Kapitel 7 Den ynkliga kvinnan som inte kunde behålla sin man

I sitt tidigare liv var Cecilia inte särskilt intresserad av alkohol. Men å andra sidan hade hon inte heller förstått att en enda flaska vin kunde budas upp till miljarder kronor. Familjen Russell hade verkligen gjort en förmögenhet på sina vininvesteringar.

Cecilia kastade en blick på Julian och insåg att han visste exakt att flaskan Mason köpte troligen skulle öka i värde.

Julian hade ett stort socialt nätverk, så att få insiderinformation om berömda vingårdar var en enkel match för honom. Han hade inte avstått från att bjuda på auktionen bara för att göra Mason en tjänst. Cecilia mötte Julians blick och sa med en suck, "Som jag sa, jag följde bara vad han sa."

Julian stirrade på henne en stund, hittade inget misstänkt och nickade lätt.

Cecilia höll sig för sig själv och var inte känd för sin affärsskicklighet. Dessutom var deras äktenskap en affärsuppgörelse; deras ekonomier var sammanflätade. Om hon i hemlighet samarbetade med konkurrenter skulle familjen Medici också lida.

Efter att ha pratat med Cecilia tog Julian med sig Tamsin och gick förbi henne för att nätverka med andra stora affärsmän.

Tamsin följde lydigt efter Julian och kastade en till synes ursäktande blick mot Cecilia.

När Cecilia såg Tamsins leende kände hon att hennes roll som Julians fru var ett skämt och gav ett hånfullt leende när hon fångade en flyktig triumf i Tamsins ögon.

Julian skyddade Tamsin vid varje tillfälle, till och med valde att fotograferas med henne istället för sin egen fru. Och nu hade han övergett sin nya brud för att hjälpa Tamsin att bygga sitt nätverk.

Hur kunde Tamsin inte vara nöjd?

För åskådarna var Cecilia bara en stackars kvinna som inte ens kunde behålla sin man.

Cecilia tappade intresset för att få lite frisk luft. Hon behövde hitta ett sätt att själv komma nära dessa berömda entreprenörer.

Plötsligt fångade en vacker pianomelodi hennes uppmärksamhet.

Cecilia tittade över och såg en fiol bredvid pianot, och hon log.

Som arvtagare till familjen Medici kände hon definitivt till sin musik.

Cecilia gick fram och tittade på pianisten, pekade på fiolen.

Pianisten förstod snabbt hennes avsikt och nickade med ett leende.

Cecilia plockade upp fiolen, tog stråken i sin högra hand och gjorde några rörelser för att känna in den.

Snart gled stråken smidigt över strängarna och skapade den första rena och melodiska tonen, perfekt sammanflätad med pianots melodi.

För ett ögonblick flätades fiolens ljuva ljud och pianots harmoni samman och skapade en fängslande symfoni.

Den plötsliga vackra duetten fångade genast gästernas uppmärksamhet, med många beundrande blickar riktade mot Cecilia.

Så snart framträdandet var över bröt salen ut i entusiastiska applåder.

Tamsin såg Julian till och med avbryta sin konversation för att stirra på Cecilia. Motvilligt sa hon, "Cecilias fiolspel är verkligen bra, och hon har sådan fantastisk kemi i duetten. Verkligen imponerande."

"Hon är trots allt nivå tio på både piano och fiol," sa Julian nonchalant.

Många där kunde spela piano, och att vara nivå tio på piano var vanligt i deras krets. Men få hade bemästrat fiolen så väl. Cecilias musikaliska talang var verkligen hög.

När hon hörde hans ord förändrades Tamsins uttryck dramatiskt. Det var en nivå hon aldrig skulle kunna nå under sin livstid!

Det visade sig att gapet mellan henne och Cecilia var så stort, och hon hade helt underskattat Cecilia.

Under tiden pratade pianisten glatt med Cecilia och introducerade henne för många musikälskande societetspersoner.

En kille mumlade, "Den här arvtagerskan från familjen Medici är ganska imponerande, spelar ett så vackert stycke med en främling."

När han hörde det, nickade Alaric. "Ja, det var vackert."

Bredvid honom himlade Kian med ögonen. "Tja. Du skulle inte känna igen bra musik om den bet dig."

Efter att ha pratat med societetsfolket märkte Cecilia att koppen med guldfisken saknades.

Förvirrad var hon på väg att fråga personalen när hon, på väg mot ett litet rum inne i salen, plötsligt drogs åt sidan av en kraft.

Cecilias ögon vidgades, hon ville ropa på hjälp, men hennes mun täcktes.

Varm andedräkt svepte mot hennes öra. Hon rynkade pannan och lyfte foten för att stampa hårt på personen bakom henne.

Mannen stönade lågt av smärta. Han hade inte använt mycket kraft för att hålla fast Cecilia, och hon utnyttjade hans korta distraktion för att ta sig loss.

En bekant röst hördes. "Höga klackar gör ont, fröken Sjöjungfru."

När hon hörde rösten blev Cecilia mållös. "Då kanske du borde försöka med ett ordentligt hej nästa gång."

Alaric ryckte på axlarna. "Inte så praktiskt."

Cecilia rynkade pannan. "Så varför drog du mig hit?"

"För att ge dig det här." Alaric räckte henne något.

Cecilia tog emot det och såg att det var ett blått sjöstjärne-hänge.

"Vadå, kom du bara för att ge mig det här?" Cecilia stirrade misstänksamt på honom, hennes röst lite högre.

Alaric räckte henne då ett papper. Det var en handskriven skuldsedel, med "En Miljard Dollar" klottrat över det med stora bokstäver.

Alaric sa, "Kian skrev det på skoj."

Cecilia kunde inte låta bli att himla med ögonen, tog papperet och pennan, och skrev sitt namn medan hon sa, "Han behöver en hobby."

Alaric skrattade.

"Förresten, du..." han hann bara öppna munnen innan ett ljud utanför avbröt honom.

Alaric skyddade instinktivt Cecilia medan han gestikulerade för tystnad.

Det verkade vara Bodhis röst, men Cecilia kunde inte urskilja samtalet.

Efter ett tag, när de hade gått, släppte Alaric henne.

"Varför smyger du runt så här? Herr Percy är..." När Cecilia sa det, pausade hon. I sitt tidigare liv, efter Bodhis död, ärvde Alaric alla hans tillgångar. Först då fick alla veta att Alaric var Bodhis barnbarn.

Men vid den här tidpunkten visste ingen ännu.

När Cecilia stannade upp, blev Alaric förbryllad. "Vad?"

Cecilia skakade på huvudet. "Inget, vad skulle du säga?"

Alaric tänkte inte så mycket och frågade, "Varför tänkte du köpa den där flaskan vin?"

Cecilia blinkade, tänkte ett ögonblick innan hon sa, "Om jag sa att jag köpte den för att samla på, skulle du tro mig?"

"Knappast," sa Alaric med ett leende i ögonen, "Du verkar inte vara den typen av person."

"Okej," sa Cecilia allvarligt, "Jag berättar den specifika anledningen senare."

"Inte nu?" Alaric sänkte rösten, hans naturligt hesa ton fick Cecilias öron att kittla.

Hon tvekade ett ögonblick, tänkte på miljardskulden, och sa, "Skulle du riskera allt, till och med ditt liv, för något?"

Alaric rynkade pannan, inte riktigt förstående vad Cecilia antydde.

Cecilia gav honom inte tid att reagera när hon log, "Att investera i Macallan kan vara ett bra val inom en snar framtid."

Med det klappade Cecilia på sin klänning och vände sig om för att gå.

Alaric pressade ihop läpparna. Varför var hon så besatt av Macallan 1926?

Kian såg Alaric komma över med en tungt sinne. "Såg du henne? Varför ser du så bekymrad ut?"

Alaric frågade, "Vet du vem den tidigare ägaren av Macallan 1926 var?"

Kian skakade på huvudet, förbryllad. "Det här vinet har några år på nacken, varför frågar du?"

"Bara nyfiken på vad för slags person som skulle vara en galen vinälskare." sa Alaric medan han tittade på den utsökta vinflaskan på det träbordet.