan, hur mycket mer att hantera andra ansvar? Men trots att de var så upptagna verkade de alltid hitta ett sätt att passa in mig i sina hektiska scheman.

Efter att jag fick klartecken från min läkare fick jag delta i festerna under vårens lov. Vi körde till Malmö och jag blev förbluffad över att se alla Kaliforniens universitetsstudenter på ett och samma ställe.

Vi var på stranden och njöt av våra drinkar när en kille försökte ta på mina bröst. Sebastian gav honom en smäll och han föll ihop i sanden, utslagen.

"Är det någon annan som vill försöka sig på något liknande?" ropade Sebastian. Killens vänner trängde sig fram mot oss och ett slagsmål bröt ut.

Jag måste ge det till Xavier. Han sänkte tre av killens vänner ensam med ansiktet först ner i sanden. Vi gick därifrån, skrattande, utan en skråma på någon av dem.

Jag var stolt över dem, men det fick mig att tänka...

Varför har de blivit tränade att slåss så där?