Kapitel sju

DRAVEN

Jag vaknar utan att riktigt veta var jag är. Sängen under mig är så mjuk att jag ärligt talat undrar om jag kanske sover fortfarande. Kanske är jag inte alls vaken, kanske är jag död och i himlen.

Men då ringer dörrklockan.

Hade jag planer i morse? Jag tror det. Jag är nästan säker på det...men vad?

Jag öppnar ögonen. "Fan! Vad är klockan?!"

Dörrklockan ringer igen, och jag ramlar ur sängen medan jag sträcker mig efter kläderna jag hade på mig igår. "Fan! Jag kommer! Håll ut för helvete!"

Snubblande nerför trappan i mina smutsiga kläder, slår jag på strömbrytaren som låter persiennerna avslöja den tunga morgondimman som tränger sig in på gården. Synen får ett nöjt leende att sprida sig över mitt ansikte.

Wow...det är verkligen vackert här.

Ding dong!!!!

"Jesus!" skriker jag och öppnar dörren. "Vad fan är ditt problem?"

Han står där och ser sexig ut som fan, med ett antydan till leende på läpparna. "Jag sa klockan nio prick."

Domonic.

Självklart. Jag hade helt glömt bort frukostavtalet.

"Jag är inte sen," säger jag smidigt, gnuggar sömnen ur ögonen och visar honom fingret.

Han skrattar, hans ljusa silverblick glittrar av förtjusning. "Du är sen. Klockan är tio på morgonen. Det finns en väckarklocka på ditt nattduksbord. Använd den."

"Till vad?" kontrar jag, korsar armarna över bröstet och försöker att inte lägga märke till hur fräsch och jävligt åtråvärd han ser ut i vita träningsbyxor och en kritvit linne.

Fan. Hans tatueringar syns. Och hans muskler. Och jag vill sätta min mun på varenda en. Herregud...

Men då...hans parfym når mig och jag är nära att kräkas!!!

Jävla Margo. Jag kan känna hennes lukt över hela honom. Äckligt.

Plötsligt blir jag arg. Jag kan inte förklara varför, och jag har inte rätt att vara det, men jag är det.

"Jag ville inte gå upp. Jag ville rulla runt några minuter till och skratta för att jag fick vad jag ville och mer därtill."

Hans ögon smalnar och leendet försvinner. "Du fick vad du ville. Vad var det?"

Jag fnysar. "Inte du. Så, hej då!" Mitt försök att stänga dörren i hans ansikte hindras av en vit Nike-sneaker. Jag är nära att tappa det. "Vadå?"

"Hey nu, lugna ner dig! Vänta en minut! Jag sa att vi skulle äta frukost, och det ska vi."

Jag ger honom ett sött, sockersött leende. "Nej. Det ska vi inte. Ät frukost med Margo istället."

Ett höjt ögonbryn lyfts i förtjusning. Ett halvt leende sprider sig när han fuktar sina läppar. "Margo är borta."

Jag skrattar, "Åh ja? Märkte hon dig först? Ha!"

"Vad?" Han rycker till när jag ger honom en sarkastisk min. Hans ansikte ser så skrämt ut för en sekund att jag nästan skrattar.

"Vad menar du, vad?" fnissar jag, lutar huvudet mot honom misstänksamt. Sedan med en ögonrullning säger jag, "När åkte hon?"

Dumma frågor får dumma svar, Draven!

Han spänner käken, sänker blicken som om han skäms. "I morse."

"Jag trodde du sa att du skulle ta hem henne igår kväll," kvitter jag och smalnar ögonen medan jag trycker dörren lite närmare stängd.

Han kliar sig nervöst i nacken, tittar åt vänster och höger som om någon kanske skulle hoppa in och rädda honom från min vrede. "Jag skulle men jag-," han stannar, korsar armarna över bröstet och gör oavsiktligt sina bröstmuskler mer framträdande. Hans ansikte blir indignerat, "-vänta en minut, jag behöver inte svara dig."

"Nej, det behöver du inte, det håller jag med om," kvittrar jag sött och blixtrar av mitt kaxigaste leende. "Och jag behöver inte äta frukost med dig." Jag försöker stänga dörren, men han tränger sig in, och jag kastar upp händerna i frustration. "Verkligen?" snäser jag och stampar irriterat med foten. "Du tänker bara tränga dig in? Ser du? Det är därför jag vill betala hyra! Så att jag inte behöver släppa in dig här och inte behöver vara trevlig mot dig." Jag ger honom en förintande blick. "Du måste gå."

Han vänder sig mot mig, och hans ögon lyser av pervers njutning. "Du är svartsjuk," anklagar han, roterar sina axlar och mäter mig med blicken när han kliver närmare.

Jag fnissar och slänger mig ner på soffan med ett skratt. "Nej. Jag är inte svartsjuk. Jag gillar bara inte dig eller din bitch. Jag hade aldrig tänkt komma till frukosten," ljuger jag. Jag skulle ha gjort det, men nu när jag vet att hon just har lämnat, är jag glad att jag sov längre.

Han verkar argumentera med sig själv om något, hans ögon flackar fram och tillbaka som om han inte vet vad han ska säga. Till slut faller de på mig och han sväljer tungt. "Jag låg inte med henne den här gången."

"Den här gången?" skrattar jag igen. "Nu kan jag dö lycklig, tack för att du berättade." Jag rullar med ögonen. "Jag bryr mig inte om du låg med henne eller inte, du stinker av hennes parfym och jag är extremt allergisk mot doften av Medelmåttig Fitta, så om du inte har något emot det..."

Han stirrar på mig, hans händer knäppta bakom ryggen som en armésoldat. Ögonen blir tunga när han tittar på mig, fyllda med en känsla jag inte riktigt kan tyda. Plötsligt blir jag extremt besvärad av mitt utseende. För jag har fortfarande på mig gårdagens kläder.

Jag måste ta mina drickspengar och gå och shoppa idag. Jag behöver fler kläder.

Domonics ögonbryn sänks, och hans röst kommer ut något ansträngd, "Jag tog inte hem henne igår kväll för att jag inte ville lämna dig här oskyddad. Så när morgonen kom, lät jag henne bli hämtad."

"Oskyddad?" Jag reser mig långsamt, sedan går jag mot honom och ignorerar den elektriska ström av energi jag känner när jag kommer nära honom. Jag vet att jag borde vara nöjd med hans förklaring, men på något sätt är jag inte det. "Du visste att jag tjuvlyssnade igår kväll, eller hur?"

Han nickar. "Ja."

Jag blir förvånad över den plötsliga ilskan som exploderar inom mig. "Så det är därför du plötsligt vill ta hand om mig. Nu är jag plötsligt värd ditt besvär. Men innan du visste om mitt-" jag stoppar mig själv, stänger ögonen för en sekund innan jag fortsätter, "-problem... var jag inte bra nog för dig eller din stad. Innan du visste - var du okej med att bli av med mig."

Han rycker till och skakar sedan på huvudet i förnekelse. "Jag var inte okej med det. Jag försökte vara," mumlar han nästan för lågt för att jag ska höra. "Men innan jag visste om ditt problem, kunde jag ha låtit dig gå utan att känna mig ansvarig. Nu när jag vet, kan du inte lämna förrän jag vet att du kommer att vara säker."

"Åh, är det så?" Jag börjar skratta. Den här idioten har verkligen nerver, "Och vem fan tror du att du är? Du är inte skyldig mig något! Nyhet, jag kanske aldrig blir säker. Så kom inte hit och försök spela den snälla killen nu när du tycker synd om mig. Jag klarar mig, jag behöver inte ditt skydd eller din frukost."

Han blänger. "Fint." Vänder sig om för att gå och snäser, "Jag trodde bara att vi kunde lära känna varandra lite, men skit i det."

"Hej då!" säger jag högt, känner mig lite skyldig. Jag menar, det här är ett riktigt fint ställe, och jag är ganska hungrig. Vad spelar det för roll om han bara hjälper mig på grund av blåmärkena? Åtminstone hjälper han mig.

Fan, jag är en idiot!

Jag hoppar upp från soffan och springer efter honom. "Vänta!"