• | 5 | •

A V A

Jag klev ur sängen när väckarklockan började ringa, gick till badrummet, borstade tänderna och tog en dusch.

När jag kom ut ur badrummet valde jag den första outfiten jag hittade i garderoben.

Jag satte upp håret i en hög hästsvans och lade på lite mascara.

När jag kom ner såg jag mamma, pappa, Brian och Sophia i köket, ätandes frukost.

"God morgon, ängel," sa Brian.

"God morgon," mumlade jag tillbaka.

Jag tog ett äpple och tog en tugga.

"Usch, ska du inte tvätta det först?" sa Sophia till mig.

Jag himlade bara med ögonen, tvättade äpplet och tog en tugga till, satte mig på köksön och avslutade äpplet medan jag scrollade genom Instagram.

Igår under lunchen hos grannarna bestod det mest av att jag lekte med Cola, Rose klagade över att hon inte kunde hitta sin telefon och Blake flinade och himlade med ögonen.

När Blake var klar med lunchen gick han upp till sitt rum så jag fick lite tid att prata med Rose. Jag fick reda på att Blake är quarterback i fotbollslaget och ganska populär.

Och jag fick också veta att Rose och Blake är tvillingar, men Rose är 2 minuter äldre än Blake. Men de är inte enäggstvillingar.

Jag tittade på klockan och den var redan 7:30, så jag tog min skolryggsäck, kramade mamma, pappa, Sophia och Brian hejdå och gick mot min bil.

Sophia skulle bli skjutsad av Brian senare, jag gillar bara att vara tidig till skolan, det är bättre än att vara sen, eller hur? Eller hur.

När jag gick fram till verandan såg jag Rose och Blake komma ut ur huset också, Blake gick mot sin egen bil och Rose mot sin.

"Hej Ava!" sa Rose glatt.

"Hej Rose," hälsade jag tillbaka.

"Hej Blake," sa jag.

Han bara stönade, satte sig i sin bil och körde iväg.

Okej då... Jag tror vi alla vet vem som är morgonmänniska och vem som inte är det i familjen Reynolds.

"Ava, varför följer du inte med mig till skolan, vi ska ju ändå till samma ställe," förklarar Rose.

"Eh—um ja, visst."

Jag gick till Roses bil och satte mig i passagerarsätet.

"Jag hittade min telefon förresten, Blake hade den," säger Rose och himlar med ögonen.

"Åh—um, bra," svarade jag.

Du förstår, jag blir verkligen obekväm när det gäller att interagera med folk som jag inte pratar med dagligen.

Rose sträcker sig efter radion och låten "Eastside" av Khalid började spela, och jag började sjunga väldigt tyst.

Hon brukade träffa mig på östra sidan

I staden där solen aldrig går ner

Och varje dag vet du att vi åker

Genom bakgatorna i en blå Corvette

Älskling, du vet att jag bara vill lämna ikväll

Vi kan åka vart vi vill

Köra ner till kusten, hoppa i sätet

Bara ta min hand och kom med mig, ja.

"Wow Ava, du har en fin röst! Min bror kan också sjunga, ni borde sjunga tillsammans någon dag!" säger Rose.

"Eh—uh umm—tack, men jag sjunger inte så mycket, min röst är sådär," sa jag nervöst och skrattade.

"Du har faktiskt en riktigt fin röst, på allvar, du borde sjunga oftare. Hur som helst. Vi är framme!" säger hon.

Jag tittar ut genom dörren och möts av en väldigt stor byggnad utanför där några elever pratar och skrattar medan andra elever stoppar tungan i varandras munnar.

Jag kliver ur bilen och på avstånd ser jag Blake omgiven av många elever, alla desperat försöker prata med honom.

Jag himlar mentalt med ögonen och går in i skolbyggnaden med Rose bredvid mig, just det, han är populär, jag hade glömt.

"Låt mig ta dig till receptionen så du kan få ditt schema," säger hon.

"Ingen fara, jag hittar själv," log jag mot henne.

"Är du säker?"

"Ja, jag kanske gör dig sen om du följer med mig."

"Okej då, vi ses vid lunchen i cafeterian!" säger hon medan hon går iväg.

Jag börjar leta efter kontoret och hittar det längst ner i korridoren. Jag går in och ser en dam som verkar vara i femtioårsåldern. Hon hade sitt svarta hår i en stram knut med några synliga vita hårstrån, och när hon tittade på mig såg jag att hon hade bruna ögon inramade av stora glasögon.

"Hej älskling, hur kan jag hjälpa dig?" frågar hon mig.

"Jag är ny här, jag har kommit för att få mitt schema," säger jag med ett leende.

"Okej, vad heter du, käraste?"

"Ava Winters," säger jag.

Hon börjar skriva på sin laptop och skriver sedan ut mitt schema åt mig.

"Tack," säger jag medan jag går ut.

Jag går ut från kontoret men stöter snart på något som kändes som en vägg. Jag föll bakåt och landade på golvet.

"Aj," kvider jag medan jag gnuggar min bak.

Jag tittar upp och ser att det inte var en vägg utan Blakes bröstkorg. Han såg ut som om han ville skratta men höll det inne.

Jag himlade bara med ögonen och reste mig upp från golvet.

"Du vet, det skulle vara trevligt om du åtminstone sa förlåt," säger jag.

"Förlåt," säger han med en glimt av nöje i ögonen.

Efter några sekunder hör jag honom viska "inte" och han går förbi mig in i kontoret.

Så oartig.

Jag tittade på mitt schema och såg att jag hade matematik i rum 3.5.

Ugh, vem har matte första lektionen? Jag hatar redan hur den här dagen går.

Jag gick längre ner i korridoren.

3.0

3.1

3.2

3.3

3.4

Aha.

Rum 3.5.

Jag tittade på klockan och såg att jag redan var 20 minuter sen.

Jag tog ett djupt andetag och slätade ut mina små babyhår och öppnade dörren.

När jag gick in stirrade alla redan på mig.

"Ah, du måste vara Ava. Välkommen till min matematikklass, jag är Mr. Smith!" sa en man som såg ut att vara i fyrtioårsåldern.

"Hej Mr. Smith," sa jag blygt.

"Okej klass, detta är Ava Winters, hon är ny på denna skola, var snälla mot henne," säger han.

"Det är okej att du är sen idag eftersom det är din första dag här, men jag accepterar det inte nästa gång," sa han och vände sig mot mig med ett leende på läpparna.

"Du kan sätta dig där borta, din partner gick till rektorns kontor men han kommer snart tillbaka," sa Mr. Smith medan han pekade på ett bord med båda platserna tomma.

Jag gick till bordet och satte mig ner, tog fram en anteckningsbok och började skriva ner några problem som Mr. Smith satte på tavlan.

Ungefär 10 minuter senare slogs dörren upp och in kom Blake Reynolds.

Han gick rakt mot mig.

Vänta, vad? Varför går han mot mig? Ska han döda mig? Ska han slå mig?

Medan jag funderade över hans närmande satte han sig precis bredvid mig.

Åh, det är för att det är hans plats, din dumma.

När jag tittade runt i klassen såg jag att de flesta tjejerna stirrade surt på mig.

Vad? Varför tittar de så på mig? Jag har inte ens gjort något! tänkte jag.

Vänta! Har jag något i ansiktet?

Jag flämtade, dreglar jag?!

Jag började snabbt torka min mun ordentligt.

"Vad gör du?" viskade Blake till mig.

"Umm—jag—uhh—jag kollade om jag hade något i ansiktet," viskade jag tillbaka.

"Varför?" frågade han.

"Umm, för om du inte har märkt det så tittar alla tjejer på mig."

"Åh prinsessa, de tittar på dig för att de är avundsjuka på dig för att du sitter bredvid mig," sa han medan han blinkade åt några av tjejerna.

Tjejerna fnissade bara och tittade bort.

Jag himlade bara med ögonen.

"Kalla mig inte det, din gris," sa jag till honom medan jag blängde på honom.

Han himlade bara med ögonen och började skriva på sin telefon.

Den här dagen kan inte bli värre.

•••