Kapitel 4: Ett okänt möte

Teamet blev tyst, medvetna om att Vector hade rätt. De började snabbt förbereda sig för uppdraget, kontrollerade sina vapen och utrustning.

Vector och hans team, Archer, Cobra, Viper och Dagger, lämnade mötesrummet och gick mot lastkajen i lagret. De lastade snabbt vapnen i en skåpbil och säkrade dem ordentligt så att de inte skulle röra sig under färden.

När de var klara med lastningen kom Sniper fram till dem med en duffelväska i handen. "Nästan glömde extra ammunitionen," sa han och räckte väskan till Vector.

"Bra fångat," svarade Vector, tog väskan och stuvade den i skåpbilen.

Med allt lastat och redo att åka vände sig Vector till sitt team. "Alla redo?"

De nickade alla, kontrollerade sina vapen och utrustning en sista gång.

"Nu kör vi," sa Vector och klättrade in i förarsätet.

När de körde ut från lastkajen och mot stadens gränser bröt Archer tystnaden i skåpbilen. "Kan ni tro att Don har en slavflicka i sitt palats? Vad tror ni att han gör med henne?"

Vector gav Archer en skarp blick, "Det räcker om slavflickan. Vi har ett uppdrag att fokusera på. Låt oss inte bli distraherade."

Teamet blev tyst igen, spänningen i skåpbilen var påtaglig. De visste att de behövde hålla fokus på uppgiften.

När skåpbilen körde genom stadens gator höll Vector ögonen på vägen, hans händer greppade ratten hårt. Han hade inte råd att låta tankarna vandra, inte med ett så viktigt uppdrag som detta.

Teamet fortsatte att vara tyst, varje medlem förlorad i sina egna tankar.

Efter några timmars körning nådde de utkanten av staden och vägen blev skumpigare och mindre trafikerad. Omgivningarna blev alltmer ödsliga när de fortsatte mot bergen där vikingaklanerna höll till.

Viper bröt tystnaden igen. "Vi är nästan framme. Låt oss vara på vår vakt och redo för vad som helst."

De andra nickade, medvetna om att de nu befann sig i potentiellt farligt territorium. De måste vara alerta och förberedda på allt.

När skåpbilen närmade sig mötesplatsen saktade Vector ner och skannade området efter tecken på vikingaklanerna. De andra i skåpbilen spände sig, deras händer greppade sina vapen hårdare.

Plötsligt dök en figur upp ur träden och närmade sig skåpbilen. Det var en medlem av vikingaklanerna som signalerade att de hade hittat rätt plats.

Vector vevade ner rutan och vikingamedlemmen lutade sig in. "Har ni vapnen?" frågade han, hans röst var sträv och skarp.

Vector nickade, "Det har vi. Vi har allt ni bad om, och lite till."

Vikingamedlemmen vinkade åt dem att följa honom, och de tog sig djupare in i skogen.

De kom fram till en glänta där en grupp ruffiga personer hade samlats, deras vapen glittrade i ljuset. Ledaren för klanen, en lång skäggig man vid namn Bjorn, närmade sig dem.

"Är ni Dons män?" frågade han, hans röst var grov och befallande.

Vector nickade, "Det är vi. Marcus skickade oss med de vapen ni bad om."

Bjorn nickade och betraktade skåpbilen full med vapen. "Det ser ut som att ni har vad vi behöver," sa han. "Låt oss ta en titt på vad ni har tagit med er."

Medlemmarna i Svartögaklanen såg på när vikingakrigarna började inspektera vapnen. Luften var tjock av spänning, de två grupperna studerade varandra vaksamt.

Medan inspektionen pågick lutade Sniper sig över till Vector och viskade, "Jag gillar inte hur de tittar på oss."

Vector nickade, hans ögon svepte över gläntan och noterade varje rörelse. "Var på din vakt," svarade han, "Vi klarar oss om det blir problem."

Efter vad som kändes som en evighet talade Bjorn. "Era vapen är tillfredsställande," sa han. "Nu ska vi diskutera betalningen."

Vector och de andra medlemmarna i Svartögaklanen väntade spänt medan Bjorn tog fram en påse med guldmynt.

"Det överenskomna priset," sa Bjorn och räckte över påsen till Vector.

Vector tog påsen och räknade snabbt mynten för att säkerställa att allt var där. "Allt verkar vara i sin ordning," sa han och nickade åt Bjorn.

Bjorn grymtade till svar. "Vapnen är i vår ägo. Ert uppdrag är slutfört," sa han och gav en signal till sina män.

De började dra sig tillbaka in i skogen och lämnade Svartögaklanen ensamma i gläntan. Vector såg sig omkring på sitt team, en känsla av lättnad sköljde över dem.

Archer talade upp, "Vi gjorde det. Vi slutförde uppdraget utan problem."

"Fira inte än," avbröt Vector. "Vi måste fortfarande ta oss tillbaka till Dons herrgård i ett stycke."

Teamet lastade snabbt in de återstående vapnen i skåpbilen, redo att påbörja den långa resan tillbaka till staden. Den framgångsrika slutförandet av uppdraget hade lyft stämningen något, men de visste att resan tillbaka fortfarande kunde innehålla oförutsedda faror.

När de började köra tillbaka påminde Vector dem om att förbli vaksamma. "Vi är inte ur skogen än," sa han, hans röst allvarlig. "Vi måste hålla oss fokuserade och alerta tills vi är säkra i klanhuset."

Teamet nickade och höll med Vectors ord. De förstod farorna med deras yrke och visste att självbelåtenhet kunde leda till katastrof.

Skåpbilen fortsatte att köra genom natten, strålkastarna skar genom mörkret. Teamet förblev på hög beredskap, deras ögon och öron inställda på alla tecken på problem.

Timmarna gick, och stadens ljus började närma sig i fjärran. Teamets spänning över att vara närmare hemmet började stiga, men de visste att de fortfarande behövde vara försiktiga.

Plötsligt ekade ett konstigt ljud i luften. Det var svagt till en början, men blev högre och mer hotfullt ju längre de körde. Alla i skåpbilen spände sig, deras händer instinktivt sträckte sig efter vapnen.

"Vad i helvete var det där?" muttrade Viper och scannade området med blicken.

"Jag vet inte," svarade Vector, hans knogar vita på ratten. "Men jag gillar det inte. Håll uppsikt."

Det konstiga ljudet fortsatte, blev högre och mer hotfullt. Teamet utbytte oroliga blickar, deras hjärtan rusade när de förberedde sig för vad de än skulle möta.