Kapitel 71 Christopher, vi är klara!

Det kändes som om någon hade slitit mitt hjärta i bitar.

Mina tårar ville inte komma längre, och jag sa svagt, "Jag har ingen man, ingen familj. Snälla, ni måste rädda mitt barn."

Sjuksköterskan kastade en obekväm blick mellan mina ben, men sa till slut, "Vi ska göra vårt bästa."

Att höra de orde...