Kapitel 7: En mullvad
Marcus kisade med ögonen och en rynka bildades i hans panna. "Det är konstigt att de visste att vi var på ett uppdrag. Tror du att det kan finnas en förrädare inom vår klan?"
Vector rynkade pannan och övervägde denna möjlighet. "Det är en oroande tanke. Vi har alla arbetat nära tillsammans ett bra tag nu, och vi har inte haft någon anledning att misstänka någon för förräderi. Men vi kan inte utesluta möjligheten."
"Håll ögonen öppna för misstänkt beteende bland teamet och gangstrarna," instruerade Marcus. "Vi kan inte riskera att någon tipsar förrädaren. Vi måste ta reda på vem det är och hantera dem innan de kan göra mer skada."
Vector nickade allvarligt, "Självklart, Mästare. Jag ska hålla ett noggrant öga på teamet och rapportera all misstänkt aktivitet till dig omedelbart."
Marcus nickade, "Okej, Vector. Det var allt för nu. Jag behöver gå till min herrgård och ta hand om några saker där. Kan du rapportera tillbaka hit första saken i morgon bitti för att ge mig en uppdatering om situationen?"
"Ja, Mästare," svarade Vector, med förståelse för uppdragets betydelse. "Jag ska hålla dig uppdaterad om några nya utvecklingar och se till att vara här första saken i morgon bitti."
Med det avskedade Marcus Vector, som lämnade Donens svit och återvände till teamet.
Vector samlade teamet i ett tyst hörn av rummet, med ett allvarligt uttryck i ansiktet. "Okej, team. Jag har talat med Donen och han är orolig över attacken på vår väg tillbaka. Han tror att det kan finnas en förrädare bland oss som läckt våra planer till en yttre grupp."
Teamet utbytte blickar av förvåning och förvirring. "En förrädare?" sa Archer med höjda ögonbryn. "Men vem skulle göra det? Vi har arbetat tillsammans i månader nu."
"Jag vet, det är svårt att tro," svarade Vector. "Men det är en möjlighet vi inte kan ignorera. Vi måste alla vara extra vaksamma från och med nu och hålla ett öga på varandra för tecken på misstänkt beteende."
"Vad tycker du att vi ska hålla utkik efter?" frågade Sniper och lutade sig framåt. "Vi känner varandra ganska väl vid det här laget."
"Plötsliga beteendeförändringar, hemliga möten eller samtal, ovanlig tillgång till konfidentiell information, oväntade eller oförklarliga frånvaron och försök att skapa splittring i teamet," räknade Vector upp.
Teamet nickade och tog Vectors instruktioner på allvar. De visste alla allvaret i situationen de befann sig i och den potentiella faran en förrädare kunde utgöra. De kom överens om att vara vaksamma och rapportera all misstänkt aktivitet de observerade.
Med det skingrades de, var och en gick till sina egna rum för att vila för natten och återhämta sig från den utmattande resan.
** Donens herrgård**
Ensam i lekrummet kände Anna hur hjärtat bultade i bröstet. Mörkret var alltuppslukande, och det kändes som om det långsamt kvävde henne. Hon tänkte på vad som hade hänt med hennes pappa och undrade om han någonsin hade känt sig lika hjälplös som hon gjorde nu. Hon visste att det inte fanns någon väg ut, inget sätt att undkomma sin nya mästares kontroll. Men djupt inom sig kände hon trotsets glöd fortfarande brinna, även inför sitt till synes oundvikliga öde.
När timmarna tickade förbi rusade Annas tankar fram och tillbaka om hur hon skulle kunna fly. Hon hörde dämpade ljud av rörelse i herrgården, men inget tecken på honom. Hon visste att han förmodligen njöt av sin middag, oberörd av hennes lidande. Mörkret verkade bli tyngre, som om det långsamt slöt sig omkring henne. En känsla av förtvivlan smög sig på, när insikten om att hennes frihet var förlorad sjönk in. Men hon visste att hon inte kunde ge upp, inte än. Hon måste hitta ett sätt att fly.
När natten fortskred blev det allt tydligare att dörren till lekrummet inte skulle öppnas inom kort. Anna kände en våg av förtvivlan skölja över sig, när verkligheten av hennes situation gick upp för henne. Hon visste att hon hade en lång natt framför sig, utan annat val än att vänta på att han skulle komma tillbaka.
När de första solstrålarna började sippra in i lekrummet kände Anna ett ögonblick av hopp. Kanske skulle han återvända med det första ljuset, och hon skulle kunna be honom om sin frihet. Men när morgonen fortskred blev det allt klarare att han inte hade någon avsikt att släppa henne fri. Hon var fången, en bricka i hans sjuka spel av dominans.
När timmarna segade sig fram blev Anna alltmer desperat efter någon form av mänsklig kontakt. Hon visste inte att han observerade henne genom en videofeed, att han såg varje rörelse hon gjorde. När hon blev mer rastlös kände han en pervers tillfredsställelse, medveten om att hon var helt i hans våld.
Efter timmar av väntan bröts tystnaden av tunga fotsteg. Anna hörde nycklarna skramla i dörren, och sedan svängde den upp, och där stod Marcus, hennes mästare, i dörröppningen. Han tog in synen av henne, sittande mot väggen, blickande upp på honom med en blandning av förtvivlan och trots.
"Hade du en bra natt?" frågade Marcus, hans röst drypande av sarkasm. Han gick fram till henne, tornande över henne som en mörk skugga. "Jag hoppas att du inte hade det alltför obekvämt."
Anna förblev tyst, stirrande på honom med en trotsig blick. Marcus släppte ifrån sig ett kallt skratt. "Åh, jag förstår. Du tänker inte prata, eller hur? Det spelar ingen roll. Jag ska nog bryta ner dig snart nog." Han gick fram till arbetsbänken och plockade upp en liten piska.
Han höll piskan upp mot ljuset och granskade dess fina läderremmar. "Det här är en speciell piska, min kära Anna. Gjord av det finaste lädret, designad för maximal smärta. Och det är precis vad du kommer att uppleva om du gör motstånd." Han tog ett steg närmare, hans ögon borrade sig in i hennes.
