Kapitel två

DRAVEN

"Rätt." Jag nickar och sväljer besvikelsen som jag så villigt utsatte mig för. "Tack."

Jag tar drinken i handen och börjar smutta på den brännande vätskan. Smakar på misslyckandets smak innan jag går ut i regnet. Jag ser på Bartlett medan hans ögon följer mig mot killarna i hörnbåset. En minut eller två passerar medan jag fokuserar på att avsluta min drink. När jag är klar känner jag mig inte bara lite bättre, utan också lite modigare.

"Finns det någon strippklubb i stan?" frågar jag och räcker tillbaka hans tumbler.

Hans hand fryser precis innan han tar glaset. Han sväljer tungt och rycker på axlarna. "Ja, det finns en."

Ett nästan ohörbart morrande hörs från någonstans i rummet och jag vänder mig om, förvirrad, och letar efter husdjur.

Nej, inga hundar någonstans.

Jag fångar blicken från mannen i hörnbåset. Han stirrar fortfarande på mig, och jag måste motstå impulsen att ge honom fingret. Jag himlar med ögonen och vänder mig tillbaka mot Bartlett.

"Kan du berätta var den ligger? Jag behöver hitta ett jobb så snart som möjligt och jag har ingen telefon - så ingen GPS."

"Eh-ja. Jag kan, men-um, jag tror inte att det är rätt publik för en fin tjej som du." Han studerar mig noggrant och trummar med fingrarna på bardisken som om han kämpar med impulsen att ändra sig.

Det här är bra! Du vill hjälpa mig! Kom igen, säg bara ja!

Jag rycker på axlarna, "Man måste börja någonstans, eller hur? En tjej måste göra vad en tjej måste göra, även om det innebär att dansa för småpengar." Sedan, när jag reser mig från barstolen, vinkar jag ett snabbt adjö. "Förlåt för missförståndet, om du bara pekar mig i riktning mot strippklubben så går jag."

Han suckar igen och sänker huvudet. "Den ligger precis förbi hamnen, sedan ungefär en halv mil västerut," säger han, och jag nickar.

När jag tar mitt första steg mot utgången, vänder jag mig om och går rakt in i Herr Hästsvans från hörnbordet. Mina händer trycker mot hans massiva bröst, och jag ryser av värmen som strålar från honom.

Herregud...

"Ursäkta," säger jag i en viskning och försöker gå runt honom. Men han låter mig inte, han tar tag i min arm för att hålla mig på plats.

Gnistor.

En kittlande känsla av medvetenhet passerar genom mig vid hans beröring. Min blick fryser på hans hand, ett stön av njutning kittlar i bakhuvudet. Hans grepp mjuknar, men han släpper inte taget.

"Du kommer inte att få jobb där heller," säger han med ett flin. Mina ögon lyfts mot hans. Hans röst är djup och fylld av arrogans. "Du har inte vad som krävs för att jobba där," säger han högdraget.

Med blossande kinder tar jag ett steg tillbaka från idioten. Jag skakar av hans hand från min armbåge och säger sött, "Jaså? Hur skulle du veta det?"

Han förlorar sitt leende, blänger på mig med ogillande och slår lätt en knytnäve i sin handflata i irritation. "För att jag äger den."

Han äger en strippklubb? Den här mannen?!

Självklart gör han det. Gör inte alla idioter det?

"Ditt förlust då," svarar jag och korsar armarna över bröstet.

Jag vet att jag inte är ful. Jag är faktiskt jävligt het. Jag anser mig själv vara en tia - absolut. Den här dumma jäveln borde också göra det. För att inte tala om att Gud råkade välsigna mig med en rund rumpa och en fantastisk byst, tack så mycket, så vad än för skitsnack den här killen försökte sälja, köpte jag det inte.

När jag vänder mig tillbaka mot Bartlett möts jag av sorgsna ögon. Han känner sig dålig över detta, det kan jag se. Så jag lägger allt på honom. Jag bryr mig inte längre.

"Hördu, jag vet att det var fel av mig att ljuga på ansökan. Sanningen är att jag visste att du inte skulle anställa mig om jag sa att jag var kvinna. Men jag behövde komma bort därifrån! Jag var desperat." Sedan pausar jag och låter tårarna som hotade att rinna över för några ögonblick sedan, äntligen komma. "Jag är fortfarande desperat."

Bartlett väser av skuld, hans blick flyter uppåt och bakom mig där Herr Hästsvans fortfarande står. Jag kan känna värmen från idioten mot min rygg och konstigt nog är det märkligt tröstande.

Nej, nej Dre! Inga ohälsosamma förälskelser tillåtna.

"Bara åk tillbaka dit du kom ifrån, Draven," väser Herr Hästsvans i mitt öra.

"Jag kan inte," viskar jag och skakar av mig de kittlande känslorna jag kände när han använde mitt namn och torkar mina ynkliga, fruktlösa tårar i processen.

"Varför inte?" frågar en av de andra från bordet - en lång, välbyggd man med blekt blont hår. Han går fram för att delta i vår lilla konversation och ställer sig på min vänstra sida.

Jag rycker patetiskt på axlarna och stirrar på honom. "J-jag kan bara inte. Jag hade tur som kom undan när jag gjorde det." Och det var sanningen.

"Vad flyr du ifrån?" frågar den tredje killen, en mörkhyad man med ljusbruna ögon.

När jag vänder mig om märker jag att de tre nu effektivt blockerar min väg ut. De har mig fångad och jag börjar känna mig lite obekväm.

Jag är en främling i en bar, med fyra muskelberg. Ingen av dem känner jag. Mamma skulle vara så stolt.

Jag bestämmer mig för att lite mer sanning inte kan skada. "Min styvfar." Och hans son - lämnar jag ute.

Herr Hästsvans mörkgrå ögon lyser av eld. De markerade musklerna i hans välrakade käke spänns. "Styvfar?" Han skrattar. "Hur gammal är du, tolv? Var är din mamma?"

Jag höjer hakan i trots. Dessa idioter förtjänar inte att veta ett dugg om min mamma. "Hon är död. Nu, om ni ursäktar mig, så går jag."

Men de rör sig inte.

Det var det, var har jag gömt min pepparspray?

"Domonic," resonerar Bartlett. "Låt den stackars tjejen gå."

Herr Hästsvans skakar knappt på huvudet. Jag hör Bartlett sucka av frustration bakom mig och jag spänner mig för vad som än kan komma härnäst.

Så det är hans namn, va? Domonic. Självklart är till och med hans namn sexigt.

Domonic rynkar pannan när han tittar ner på mig. "Vad vill din styvfar med dig? Du är klart gammal nog att leva ditt eget liv."

Jag blänger på honom och försöker få så mycket kyla i mina gröna ögon som möjligt. "Inte din sak, nu flytta på dig."

Istället för att ge mig tillgång till utgången som jag vill, placerar han båda armarna på disken bakom mig. Nu är jag inburad av ett par av de sexigaste underarmarna jag någonsin haft nöjet att titta på. Den gyllene solbrännan på hans hud flexar med muskler och jag följer varje linje av dem upp över hans biceps till hans starka breda axlar. En antydan av blåsvart bläck kikar fram från kragen på hans t-shirt och jag ryser. Bilden av hans släta nakna hud täckt av tatueringar får mina inälvor att koka och min hjärna att sluta fungera.

När jag lyfter blicken ytterligare, ger jag honom en bedjande blick. Försöker ta den ursäktande vägen. "Jag är ledsen att jag kom hit och avbröt - vad det nu var - lilla mötet ni hade här. Jag är ledsen att jag slösade Bartletts tid genom att ljuga på ansökan. Jag kom ärligt talat hit i hopp om en nystart. Uppenbarligen valde jag fel stad. Så snälla, Domonic, flytta på dig."

Hans muskler flexar igen när jag använder hans namn, men han rör sig fortfarande inte - bara stirrar ner på mig.

Det här blir konstigare för varje sekund och nu vill jag bara gå härifrån.

Jag bestämmer mig för att förolämpa honom - för det är klart, det är vad som kommer att lösa saker och jag säger, "Vill du skada mig, Domonic? Är det därför du inte flyttar på dig?"

Hans kropp rycker som om jag just slagit honom och han släpper disken för att ta ett stort steg tillbaka. Skakande på huvudet, hånler han ner på mig. "Kom igen grabbar," säger han till sina vänner. "Låt oss gå härifrån." Sedan, när han tittar tillbaka på mig med den märkligaste sortens sorg i ögonen, säger han, "Sista tåget går om en timme. Om jag var du, skulle jag vara på det."

Men du är inte jag, din idiot!

Sedan, precis så, lämnar de tre.

Jag andas ut i en pust och talar utan att vända mig om. "Tack ändå, Bart."

Jag har tagit två ynka steg när jag hör honom ropa, "Vänta lite."

Jag ler för mig själv innan jag skolar mitt ansikte och vänder mig mot honom med blicken av ett desperat barnhemsbarn. "Ja?"

Han stänger ögonen kort och svär åt sig själv. "Jag kommer förmodligen få stryk för det här men vad fan?" Han ler mot mig, hans ögon glittrar av förtjusning. "Jag råkar ha en ledig plats för en sexig bartender, och en tom lägenhet ovanpå. Hyran är riktigt, riktigt billig."

Min mun kurvar sig uppåt i ett elakt leende, spänningen bubblar i mitt bröst. "Hur billig?" retas jag, spelar med.

Han skrattar, nickar mot mig som för att säga att jag spelade mina kort väl. "Praktiskt taget gratis."