• | 8 | •

Så snart vi kom in i huset tog Rose min hand och ledde mig till köket.

Hon räckte mig en kopp med någon vätska i.

"Vad är det i den?" frågade jag.

"Bara öl, drick upp!" sa hon medan hon drack sin egen.

"Eh, jag dricker inte," sa jag.

Det var inte helt sant, jag hade tagit en klunk öl i Australien en gång, men det var för att jag misstagit det för ginger ale.

Jag kanske är australier, men jag gillar verkligen inte alkohol.

"Åh, men idag ska du dricka," sa hon.

Jag suckade och tittade ner på plastmuggen, förde den till munnen och tog en liten klunk, men innan jag visste ordet av tippade Rose min mugg bakåt vilket gjorde att jag drack hela innehållet, vilket i sin tur fick mig att börja hosta kraftigt.

Jag fortsatte hosta medan Rose bara klappade mig på ryggen och sa förlåt, men hon såg inte särskilt ångerfull ut.

Jag himlade med ögonen och tog en flaska vatten som stod på köksbänken och svepte i mig halva flaskan eftersom min hals brann.

"Vems fest är det här egentligen?" frågade jag Rose.

"Jag tror det är en kille som heter Martin? Jag kommer inte ihåg," svarade hon.

Efter några minuter sa Rose att vi borde gå och dansa, men jag avböjde eftersom jag är väldigt självmedveten, så jag sa åt henne att gå och dansa och att jag skulle sätta mig på en av sofforna.

När jag satt i soffan såg jag Blake några gånger i folkmassan, men jag brydde mig inte mycket om en råtta som honom.

Rose dansade med någon slumpmässig kille och jag var säker på att hon var full vid det här laget, och jag började bli hungrig så jag trängde mig genom de svettiga, fulla och höga tonåringarna och hittade tillbaka till köket.

"Ursäkta, vet du var de har maten?" frågade jag en kille som lutade sig mot köksbänken.

"Är du ny här? Jag har aldrig sett dig förut," frågade han.

Killen hade kolsvart hår och grå ögon.

"Ja, jag flyttade hit för några veckor sedan," svarade jag.

"Åh verkligen, jag har precis rätt sorts mat du behöver," sa han med ett flin.

"Eh okej?" sa jag lite förvirrat över hans beteende, men jag var verkligen hungrig så jag lät det passera.

Han visade med ett finger att jag skulle stanna där jag var medan han gick iväg och efter några sekunder kom han tillbaka med brownies.

Åh herregud, brownies, jag älskar brownies!

"Här, det är en speciell sorts brownies jag gjort med lite av min speciella ingrediens," sa han med en blinkning.

"Åh min gud, jag visste inte att det skulle finnas brownies på den här festen," sa jag upphetsat medan jag tog en brownie och åt den.

Den smakade lite konstigt men jag brydde mig inte eftersom jag älskar brownies. När jag hade ätit min första tog jag en till, och en till, och en till tills jag tror jag hade ätit sex brownies? Jag var inte säker, jag tror jag åt fler.

Vid det här laget blev allt väldigt dimmigt och suddigt, mina ögon började bli torra liksom min mun.

Killen bara stirrade på mig illmarigt.

Men återigen brydde jag mig inte.

En annan låt började spela i högtalarna och plötsligt fick jag lust att dansa.

Jag började min färd tillbaka till vardagsrummet men snubblade några gånger och stötte in i folk på vägen.

När jag nådde vardagsrummet gick jag fram till en slumpmässig kille och började dansa med honom.

Han såg väldigt söt ut, han hade så fina ögon och en så bedårande näsa.

Jag log och petade honom på näsan, han såg chockad ut men jag fortsatte att röra vid hans näsa.

"Du har en väldigt mjuk näsa. Den är som en bebisrumpa," sluddrade jag och fnissade sedan.

Vänta, varför fnissar jag? Det var ju inte ens roligt.

Medan jag dansade höll jag nästan på att ramla men killen höll mig stadig.

"Hur många drinkar har du haft?" frågade han.

Oj, har han också en djup röst? Trevligt.

Jag har svårt att hitta en brist hos honom.

"Vad? Jag har inte druckit något, bara ätit lite för jag var hungrig," fnittrade jag igen.

Varför fnittrar jag? Det var ju inte alls roligt.

"Vad menar du—vänta, vad åt du?" frågade han igen, han såg både chockad och arg ut.

Han ser söt ut.

"Varför ställer du så många frågor?" frågade jag.

Sedan började jag skratta för att jag ställde en fråga om varför han ställde så många frågor.

"Bara svara på frågan, Ava," svarade han irriterat.

Omg, han vet mitt namn, han är en stalker, spring Ava, han kommer att döda dig.

Tänkte jag.

Sedan vände jag mig om och försökte springa bort från den här typen, nyckelordet är 'försökte'.

Han hade ett fast grepp om min arm, det var tillräckligt fast för att jag inte skulle kunna fly men inte så fast att det lämnade ett märke på min arm.

"Lämna mig ifred din stalker," skrek jag åt honom.

"Jag lämnar dig om du berättar vad du åt."

"Okej, jag åt några brownies som en kille gav mig och om jag ska vara ärlig smakade de fantastiskt, killen sa också att det var en speciell ingrediens," sa jag medan jag log.

Pojken släppte inte min hand utan höll den istället hårdare.

"Vilken kille?" frågade han med sammanbitna tänder.

Oj, den här killen blir arg.

Jag fnittrade igen, varför?...jag vet inte.

"Den där killen," pekade jag på killen som gav mig de goda browniesarna.

Pojken tittade på killen som gav mig brownies och började dra mig mot honom.

"Åh yay, jag får fler brownies," sluddrade jag.

"MARTIN, VAD I HELVETE? VARFÖR SKULLE DU GE HENNE WEED-BROWNIES?!" skrek pojken åt killen som gav mig brownies.

"Chilla bro, jag ville bara ha lite kul," sa Martin medan han blinkade åt mig.

Oj, så killens namn är Martin.

Martin gör goda brownies, jag ska be Martin göra fler sådana brownies åt mig.

Jag har hört namnet förut, var dock...åh ja! Han är personen som har den här festen.

Jag såg en brownie kvar på tallriken så jag var på väg att ta den när mysteriekillen slog bort min hand.

"Ät inte de där, de är inte bra," mumlade han och såg irriterad ut.

"Åh, inte rättvist! Jag vill ha fler brownies," gnällde jag.

"Du kan få den, oroa dig inte," sa Martin medan han räckte mig brownien.

Yay.

"GE HENNE INTE MER, DIN IDIOT!" skrek pojken medan han ryckte brownien ur min hand och slog killen rakt i ansiktet.

Tja, jag tror inte att Martin kommer vakna snart...

"Min brownie," sa jag medan jag försökte nå den.

Men pojken håller den högt upp i luften så jag inte kan nå den.

"Vi tar dig hem," sa pojken och drog mig till sin bil.

"Jag känner inte ens dig, och jag måste vänta på Rose," protesterade jag medan jag försökte få bort min hand från hans.

"Ava, Rose kommer hem senare, låt oss gå," svarade han.

"Men jag vill ha min brownie först," surade jag.

"Jag ska göra brownies åt dig när vi kommer hem," suckade han medan han satte mig i passagerarsätet.

Han gick runt bilen och satte sig i förarsätet och startade bilen.

"Men jag vill ha brownien Martin gjorde," sa jag och korsade armarna.

"Ava, de är inte bra brownies, det är weed-brownies," förklarade han och tittade på mig en sekund innan han tittade tillbaka på vägen.

Vid det här laget fungerade inte mitt sinne och jag började känna mig illamående och yr.

"Vad är weed-brownies? Jag ska göra några själv, vet du hur man gör dem?" frågade jag.

"Bara håll tyst," sa han och mina ögonlock började bli tyngre.

"Det var inte snällt av dig, jag ställde bara en fråga och du sa åt mig att hålla tyst, du...du är inte min vän längre," mumlade jag det sista innan jag somnade djupt.

•••