• | 3 | •

När vi ringde på dörrklockan hörde vi skällande från andra sidan dörren, och efter några sekunder öppnade en kvinna i trettioårsåldern dörren med ett strålande leende på läpparna, tillsammans med en mycket energisk hund bredvid sig.

Kvinnan hade sitt hår i en hög hästsvans och bar jeans och en topp. Hon var ungefär 160 cm lång, hade hasselbruna ögon och brunt hår.

"Hej Katie, John!" hälsade hon mina föräldrar.

Hon vände sig mot Brian, Sophia och mig och gav oss alla en riktigt hård kram.

"Åh, ni måste vara Brian, Ava och Sophia," konstaterade hon.

"Vänligen kom in, kom in!" bjöd hon in oss.

När vi gick in i huset såg det precis ut som vårt, förutom möblerna förstås.

Hunden kom fram till mig, satte sig vid mina fötter och tittade upp på mig med spänning. Jag stirrade på hunden och klappade den på magen, då reste den sig och slickade min hand.

"Åh, så oartig jag är, jag glömde helt att presentera mig! Jag heter Ann förresten," sa Ann.

"Och det här är vår hund Cola, han är inte särskilt vänlig mot besökare som kommer in i huset, men jag tror att han gillar dig, Ava," skrattade Ann.

"Blake, Rose, Jackson kom ner, grannarna har kommit!" ropade Ann.

Efter några minuter kom en man i trettioårsåldern in i vardagsrummet med en flicka som jag antar är Rose.

Mannen hade blont lockigt hår och elektriskt blå ögon, han var ungefär 180 cm lång.

Flickan hade brunt hår och hasselfärgade ögon, hon var bara lite längre än sin mamma.

"Hej allihopa! Det är så trevligt att äntligen träffa er, jag är Jackson och det här är min dotter Rose," sa mannen vars namn jag nu har lärt mig är Jackson.

Vi satte oss alla i vardagsrummet, min mamma och pappa satte sig i en soffa, Ann och Jackson satte sig i en tvåsitssoffa, Brian och Sophia satte sig i en annan soffa, så jag fick sitta ensam i en soffa.

Alla hade sina egna små samtal medan jag var lite obekväm och bara stirrade på en vägg.

Medan jag var i min egen lilla värld kände jag hur ena sidan av soffan sjönk ner, jag vände huvudet åt höger och såg Rose sätta sig bredvid mig.

"Hej," sa jag.

"Hej, så eftersom du just har flyttat till Kalifornien, ska du börja i en ny skola, vilken skola ska du gå på?"

"Eh—jag tror att skolan heter Eastside High School? Jag kommer inte ihåg namnet," sa jag.

"Åh herregud! Verkligen?! Min bror och jag går på samma skola, kanske kan du hänga med oss, vi kan också skjutsa dig till skolan om du vill," sa hon.

"Åh wow, det låter jättebra, jag skulle älska det men jag kan köra min—" Jag avbröts av ljudet av fötter som dundrade nerför trappan.

"Åh Blake! Vad tog så lång tid?!" ropade Ann till pojken.

Pojken som jag nu har lärt känna som Blake verkade vara några tum längre än sex fot. Han hade lockigt blont-brunt hår och elektriskt blå ögon, om jag stod en mil bort skulle jag fortfarande kunna urskilja färgen på hans ögon.

Han såg redo ut att ge sig av någonstans, han hade på sig svarta jeans och en enkel vit t-shirt.

"Förlåt, jag tog en dusch," säger Blake.

"Nåväl, ska du inte hälsa på dina nya grannar?" frågar Jackson.

"Hej nya grannar, trevligt att träffas, men jag måste verkligen gå, hej då," säger Blake och klistrar på ett fejkat leende. Han går mot dörren men stoppas av Ann som drar honom i örat och tvingar honom att sätta sig på soffan bredvid mig eftersom det var den enda lediga platsen.

Och trots att Ann är kortare än Blake, verkar hon fortfarande ha auktoritet i det här huset.

"Nu kommer du att sitta här och prata med dina grannar, och du kommer inte att lämna det här huset. Punkt slut." Hon blänger på sin son.

För att vara ärlig var jag lite rädd för Ann nu...

Blake verkade dock oberörd, han suckade bara, lutade sig tillbaka i soffan, tog fram sin telefon och pratade inte med någon.

"Jag ber om ursäkt för det, Ava, han har verkligen problem med att träffa folk, han hatar att interagera med någon annan än sina vänner," viskar Rose till mig.

"Du vet att jag hör allt du säger, eller hur?" säger Blake utan att titta upp från sin telefon.

"Nåväl... Blake, presentera dig," sa Rose lite irriterat.

"Nä, jag är okej," sa han utan att titta upp från sin telefon ens en sekund.

Rose suckar irriterat och rycker Blakes telefon ur hans händer.

"HEJ! GE TILLBAKA DEN DIN DUMSKALLE!" ropar Blake.

"Inte förrän du pratar med alla i det här rummet," sa Rose med ett flin på läpparna.

"Ugh Rose, ge mig bara tillbaka min förbannade telefon!" sa Blake med irritation i rösten.

"Jag ger inte tillbaka den förrän du pratar med alla," sa Rose.

"Nej," sa han och korsade armarna över bröstet.

Oj, jag trodde att jag var envis, men jag antar att Blake slår mig där, för han är verkligen en envis unge.

"Vad sa du?" Blake tittar—nej, rättelse—blänger på mig.

Sa jag det där högt?

"Ja, det gjorde du, och jag håller med dig, Blake är en envis unge," skrattar Rose.

Hon reser sig sedan och börjar springa uppför trappan med Blake jagande efter henne.

"Dessa ungar," hör jag Ann och Jackson säga samtidigt.

Eftersom jag inte hade något att göra och verkligen var uttråkad bestämde jag mig för att leka med hunden Cola.

Det här kommer att bli en lång dag.

•••

A/N

Hej du!,

Jag hoppas att du gillade det här kapitlet, det är det längsta kapitlet jag har skrivit hittills 😂 glöm inte att rösta och följa mig! Jag ska försöka publicera ett nytt kapitel snart

Tack, vi ses nästa gång

~ Yumna 💜