Kapitel 2

Emilia

Jag satte mig i min vita Porsche Cayenne, satte på radion så högt som mina öron tillät och körde ut i den hektiska trafiken i Stockholm. Miley Cyrus sjöng om att köpa blommor till sig själv, något jag alltid gör, för vem annars skulle ge mig blommor? Jag är alldeles för upptagen för ett förhållande och har för många manliga klienter; jag är säker på att ingen man skulle gilla det. Mitt första möte är med killarna jag drömt om, de kallar sitt företag D.A.G.G. Det är första bokstaven i deras namn: Dante, Antonio, George och Gio. De har varit vänner i åratal, sedan gymnasiet och gick på universitetet tillsammans. Sedan bestämde de sig för att starta företag tillsammans. Låt oss bara säga att deras fäder inte var särskilt glada - jag menar, det är tre av de största namnen i den italienska maffian: Armani, Morelli och Ferrari. Men av någon anledning är de väldigt framgångsrika tillsammans. De har olika företag, från hyreshus, nattklubbar, stripklubbar till kontorsbyggnader, vilket självklart gör mitt jobb mycket enklare då det finns olika företag att tvätta pengar genom.

Mitt enda problem med dessa killar, förutom mina drömmar och det faktum att de är otroligt heta, är att de förväntar sig att jag ska släppa allt när de ringer. De behandlar mig som de behandlar dansarna - om de säger hoppa, ska jag fråga hur högt. Men där blir de mycket irriterade på mig eftersom jag ibland spelar svårfångad. En eller två av dem har gjort ett närmande, men jag ignorerar det. Vi gör affärer tillsammans och det är allt. Jag närmade mig George och Gios grindar och säkerhetsvakten öppnade grindarna för mig. De känner igen mig nu. "God morgon, fröken Rossi," sa han när jag körde förbi, och jag vinkade bara till honom. Jag stannade framför huset; alla var redan där, deras bilar stod också framför huset. De har alla livvakter som kör dem runt i Escalades. Varför vet jag inte, de har alla sina egna sportbilar, men tydligen när de går ut för affärer kör deras livvakter dem i Escalades.

En av männen som alltid är utanför huset kom och öppnade bildörren för mig. "Tack," sa jag. Jag kommer inte ihåg personalens namn, ja, det är inte särskilt trevligt av mig, men jag har många klienter och det är tillräckligt svårt att komma ihåg deras namn. Han gick framför mig och öppnade ytterdörren för mig. Jag hörde Gio ropa, "Emilia, vi är i köket." Bra, det betyder att vi ska äta frukost, och eftersom jag var för sen för att äta frukost i morse på grund av min dröm, är jag mycket glad över detta. Jag gick genom huset och fann Gio, George, Antonio och Dante i köket. Gio kom gående mot mig och gav mig luftkyssar, sedan Dante. George och Antonio har aldrig gjort det förut, så det är också onödigt att säga vilka två män som har gjort ett närmande mot mig förut, ja, Gio och Dante. De är den lekfulla typen. George och Antonio är mer den seriösa och grubblande typen. Dante gav mig en kram, han måste ha dröjt sig kvar för länge för jag hörde Antonio harkla sig, "Det räcker, Dante." "Jeez, håll byxorna på, Antonio."

Det var en annan sak med de här killarna, deras småprat, man vet aldrig om någon av dem är seriös. "Kom och sätt dig, Amelia," sa George. Han drog ut stolen åt mig. "Tack, George." Sedan tog Antonio och Gio fram alla bakverk och kaffet. "Ni vet att ni inte behöver göra det här varje gång vi har ett tidigt möte, eller hur?" "Jo, vi vet, men åt du något i morse?" halvskällde Antonio. Jag rodnade och sa bara "Nej, jag hade inte tid." "Då är det bra att vi fixade mat," skämtade Dante. "Ja, just det, du gjorde alla dessa bakverk," sa jag. "Emilia, Emilia, du känner inte ens till hälften av våra talanger," sa Gio med ett sexigt leende på läpparna. Jag tittade bort och bannade mig själv, 'Kom tillbaka till verkligheten Emilia, sluta tänka på din dröm.' "Varför rodnar du?" frågade George. "Jag gör inte det. Vad kan jag göra för er idag?" "Först äter vi, sedan pratar vi affärer," sa Dante. "Ni vet att jag har fler möten idag, det är inte bara ni," sa jag. "Men det skulle kunna vara," skällde Antonio igen. "Jag har sagt det förut Antonio, ni har inte råd med mig." "Vad vet du om vad vi har råd med? Du jobbar bara med den illegala sidan av vår verksamhet," sa George. "Okej, jag vill inte förlora mina andra kunder, okej." "Okej, vi sitter, äter och pratar affärer," sa Antonio igen. "Vad behöver ni från mig?" "Mycket," hörde jag Dante viska. Men jag ignorerade det. Det var som om jag inte hörde honom. "Vi behöver vapen," sa Antonio. "Vanlig leverans eller mer?" frågade jag dem. "Tre gånger mer än förra gången och vi behöver det till nästa vecka, tisdag," sa George. "Kommer du att kunna fixa det åt oss?" frågade Dante mig. "Killarna, det här är Amelia Rossi, självklart kommer hon att kunna fixa det åt oss. Har jag rätt, Amelia?" frågade Gio. "Ja Gio, tidsramen är tight men jag är säker på att jag får det gjort. Jag har ett svar till er på onsdag." "Bra, vi har också pengar som kom in i helgen som behöver försvinna," sa Antonio.

"Inga problem. Jag har ett annat möte, när jag kommer tillbaka hämtar jag pengarna. Passar det er?" "Ja, jag kommer vara hemma hela dagen," sa George. "Bra. Då borde jag gå." "Nej! Ät upp din frukost," skällde Antonio igen. 'Vem har retat upp honom i morse?' tänkte jag. Jag återvände till min croissant och espresso. "Så, vad gjorde du i helgen, Rossi?" frågade Gio. "Jag jobbade och gick och shoppade, det är allt." "Jeez Rossi, du behöver få ett socialt liv eller en pojkvän," sa Dante men jag såg den mordiska blicken Antonio gav honom. "Kanske inte en pojkvän, jag har alla dessa manliga klienter, jag kan inte tänka mig att en man skulle vara glad över det." "Om han är en vuxen man och inte avundsjuk, kan jag inte se varför inte," sa Gio. Då var det George som gav honom onda ögat. 'Vad fan är det med dessa män idag?' "Låt oss hålla oss till att ni är mina kunder och inte involverar er i mitt kärleksliv." "Eller bristen därav," inflikade Gio igen. Den här gången trodde jag att George skulle kasta något på honom.