Kapitel 8 Häxdoktorn räddar liv

Adeline tänkte inte börja bråka; pojken led tydligt av värmeslag, särskilt med solen gassande mitt på dagen. Om hon inte agerade snabbt kunde det bli riktigt illa.

Hon stack snabbt in den första nålen.

Pojken ryckte till, hans panna rynkades lite, som om han började komma till sans.

James stod bara där, med ögonen vidöppna, som om han sett ett spöke. "Nej, det här kan inte hända."

För en sekund tvivlade James på sig själv, men så skakade han av sig det. Nej, ingen chans.

Om den här kvacksalvaren kunde fixa saker med en enda nål, vad i hela friden hade han studerat alla dessa år för? Totalt nonsens! Kvacksalvare var bara bedragare med sitt hokuspokus.

Folkmassan flämtade, "Han vaknar!"

Pojkens ögon öppnades, och han såg märkligt lugn och klar ut. Alla var chockade, som om de inte kunde tro sina ögon.

Men det gick inte att förneka—pojken var definitivt vaken.

Bland flämtningarna hördes en kvinnas röst. "Hur gjorde du det?"

Adeline log, hennes röst mjuk men säker. "Det är inte bara grundläggande akupunktur."

Medan hon pratade fortsatte hon att trycka in nålen tills pojkens fingertoppar blev bleka, och lät tillräckligt med blod rinna ut. Sedan duttade hon försiktigt med en steriliserad bomullstuss för att stoppa blödningen.

James, som fortfarande inte trodde på det, hånlog. "Det här kan bara vara en tillfällighet. Han har inte ens sagt något än; kanske ditt slumpmässiga stickande gjorde detta."

Han fortsatte att håna, "Ni på de lägre nivåerna faller alltid för dessa kvacksalvartrick. Ni kommer att ångra er när ni står där med ingenting."

Adelines ansikte mörknade, redo att snäsa tillbaka, men pojkens klara, starka röst bröt in, "En läkare bör sträva efter excellens och inte tala illa om andra."

Pojkens ord tystade James. Han hade just sagt att pojken inte kunde prata, och nu fick han äta upp sina ord.

James ansikte förvrängdes av ilska, medan kvinnan inte kunde sluta skratta. "Ser du, du borde plugga mer."

James svarade tillbaka, "Jag har inte tid att argumentera med er okunniga människor." Hans ord drypade av förakt och arrogans.

Plötsligt blixtrade nålen i Adelines hand som en blixt, snuddade vid James kind och fastnade i ett närliggande träd. James kände en brännande känsla på kinden, hans kropp blev stel, nästan så att han tappade balansen.

Adelines leende hade en antydan av hån. "Glömde du något?"

James, som försökte hålla sig lugn, frågade, "Vad?"

"En ursäkt, och den ska vara uppriktig." Adelines röst var lugn men fast.

James försökte rädda ansiktet. "Feldiagnoser händer hela tiden. Om du inte förstår det, prata inte nonsens."

Kvinnan kunde inte hålla sig, hennes röst drypade av sarkasm. "Är detta nivån på Saras elever? Vet du ens vad medicinsk etik är?"

James var rasande, skrek, "Vad är det för fel på min medicinska etik? Vem kan bevisa vad jag just sa? Ni kommer aldrig att vara värdiga Saras behandling. Jag är här och hjälper er gratis, och ni vågar ifrågasätta mig?"