Kapitel 4: Koncession

Alices synvinkel

Jag ska döda honom. Jag svär att jag ska döda honom. Den där förbannade Röd! Han lurade mig!

Jag borde ha förstått. Han dryper av arrogans.

"Nåväl, Blå? Kommer du eller vad?" Jag rör mig inte en tum. "Har du tappat tungan?" frågar han skrattande.

Jag försöker ignorera rysningen som går genom mig vid ljudet av hans skratt och svarar honom lugnt.

"Nej, jag tänker."

"På hur du ska sätta ena foten framför den andra?"

"Nej, på hur jag ska döda dig."

Jag känner hur han spänner sig och lägger handen på svärdets hjalt.

"Du svor vid Mångudinnan." påminner han mig.

"Han har rätt." säger min varg Cassiopeia till mig.

"Är du seriös? Han är en Röd! Han är en fiende. Han kommer att hugga oss i ryggen så fort han får chansen."

"Han svor också."

"Sedan när håller de sitt ord?"

Han suckar. "Låt oss vara ärliga. Jag litar inte på dig och du litar inte på mig. Det är ett faktum och det kommer inte att förändras över en natt. Men vi har båda svurit, och åtminstone för ikväll, låt oss lägga våra skillnader åt sidan för båda våra flockars skull. Vi kan inte göra det ensamma ändå."

Han har rätt. Och det irriterar mig.

Men det är något jag inte förstår. Han visste att jag var en Blå och om det är något som är säkert, så hatar han mig lika mycket som jag hatar honom. Vi har varit i krig med varandra så länge att om en av våra flockar hittade ett sätt att förstöra den andra, skulle han inte tveka.

När jag listade ut hur de laglösa rör sig och berättade för min far, såg han genast en möjlighet att förgöra de Röda för gott. Vi behöver inte göra något. Om vi kan hålla ut tillräckligt länge, kommer de att överväldigas av de laglösa. Förhoppningsvis förlorar de slaget och vi behöver bara eliminera de överlevande laglösa.

Även om det är en ganska briljant plan som inte involverar oss, tror varken min pappa eller jag på det.

Det är faktiskt en av de mest kraftfulla flockarna i världen, precis som vi. Det finns nästan ingen chans att enkla laglösa kan besegra dem.

Men å andra sidan, aldrig tidigare har så många laglösa attackerat ett territorium. Vem vet vad som kan hända.

Så jag är säker på att Alfa Mark har tänkt på samma sak för att förstöra oss.

Nej. Jag skulle aldrig lita på en Röd. Mitt beslut är fattat.

"Jag kan inte samarbeta med dig, jag är ledsen. Jag vet att jag lovade, men jag kan bara inte. Jag kommer att känna att jag förråder min flock."

Han suckar. "Jag vet och det får mig inte att må bättre än vad det får dig att må. Men jag förråder inte min flock. Jag skyddar den. Och om jag måste samarbeta med dig för att skydda den, så gör jag det." Han tvekar. "Och dessa gräl är mest mellan våra Alfor."

Jag fnysar. Om han visste vem jag var...

"Jag litar på honom." förklarar Cassiopeia.

"Vad? Du är den första som visar tänderna mot de Röda och nu säger du att du litar på honom? Du är lika trött som jag. Det har gått för länge sedan vi sov hela natten på grund av de laglösa."

"Nej, det är inte det. Jag känner att vi kan lita på honom."

Jag blir mållös. Hon brukar snabbt genomskåda folk och jag har alltid litat på henne i det. Men idag vet jag inte.

"Tvivla inte på mig!" säger hon och visar tänderna.

"Morra inte åt mig!"

"Jag säger att vi kan lita på honom och vi svor vid Gudinnan. Jag tar det mycket seriöst." säger hon till mig medan hon betonar 'jag'.

"Hej, jag tar det också seriöst. Men jag kan bara inte."

Röd börjar prata igen och drar mig ur min inre konversation.

"Hursomhelst spelar frågan ingen roll eftersom du svor. Nu skynda på. Vi slösar dyrbar tid."

Jag irriteras av hans beteende. "Det är omöjligt." När han vill tala, avbryter jag honom. "Även om jag ville, vilket jag inte vill, är jag en krigare och jag måste skydda Blå Silver-korridoren. Så om jag följer med dig till Blå Röd-korridoren, kommer jag att vara för långt borta om jag blir kallad till min post. Och om jag tar för lång tid att komma dit, kommer min flock att undra. Och det är om jag ens kan ta mig dit! Jag måste gå igenom de laglösa som attackerar oss för det." Jag suckar. "Jag kan inte riskera att bli upptäckt. Jag vet att du kan förstå det."

Han suckar och går fram och tillbaka. Efter en stund lyfter han huvudet, "Jag hade inte tänkt på det, men jag har samma problem som du. Jag är i tjänst vid Röd Silver-korridoren." Efter en tystnad, fortsätter han. "Det är synd. Allt vi kommer att göra på egen hand är att driva bort dem som du gjorde tidigare. Tillsammans kunde vi ha jagat bort dem."

Jag vet inte vad jag ska säga till honom så jag nickar bara.

"Vilket slöseri." mumlar han för sig själv.

Vi båda är tysta ett tag och jag finner det märkligt tröstande.

"Jaha, då går vi skilda vägar här, Blue. Jag håller mitt löfte och kommer inte säga något, och förhoppningsvis kan vi fortfarande skrämma bort några skurkar." Jag är tyst. "Jag går nu." Jag säger fortfarande inget. "Lycka till med jakten!" Fortfarande inget. Han börjar gå bort men jag får känslan av att han inte vill lämna.

Det värsta är att jag inte vill att han ska gå heller. Vad i helvete?

När han går bort vill jag bara att han ska komma tillbaka. Det känns inte rätt.

Nej, jag hatar honom. Han är en Red och jag hatar honom. Han är pretentiös och jag hatar honom. Han ger mig order och jag hatar honom.

När han försvinner runt hörnet finner jag mig själv springa efter honom och inser det inte förrän jag är nära honom.

"Vänta."

Han vänder sig om, överraskad och jag står där som en idiot och stirrar in i hans huva, hoppas på att se något.

Det här är en dålig idé.

"Kom igen! Lita på mig." säger Cassiopeia till mig. Jag suckar inombords och ger efter.

Jag ångrar redan vad jag är på väg att säga.

"Tror du att du kan bli överförd till Blue Red-korridoren? Om vi båda är där blir det lättare att försvara den tillsammans. Vi kommer inte vara så långt ifrån våra poster."

"Såååå. Har du ändrat dig?" frågar han med en outhärdlig 'vad var det jag sa'-ton.

Jag gnisslar tänder. "Pressa mig inte, Red. Jag kan ändra mig och du vill inte göra mig förbannad."

Han spänner sig. "Är det ett hot?" Han skrattar. "Ja, du slåss väldigt bra men du har ingen chans mot mig."

Vill han slåss? Det är okej. Jag skulle gärna torka bort det självgoda leendet som jag kan ana under hans scarf. Han vet inte att han har att göra med en motståndare med Alpha-blod.

"Lugn Alice, lugn. Låt dig inte luras av ytan." Cassiopeia försöker lugna mig.

"Vad betyder det?"

"Du kommer förstå det senare." svarar hon mig med en gåtfull röst. Men hon lurar mig inte.

"Du vet inte, erkänn det!" hånar jag men hon ignorerar mig och fokuserar på Red.

Hon har ändå rätt. Jag tar ett djupt andetag för att lugna mig.

"Jag tänker inte ha den här debatten med dig. Vill du fortfarande samarbeta med mig eller inte?" frågar jag otåligt.

"Ja, det vill jag! Jag ska försöka byta position men jag tror inte det är möjligt. Vi har spridit våra styrkor jämnt vid varje gräns, precis som ni och Silvers, så jag måste byta med någon på min nivå. Precis som du måste byta."

"Det skadar inte att försöka."

Han pausar. "Ja, antar jag. Hur ska vi hitta varandra? Vi borde byta telefonnummer."

Jag får plötsligt lust att reta honom. "Flirtar du med mig eller något? Gör du allt detta för att få mitt nummer?" Jag skakar på huvudet förebrående. Hans generade min är ovärderlig.

"Vad? Nej, nej, du har fel."

Jag kan inte hålla tillbaka mitt skratt längre och jag känner hur han slappnar av.

"Roligt. Mycket roligt." Men jag kan känna leendet i hans röst.

"Allvarligt, telefoner är för riskabla. Någon kan läsa våra meddelanden och det lämnar spår. Kalla mig paranoid men jag tror inte det är särskilt säkert."

"Skulle du föredra att vi skickade brevduvor?" frågar han skämtsamt.

Jag skrattar. "Nej, men vi behöver något som inte lämnar spår."

Han tänker. "En dejtingapp!" säger han som om det vore självklart.

Fan. Det är för frestande.

"Och du vågar säga att du inte flirtar med mig?" Men han går inte på det den här gången.

"Tänk på det! Det lämnar inga spår, vi raderar appen vid minsta problem och bonusen: vi behöver inte ens veta våra namn, vi kan använda ett smeknamn."

"Väldigt bra. Låt oss skapa profiler och försöka hitta varandra."

Vi tar båda fram våra telefoner för att ladda ner appen.

"Fan, den ber om en bild." säger han med en tråkig min.

"Visste du inte det?" frågar jag förvånat.

"Jag är inte van vid den här typen av appar." Han ser sig omkring och går till en park inte långt från där vi är. Väl där tar han en bild av ett stort träd och jag tar en bild av en väldigt vacker gul blomma som jag inte vet namnet på.

"Ska vi använda Red och Blue som smeknamn?" frågar jag.

"Det är lite för uppenbart, eller hur? Andra kommer se våra profiler, de behöver inte veta vilken flock vi tillhör."

"Det är sant. Men jag har inte mycket till idé."

"Jag har." Han knackar på sin telefon och rycker sedan min ur min hand. Han knackar ett tag och ger sedan tillbaka den till mig.

"Safir?"

"Ja, det är blått."

Jag får ett meddelande på appen.

"Koppar?"

"Ja, det är rött. Och båda kan passera som namn. Saphira och Cooper." Han lägger undan sin telefon och rätar upp huvudet. "Jag måste vara på min post klockan 3 på morgonen så jag ska ta en promenad runt stan tills dess. Vill du följa med?"

Jag tänker en stund. "Jag måste vara tillbaka klockan 2."

Jag känner hur han ler. "Det ger oss gott om tid att hitta några skurkar."

Jag ler tillbaka. "Låt oss gå på jakt då."