KAPITEL 02

Ocean rörde sig långsamt mot den mörka men ändå hänförande skogen. Hon kände ingenting. Sam och Carla kom tillbaka när de såg att bildörren var öppen och att Ocean inte var i bilen. De tittade sig omkring och fann henne gående mot skogen. Hon var nästan inne bland träden. Sam och Carla ropade på henne flera gånger men hon stannade inte ens. Hon fortsatte att gå. Sam sprang mot henne och grep tag i hennes armbåge. Hennes ögon var kolsvarta och hon såg ut som om hon gick i sömnen. Sam kupade hennes ansikte men ingen reaktion. Sam tog tag i hennes armar och skakade hennes kropp, det var då hon tittade på sin pappa. Hon var förvirrad. Allt hon kunde minnas var att hon somnade.

Ocean: Hur kom jag hit?

Sam: Vad menar du? Varför gick du ur bilen?

Ocean: Jag var i bilen pappa. Jag vet inte hur jag kom hit.

Sam: Det räcker. Det här stället är helt galet och kusligt. Vi åker härifrån nu.

Carla: Men Sam...

Sam: Inga men. In i bilen båda två, annars svär jag att ni båda kommer att ångra det.

Ocean: Men pappa, jag svär att jag inte vet hur jag kom ut ur bilen.

Carla: Älskling, har du sett någon?

Ocean: Ingenting mamma. Jag var i bilen. Sedan låste jag den när ni båda gick in i skogen. Sedan stod jag i skogen.

Sam: Nog! Båda två IN I BILEN NU. Vi stannar inte längre på det här kusliga stället.

Carla: Sam, varför skriker du på oss. Lugna ner dig.

Sam: Lugna ner mig? Verkligen. Jag sa till er båda, varnade er för att gå in i den här dumma kusliga skogen. Ni lyssnade inte på mig. Nu händer allt detta.

De satte sig alla i bilen. Oceans ögon var fyllda med tårar.

Sam: Ocean kommer aldrig tillbaka hit, ALDRIG...

6 år senare.

Ocean kom hem efter en lång tröttsam dag i skolan. Hon var exalterad över att se sina föräldrar. De var ute på landet för en affärsuppgörelse. På herr och fru Knights order, var hela huset dekorerat.

Ocean: (Äntligen. Det är min födelsedag och de kommer tillbaka imorgon, jag hoppas det.)

Ocean gick till sin barnflicka Tara och frågade henne.

Ocean: Hej Tara. Har de sagt när de kommer hem?

Tara: Jag vet inte älskling. Men de kommer inte hinna till din födelsedag. De är upptagna. Kanske dagen efter imorgon.

Ocean: Vad? Men de lovade mig.

Tara: De gjorde det, men älskling, de arbetar där.

Ocean: De är de värsta.

Ocean sa det och sprang till sitt rum. Tara kände sig dålig efter att ha ljugit för Ocean. Men hennes herre hade beordrat henne och de andra att deras ankomst skulle vara en överraskning för Ocean. Tara berättade för sin herre om Oceans reaktion.

Å andra sidan låste Ocean in sig i rummet. Hon kom inte ens ut för middag. Hon grät i sitt rum. Tara försökte få henne att öppna dörren eller åtminstone äta något men hon började snyfta ännu mer, så hon gav upp. Bland alla snyftningar och tårar bad Ocean till Gud om sina föräldrars ankomst vid gryningen. Mellan tårar och böner visste hon inte när hon somnade. Hon hörde dörrklockan ringa två gånger, precis som Sam alltid gjorde. Hon öppnade ögonen, det var gryning. Hennes hjärta fylldes av glädje. Hon reste sig, låste upp dörren och sprang ut ur sitt rum. Hon hörde röster från vardagsrummet. Hon smög sig och gömde sig bakom väggen så att ingen skulle se henne. Hon ville överraska sina föräldrar.

Man: Var är hon?

Tara: Mästare, hon är i sitt rum. Låst där sedan igår kväll.

Man: Åtminstone behöver jag inte hantera den svåra delen just nu.

Tara: Vad är det, Mästare? Är allt okej?

Man: Ingenting är okej, Tara.

Ocean hörde mannen börja gråta, hon blev nyfiken. Hon bestämde sig för att gå till dörren till vardagsrummet. Mannen som pratade med Tara var ingen annan än hennes farbror Jack.

Jack: De var på väg tillbaka till New York City, men deras plan kraschade. Räddningsteamet arbetar där men det finns ingen chans att de har överlevt. De är borta Tara. Det är över. Sam och Carla är döda.

Jack och Tara hörde ett högt flämtande i slutet av Jacks mening. De vände sig båda om och såg Oceans chockade tillstånd.

Ocean: Du ljuger...

Det var allt hon lyckades säga innan mörkret omslöt henne. Jack sprang fram och hann fånga henne innan hon föll till marken. Han bar henne till sin bil, satte sig och höll Ocean i knät. Han beordrade chauffören att köra dem till sjukhuset så snabbt som möjligt. Efter 30 minuter var de framme. Jack bar henne till akuten. Läkare undersökte Ocean medan Jack väntade utanför.

Jack: Hur är det med henne?

Läkare: Hon är i chock. Hon behöver vila, men hon kommer att bli bra.

Jack: Tack, doktorn.

Läkaren gick och Jack ringde sin fru.

Lora: Berättade du för henne? Hur reagerade hon?

Jack: Hon är på sjukhuset. Hon svimmade av chocken.

Lora: Herregud.

Jack: Jag tar med henne hem.

Lora: Okej. Jag förbereder hennes rum.

Jack: Jag ser dig om några timmar.

Lora: Ta hand om dig själv också, Jack.

Jack: Ja, hej då.

Jack lade på och satte sig ner bredvid sjukhussängen. Efter några minuter fick han ett nytt samtal. Det var chefen för räddningsteamet, som letade efter Sam och Carla.

Chef: God morgon, sir.

Jack: God morgon. Har ni hittat dem?

Chef: Ja, sir. Jag är så ledsen. Vi har hittat deras kroppar. De hoppade ut innan kraschen men hade inte turen med sig.

Jack: Hur lång tid tar det att få dem till New Orleans?

Chef: Helikoptern är här, sir. Det tar några timmar.

Jack: Okej. Tack för er hjälp.

Jack tittade på Ocean. Han visste att det skulle bli svårt att ta hand om sin systerdotter ensam, så han ringde Tara och bad henne packa Oceans personliga tillhörigheter eftersom hon inte skulle bo där längre. På andra sidan beordrade Jack piloten på sitt privatplan att göra sig redo eftersom de skulle lämna New York City om en timme. Jack pratade med läkarna om Oceans utskrivning, han skrev på papperen och tog med sig sin systerdotter. På väg till flygplatsen hämtade de Oceans bagage. Inom en timme var de i luften på väg till New Orleans.


Ocean öppnade ögonen och allt kändes laddat. Hon såg sig omkring, rummet såg bekant ut men det var inte hennes rum. Hon reste sig och tittade ut genom fönstret ovanför sängens huvudända. Hon såg en mörk skog. Samma skog som hon drömde om varje natt. Då förstod hon att det var hennes farbrors hus. Men hon visste inte när och hur hon hade kommit hit? Hennes pappa hade sagt att hon aldrig skulle komma till New Orleans efter den händelsen. Så hur kunde hon vara här? Hon kunde inte minnas alls. Allt hon visste var att hon hade bett för sina föräldrars ankomst på sin födelsedag och måste ha somnat med den tanken. Hon lutade sig mot fönstret för att titta på den mörka skogen. Den var lika vacker som för alla dessa år sedan. Sedan kom bilden av de två stjärnorna tillbaka i hennes sinne och rummet började bli helt mörkt. Sakta försvann hennes omgivning och allt hon kunde se eller känna var skogen. Lora kom in i hennes rum för att se om hon mådde bra. Lora fann henne lutad med huvudet mot sängens huvudända, pannan vilande mot fönsterglaset. Lora ropade på henne flera gånger men hon rörde sig inte. Lora blev rädd och kallade på Jack. Jack kom springande in i Oceans rum. Jack satte sig vid sängkanten och vände Oceans kropp mot sig, nu var hon ansikte mot ansikte med Jack. Han såg att Oceans en gång himmelsblå ögon var kolsvarta. Det var som om hon var i djup sömn och drömde. Jack grep tag i Ocean vid axlarna och skakade henne hårt. Då ändrades hennes ögonfärg tillbaka från svart till blå. Hon tittade på Jack med förvirrade ögon. Det var som om hon just vaknat ur en djup sömn. Sedan kom alla händelser i New York City rusande tillbaka i hennes sinne. Hennes ögon fylldes med tårar och allt hon sa var.

Ocean: De lämnade mig ensam.

Capitolo precedente
Capitolo successivo
Capitolo precedenteCapitolo successivo