Kapitel 2: Ditt namn är nu docka

"Grattis, herr Marcus, du är nu den stolta ägaren av denna fina unga dam." Publiken applåderade, och Annas hjärta sjönk ännu djupare än hon trodde var möjligt. Hon hade sålts, som en ägodel, till en fullständig främling. Hon kunde se den sjuka nöjet i sin styvbrors ansikte, hans förvridna glädje över hennes lidande nästan påtaglig.

Den nya ägaren, en lång stilig ung man klädd i en dyr kostym, närmade sig henne långsamt. Hans lystna blick svepte över hennes kropp, vilket fick hennes hud att krypa. "Det ser ut som jag har fått mig en riktig liten pärla här," sa han med ett flin. "Du följer med mig hem nu, docka."

Den nya ägaren grep henne hårt i armen och drog henne bort från Lucas. "Kom nu, docka. Vi ska härifrån," sa han med ett illvilligt leende. När han drog henne mot dörren, bultade Annas hjärta i bröstet, och hennes ben kändes som bly. Hon visste inte vart hon var på väg, men hon visste att det inte var någon bra plats.

Väl utanför auktionshuset ledde den nya ägaren henne till en väntande bil och öppnade dörren för henne att kliva in. "In med dig, docka," sa han och knuffade in henne i baksätet. "Dags att visa dig hur ditt nya liv kommer att se ut."

När bilen körde genom de mörka stadsgatorna, rusade Annas tankar av rädsla och ångest. Hon hade ingen aning om vart hon var på väg eller hur hennes nya liv skulle bli. Allt hon visste var att hon nu var en mans egendom som såg henne som inget mer än en ägodel. Mannen som satt bredvid henne verkade dock nöjd med sitt köp. Han kunde inte låta bli att stirra på henne, hans lystna blick fick henne att känna sig liten och maktlös.

"Du kommer vara en snäll flicka för mig, eller hur docka? Jag har stora planer för dig," sa mannen med ett illvilligt leende på läpparna. "Du kommer lära dig att lyda, att tjäna mig, och att veta din plats."

Anna kunde inte finna orden att svara. Hon kände sig förlorad, fångad i en mardröm utan någon väg ut. Allt hon kunde göra var att nicka tyst, hennes tankar fulla av rädsla och förtvivlan. Hon visste att vilken öde som än väntade henne, skulle det vara långt ifrån behagligt.

När bilen stannade framför en lyxig herrgård, sjönk Annas hjärta. Herrgården var storslagen och imponerande, en symbol för rikedom och makt. Men för henne representerade den inget annat än ett fängelse, en plats där hon skulle vara instängd från världen och tvingas lyda sin nya herre. Lite visste hon att hennes mardröm bara hade börjat.

När de gick genom ytterdörren, gestikulerade mannen åt henne att gå in. "Nå, docka," sa han med ett illvilligt grin, "ditt nya liv som min egendom börjar nu. Välkommen hem." Anna kände en rysning genom kroppen när hon klev på herrgårdens marmorgolv, hennes framtid insvept i mörker. Hur skulle hon överleva denna levande mardröm, där hon inte var mer än en leksak för en hänsynslös man?

När mannen ledde henne djupare in i herrgården, verkade varje rum håna henne med sin överdåd och lyx. Höga tak, utsmyckade guldföremål och kristallkronor, tjocka sammetsgardiner och marmorgolv - allt verkade utformat för att betona hans rikedom och makt. Anna fann sig vilse i labyrinten av korridorer, varje dörr ledde till ett annat överdådigt rum. Hon kunde inte låta bli att känna sig som ett burfångat djur, fångad i ett fästning av överflöd. Kanske det mest störande av allt var den kusliga tystnaden som omslöt herrgården. Det fanns ingen personal, inga andra människor och ingen som kunde hjälpa henne.

När de nådde sovrummet, öppnade Marcus dörren för att avslöja en lyxig svit av rum som fick resten av herrgården att verka tam i jämförelse. En massiv säng med fyra stolpar stod mot den bortre väggen, dess silkeslakan och fina linne en skarp kontrast till de andra rummen. Ett lyxigt badrum, komplett med en jacuzzi och utsmyckade armaturer, upptog ett hörn, medan en walk-in-closet med rad efter rad av designkläder fyllde det andra.

Mannen ledde henne mot sängen, hans lystna blick aldrig lämnade hennes kropp. "Välkommen till ditt nya hem, docka," sa han och klappade på silkestäcket. "Det här kommer vara där du tillbringar mycket av din tid. Du kommer att vara till mitt förfogande dag och natt, och ditt liv kommer att kretsa kring att uppfylla mina varje önskan. Förstår du?

Marcus röst var kall och befallande, lämnade inget utrymme för argument. "Jag är din Herre nu, så du måste vänja dig vid det, docka. Du är min egendom, och du kommer att göra som jag säger, när jag säger det. Du har tur att jag är tillräckligt nådig för att ge dig en bekväm säng." Han vände sig mot sängen, ett självgott leende på läpparna. "Du borde njuta av det, för det är så bra som det blir för dig."

Anna kunde inte undgå att känna en klump av fruktan formas i magen. Det här var det. Det här var hennes öde, att vara en tjänare åt denna man resten av sitt liv. Hon vågade inte möta hans blick, vetande att varje tecken på motstånd skulle mötas med hårda repressalier. Med en sjunkande känsla nickade hon för att visa att hon förstod, vetande att hon inte hade något annat val än att lyda hans varje kommando. "Ja, sir," sa hon tyst, hennes röst knappt hörbar.

Mannen sträckte ut handen för att röra hennes käke med en grov, besittande hand. "Duktig flicka," hånade han. "Du börjar förstå din plats. Ditt namn är inte längre Anna, förstår du? Ditt namn är docka, och du ska bara svara på det namnet från och med nu. Är det klart?"

Marcus rörde sig närmare henne, hans röst sjönk till en viskning. "Jag kommer att njuta av att göra dig till min," sa han, hans ögon fyllda med en vriden njutning. "Du kommer snart att lära dig att din kropp är min egendom, att använda som jag vill. Du kommer att vara min docka, och du kommer att älska det. Förstått?"

Anna nickade på huvudet.

"Använd ord, docka," sa Marcus.

"Ja, mästare, jag förstår," svarade Anna.