• | 9 | •

A V A

Jag vaknade av att solen träffade mitt ansikte, följt av en hemsk huvudvärk.

Jag sprang till badrummet och tömde magen i toaletten.

Det är därför jag hatar fester, jag minns inte ens vad som hände igår, hur kom jag hem?

Jag tog en snabb dusch och borstade tänderna.

När jag kom ut ur duschen och bytte till rena kläder—som bestod av mjukisbyxor och en enkel t-shirt—var det redan middagstid.

Jag gick ner för att plundra kylskåpet och köket, men blev stoppad av dörrklockan som ringde. Jag lade ner några av snacksen jag höll i och gick för att öppna dörren. Jag var ensam eftersom mamma och pappa var på jobbet, Brian träffade några av sina vänner och Sophia sov över hos en kompis, hon sa att hon skulle vara tillbaka imorgon.

När jag öppnade dörren stod den person jag minst väntade mig på min veranda.

Jag blinkade, blinkade igen och gnuggade sedan mina ögon.

Jag måste hallucinera.

"Det gör du inte" sa han.

Ugh, jag sa det högt igen, eller hur? Jag måste verkligen sluta säga mina tankar högt.

"Jag kom bara för att kolla hur du mår eftersom du inte mådde bra igår efter festen," fortsatte han.

Det här måste vara en dröm, Blake Reynolds bryr sig inte, han måste skämta.

"Du skämtar, eller hur?" sa jag.

"Uh, nej" sa han med förvirring skriven över hela ansiktet.

Omg, den här killen bryr sig faktiskt... wow.

Jag harklade mig. "Ja, jag mår bra, jag har bara en riktigt dålig huvudvärk. Minns du något som hände igår?" frågade jag.

"Åh, um ja, jag gör det, men det är en lång historia så du måste sätta dig ner för det här," sa han och med det gick han in i mitt hus och satte sig i vardagsrummet.

Okej då...

Jag följde honom in i vardagsrummet och satte mig i en soffa mitt emot honom.

"Okej, um—uh så i princip, lång historia kort, ditt oskyldiga lilla hjärna fick några weedbrownies av en kille som heter Martin, och du kanske åt upp hela vilket gjorde att du blev hög, men jag lovar att jag faktiskt gick och slog den där killen, men sen ville du ha fler brownies så jag försökte stoppa dig men—"

"Blake" försökte jag stoppa hans svammel.

"Du ville inte lyssna, så jag försökte säga till dig att följa med mig till min bil, men återigen ville du bara inte lyssna så jag bestämde mig för att ljuga genom att säga—"

"Blake" försökte jag igen.

"Att om du ville ha brownies var du tvungen att följa med mig till min bil så att vi kunde göra brownies hemma, men sen somnade du i min bil så jag var tvungen att bära dig till ditt rum och—"

"BLAKE" ropade jag.

Han tittade upp på mig.

"Är du okej, mår du illa?" frågade han.

"Nej, jag mår bra, det är bara... du svamlar" sa jag medan jag försökte kväva ett skratt.

"Åh, ursäkta" säger han.

När jag tittar upp på honom igen ser jag att hans kinder blir lätt rosa.

Herregud, rodnar Blake Reynolds för att han är generad?! Det är bara för gulligt, jag vill nypa honom i kinden, åh.

"Jag ska hämta lite vatten" sa han medan han reste sig från soffan och gick mot köket.

Efter vad som kändes som en evighet kom han tillbaka, men han såg nervös ut?

Varför är han nervös?

"Hur som helst, tack för att du fick mig hem, jag uppskattar det" säger jag.

"Ja, ingen fara, bara ta inte emot något från främlingar på en fest nästa gång" sa han med ett leende, men det nådde inte hans ögon.

Jag går till ytterdörren och öppnar den för honom.

Han går fram till mig och stirrar på mig med sina elektriskt blå ögon.

Hans ögon bar på något som jag bara inte kunde känna igen.

Är det bara jag eller beter han sig konstigt? Bara jag? Okej.

Han ler mot mig och går ut genom dörren.

"Tack igen!" ropar jag.

Han vänder sig inte om, han ger mig bara en tumme upp och går in i sitt hus.

Jag stänger ytterdörren och går tillbaka till köket och plockar upp alla snacks. När jag plockar upp chipspåsen som jag lämnat på bänken faller en bit papper till golvet.

Jag plockar upp papperet och tittar på det förvirrat, jag minns tydligt att jag inte lagt något papper på bänken.

På papperet stod mitt namn skrivet på framsidan i en elegant kursiv handstil.

Jag rycker på axlarna och stoppar papperet i fickan på mina mjukisbyxor.

Jag plockar upp alla snacks och går upp till mitt rum. När jag kommer till mitt rum ser jag Blake i hans rum genom fönstret.

Han såg stressad ut.

Vad är det som händer med honom?

Han hade sina armbågar vilandes på knäna och huvudet i händerna, och varje några sekunder drog han händerna genom håret.

Jag rycker på axlarna igen och lägger mig ner på min säng, jag vänder mig om och ser Blake titta in i mitt rum så jag avleder snabbt min blick från honom till min laptop.

Då minns jag brevet, så jag sträcker mig in i fickan på mina mjukisbyxor och tar fram papperet.

Jag tittar ut genom fönstret ur ögonvrån och ser Blakes blå ögon vidgas.

Han springer sedan till sitt fönster och drar för sina gardiner.

Okej?

Jag tittar ner på papperet och öppnar det, och igen i den mycket vackra kursiva handstilen stod det.

Möt mig i parken klockan 18 idag.

-Blake

Jag stirrar på papperet förvirrat och läser det en gång till, varför vill han träffa mig i parken?

Jag tittar på klockan som hänger på min vägg och ser att den bara är 14, jag har gott om tid att byta om.

Just då får jag ett sms från någon.

Jag tittar på vem jag fick ett sms från och jag tappar andan och mitt hjärta börjar slå snabbare.

Jag förväntade mig inte det smset...

•••

Muahaha cliffhanger 😈😂 men åtminstone är det ganska långt så yay.

~ Yumna 💚