Kapitel 2 Du är genomvåt

Christopher promenerade in, lång och skarp i sin skräddarsydda mörka kostym, och såg ut som den sofistikerade VD han var, inte någon playboy som just lämnat en annan kvinnas säng. Han rynkade pannan åt oss, tydligt missnöjd.

Jag tvingade fram ett leende. "Redan tillbaka? Vad är det med den nya outfiten?"

Medan han tog av sig jackan och hängde upp den, sa han nonchalant, "Fick något spillt på mig på festen igår kväll. Skickade kostymen till kemtvätten."

Sedan vände han sig mot Evelyn, som stod där obekvämt. "Vad gör du här?"

Allvarligt? Visste han inte vad Evelyn hade gjort, eller spelade han bara teater för min skull?

"Christopher," Evelyn putade med läpparna och visade upp det röda märket på sin kind. "Jag ville bara kolla till Hope, men hon blev svartsjuk och slog mig när hon fick reda på att du var med mig igår kväll!"

Hon fick det att låta som om jag var den skyldiga här.

Christophers ögon flackade av förvirring ett ögonblick innan han mjukt tillrättavisade henne, "Sluta prata strunt. Om du tog bättre hand om dig själv, skulle jag inte ha behövt stanna hos dig hela natten."

Han vände sig mot mig och bad om ursäkt, "Förlåt, Hope. Jag glömde nämna det igår kväll."

Inte ett ord om örfilen. Jag tittade på honom, halva hans ansikte dolt i skuggorna, och insåg att jag inte förstod honom alls. Kanske hade jag aldrig gjort det.

Jag pekade på de krossade bitarna på golvet. "Evelyn gav mig skilsmässopapper. Vill du förklara? Är det ditt beslut?"

Christopher såg genuint chockad ut. "Hope, jag har aldrig velat skiljas!" Han ropade på vakterna, "Få ut Evelyn härifrån och låt henne inte komma tillbaka!"

Hans ton och uttryck var felfria. Han steg närmare, försökte krama mig, men jag drog mig instinktivt undan. Tanken på honom med Evelyn igår kväll gjorde mig illamående.

Christopher pausade, sedan försökte han lugna mig. "Evelyn mår inte bra mentalt. Tro inte på något hon säger. Jag stannade hos henne för att hon just skilt sig och behövde stöd."

Så den där diamantkedjan var en skilsmässopresent till Evelyn, inte en jubileumsgåva till mig.

Mina tankar slank ut.

Christopher kysste min panna som om det var ingenting. "Mitt fel, jag glömde vårt jubileum. Säg vad du vill ha, så fixar jag det åt dig."

Jag log sött mot honom. "Köpte du inte den där diamantkedjan jag älskar? Det är överallt i nyheterna! Alla berömmer dig. Var är den? Låt mig se."

"Hope," sa han lugnt, "Den kedjan var för ett företags välgörenhetsevenemang. Den har redan getts till arrangörerna."

Mitt leende höll på att falna. "Verkligen?"

"Ja, men de märken du gillar har några nya smycken. Jag låter min assistent ta med dem imorgon."

"Jag vill bara ha den kedjan."

Jag bestämde mig för att ge honom en chans till. Videon Evelyn skickade mig var menad att skapa problem. Mannens ansikte var inte synligt, och Christopher sa ju att han var tvungen att byta kläder på grund av spillet. Kanske hade Evelyn riggat det, låtit en annan man bära Christophers kläder för att lura mig.

Christopher var tyst ett ögonblick, sedan sa han, "Jag ska fråga om det imorgon, men att återta en donerad sak är inte enkelt."

Jag kunde inte pressa vidare. "Okej."

Efter duschen, i sängen, såg jag klockan slå över 3 på morgonen.

Christophers varma kropp tryckte sig mot min, hans läppar följde heta kyssar från min nacke ner längs ryggraden.

"Hope," mumlade han, hans röst låg och tjock av åtrå. Hans andedräkt på min hud skickade rysningar genom mig. Innan jag kunde svara, gled hans hand under min sidenpyjamas, retande och smekande.

"Sluta," viskade jag, men Christopher var alltid dominant i sängen. Han drog upp min pyjamas, hans mun fann mitt bröst, hans tunga lekte över min bröstvårta. Jag höll på att smälta under hans beröring, men jag var tvungen att stå fast.

"Inte ikväll," lyckades jag säga, mina ord en viskning.

"Hmm?" Hans hand fortsatte sin utforskning, fingrarna fann min mest känsliga punkt. Han stannade inte, även när han talade mot min hud. "Din kropp verkar vilja ha mig," sa han, visade mig sina fingrar som glittrade i det svaga ljuset. "Du är genomblöt."

Generad vände jag bort huvudet, men han bara log illmarigt och kysste mig igen.

"Min mage gör ont," sa jag, försökte skjuta bort honom.

Christopher pausade. "Är det illa? Kanske borde Donna ta dig till läkaren imorgon."

"Jag var redan där i morse."

"Vad sa läkaren?"

Jag tvekade. Läkaren hade sagt att jag var lite över en månad gravid. Smärtan berodde på en instabil fosterhjärtslag, ett tecken på en möjlig missfall. Jag behövde medicin.

Att få reda på att jag var gravid på vår årsdag borde ha varit den bästa gåvan. Jag hade graviditetstestresultaten i fickan, planerade att överraska Christopher vid middagen. Men nu hade jag inte haft chansen.

"Läkaren sa..."