Kapitel 5: En okänd motorcyklist

Plötsligt dök en form upp i fjärran, rörande sig snabbt mot dem. Teamet kisade, försökte urskilja vad det var.

När formen kom närmare insåg de att det var en grupp tungt beväpnade män på motorcyklar, deras vapen glimmade i natten.

"Fan också," muttrade Sniper, hans grepp om geväret hårdnade.

"Ta det lugnt," varnade Vector, hans röst spänd. "Vi vill inte ha en eldstrid mitt på motorvägen."

Motorcykelgänget omringade skåpbilen, omringade den från alla håll. De riktade sina vapen mot Black Eyes Clan, deras uttryck kalla och hotfulla.

Vector och hans team kunde känna spänningen i luften, situationen hade plötsligt eskalerat snabbt. Oddsen var ojämna, med motorcykelgänget som överträffade dem i antal.

Ledaren för motorcykelgänget, en kraftigt tatuerad man, närmade sig skåpbilen, hans ögon skannade teamet inuti. "Öppna dörren," morrade han.

Vectors tankar rusade, försökte räkna ut deras nästa drag. Han visste att en direkt konfrontation skulle sätta dem i underläge, men han visste också att de inte bara kunde ge upp.

Efter ett spänt ögonblick tog han ett djupt andetag och vevade långsamt ner sitt fönster. "Vad vill ni?" frågade han, hans röst stadig.

Ledaren för motorcykelgänget flinade, "Jag tror du vet vad vi vill." Han gestikulerade mot baksidan av skåpbilen, där vapnen fortfarande var lagrade.

Vector höjde ett ögonbryn, "Ni vill ha vapnen, va? Tyvärr, de är inte till salu."

Ledaren skrattade, "Åh, jag frågade inte. Ge dem till oss, annars blir det fult väldigt snabbt."

Black Eyes Clan är högt skickliga och tränade, med varje medlem som har unika förmågor och färdigheter som gör dem formidabla motståndare men i detta fall var motorcyklisterna fler.

Vectors tankar rusade medan han försökte komma på en plan. Han visste att de måste agera snabbt och strategiskt om de skulle komma ut på topp.

Gängmedlemmarna på motorcyklarna började håna Black Eyes, deras självsäkra ton gjorde det klart att de trodde att de hade övertaget.

"Ni är underlägsna i antal och beväpning. Bara ge oss vapnen så låter vi er gå oskadda," hånade en av motorcyklisterna.

Vector spände käken, motstod lusten att bita tillbaka. "Jag tror inte det. Vi har hanterat värre än er," svarade han, hans röst stadig och fast.

Ledaren för motorcykelgänget skrattade, "Kaxig, va? Nåväl, vi får se hur länge den bravad varar."

Resten av gängmedlemmarna fnissade, deras självförtroende växte vid Vectors svar.

Vector visste att de måste hålla sig lugna och inte låta gänget komma under deras skinn. Han kastade en blick på sitt team, tyst kommunicerande med dem att hålla fokus och vara redo för handling.

Ledaren för motorcykelgänget började cirkla runt skåpbilen, hans ögon klistrade vid baksidan där vapnen var lagrade.

Vector kunde känna spänningen byggas upp, alla i skåpbilen blev allt mer på helspänn när gänget fortsatte att omringa dem.

Vectors tankar rusade, försökte komma på en plan för att få dem ur denna knipa. Han visste att de inte bara kunde överlämna vapnen och att de inte kunde ta sig an gänget i en fysisk konfrontation.

Plötsligt fick han en idé. Men han visste att den var riskfylld och kunde sätta hans team i fara.

Han vände sig till sitt team, "Jag har en plan, men den är farlig. Vi måste agera snabbt och hålla fokus. Kan jag räkna med er alla?"

Teamet utbytte blickar, var och en nickade för att signalera sitt godkännande. De visste att de måste lita på Vectors ledarskap i denna situation.

Vector tog ett djupt andetag och förberedde sig för vad som skulle komma. Han vände sig tillbaka till ledaren för motorcykelgänget, som hade slutat cirkla runt skåpbilen och nu stod precis utanför Vectors fönster.

"Lyssna, det finns ingen anledning till våld," började Vector, med en jämn och lugn ton. "Vi kan komma överens om något."

Ledaren för motorcykelgänget hånlog, "Åh? Och vad har du i åtanke?"

Vector lutade sig närmare fönstret och pratade med en låg, allvarlig ton. "Jag har ett erbjudande till dig. Låt oss gå och vi ger er några av vapnen. Vi slänger till och med in lite extra ammunition."

Ledaren smalnade med ögonen, tydligt intresserad av erbjudandet. "Hur mycket ammunition pratar vi om här?" frågade han.

Vector pausade, tyst räknande i sitt huvud. "Tretti skott av högkaliberammunition. Tillräckligt för att göra det värt din tid."

Ledaren log slugt. "Tretti skott, va? Och hur många vapen pratar vi om här?"

Vector uppskattade snabbt antalet vapen i bakre delen. "Vi har tjugo. Fem pistoler och femton gevär."

Ledaren lutade sig framåt, hans ögon glittrade av girighet. "Nu pratar vi. Det är en rättvis affär. Låt mig prata med mina grabbar en sekund."

Ledaren vände sig bort från skåpbilen och ropade till sina gängmedlemmar. Vector väntade, tittade på när ledaren pratade med sina hejdukar i viskande toner.

Medan ledaren tillfälligt var distraherad av att prata med sina gängmedlemmar såg Vector en möjlighet att ta initiativet. Han viskade snabbt till sitt team, "Nu är vår chans. Var redo, på mitt signal."

Hans team nickade tyst, deras händer hårdare runt sina vapen. De var redo att agera på ett ögonblicks varsel.

Vector tittade noga på ledaren, väntade på rätt ögonblick. Ledaren var fortfarande upptagen i samtal med sina gängmedlemmar, deras ryggar vända mot skåpbilen.

Vectors hjärta rusade när han räknade ner sekunderna, väntade på det perfekta ögonblicket att slå till. Han tog ett djupt andetag och stadgade sig.

Plötsligt vände sig motorcykelgängets ledare tillbaka mot skåpbilen, med ett nöjt uttryck i ansiktet. "Vi har en deal," sa han, hans ögon glittrade av girighet.