Kapitel 140 Morötter och pinnar

Efter att ha talat föll lägenheten i tystnad, så tyst att man kunde höra en knappnål falla.

Christophers blå ögon fixerade på mig, fyllda med en känsla som verkade omöjlig att lösa upp. Den nonchalanta attityd han vanligtvis bar sprack en aning, och luften mellan oss blev tät och tryckande.

Det va...