Kapitel 2: Ett nytt ansikte

AVA

Jag hatade lektionerna jag hade på tisdagar. Dubbel matematik, biologi och geografi var tortyr.

Som tur var, var idag annorlunda.

Mr. Johansson, vår mattelärare, ryckte mig ur mina tankar. "Klass, vi har en ny elev som börjar hos oss idag. Detta är Isabella, hon har flyttat hit från en flock i Wales och kommer att avsluta sin skolgång här. Jag hoppas att ni alla välkomnar Isabella."

Jag tittade runt i rummet och insåg plötsligt att den enda lediga platsen var bredvid mig.

Hon satte sig ner, mer graciöst än jag någonsin kunde hoppas på att uppnå, och sträckte ut handen för att skaka min. "Isabella, kalla mig Izzie," log hon.

"Ava," log jag tillbaka.

Hon var lång och smal. Helt motsatsen till mig. Hon hade den typen av figur som alla verkar vilja ha.

Det var inte bara jag som märkte det heller. Leo, vår framtida Delta, vände sig om och stirrade på henne, helt utan skam. Jag skakade på huvudet och undertryckte ett fniss, innan jag pekade ut honom för Izzie. "Du har redan en beundrare," skrattade jag.

Hon fnissade, innan hon svarade tillbaka till mig. "Du har ett par stycken, Ava."

Jag vände mig i riktningen av hennes blick och märkte att alfatvillingarna stirrade på mig. Jag rodnade och tittade ner, men inte innan jag såg deras syndiga leenden.

"De vet inte ens vem jag är, Izzie."

"Jag tror de börjar lista ut det, betatvillingarna också."

Japp, de stirrade också. Jag himlade med ögonen och fnissade lite för mig själv.

Isabella var i min nästa lektion, likaså pojkarna. "Isabella!" ropade Leo efter oss. Hon blinkade åt mig innan hon vände sig om för att möta honom.

Hon höjde ett ögonbryn, med ett likgiltigt uttryck i ansiktet. Jag kunde knappt hålla tillbaka ett fniss vid åsynen.

"Kan jag hjälpa dig?" frågade hon, med ena handen på höften.

Han såg chockad ut, han var van vid att tjejer bara föll för honom. Isabella skulle inte vara så lätt. Jag kunde inte låta bli att le åt interaktionen.

"Jag är Leo," sa han plötsligt och sträckte ut handen för att skaka hennes.

"Jag vet," log hon, ignorerade hans hand och vände sig om för att gå iväg.

"Vänta!" ropade han efter henne. "Vi har en fest den här veckan, vill ni två komma?"

Isabella stannade plötsligt, så han hamnade bara några fot bakom henne. Hon vände sig om och tittade upp i hans ögon. "Vad får jag ut av det?"

Ett djävulskt leende dök upp på hans ansikte. "Den bästa natten i ditt liv."

"Löften, löften," log hon. "Kan du hålla dem dock?"

Han nickade. "Självklart kan jag det, baby," han lyfte hennes haka med två fingrar så hon tittade direkt på honom. Hon ställde sig på tå, hennes fingrar dansade längs hans hårbotten och slingrade sig in i hans hår, hennes mun mycket nära hans, hennes huvud lutat bakåt. Han tittade ner på hennes läppar, redo att minska avståndet mellan dem.

Jag kunde inte hålla tillbaka leendet medan jag såg på föreställningen, och det såg ut som om alfaoch betatvillingarna inte heller kunde det.

Hon lutade sig in så hans läppar var bara en tum ifrån hennes, och hans ögon föll igen.

Då log hon, duckade ur hans armar och gick tillbaka mot mig.

"Så är det ett ja?" ropade han efter oss.

"Kanske," svarade hon, utan att ens vända sig om. "Vad gör du efter skolan, Ava? Ska vi äta middag?"

Jag nickade. "Jag kan vid halv nio? Jag har träning klockan sex men jag är klar till åtta."

"Träning klockan sex? Jag trodde det började klockan halv fyra?"

"Fläckträning gör det, men jag tränar just nu själv och har gjort det ett tag. Men inte länge till," log jag.

Hon såg förvirrad ut. "Vad betyder det leendet?"

"Jag skulle berätta, men det är en överraskning för alla andra och vargar har väldigt bra hörsel, så du får vänta och se."

"Kan inte vänta," fnittrade hon.

Efter skolan sprang hon iväg för flockträning, och jag gick hem för att göra klart läxorna innan min egen träningssession med Beta Alexander.

Träningen var tuff. Efter att ha sprungit min vanliga tio kilometers uppvärmning, gick vi över till styrketräning. Jag hatade styrketräning, men det var ett nödvändigt ont.

När vi båda hade fått nog av det, gick vi över till försvarsövningar. Beta Alexander visade en rörelse, och jag försökte sedan blockera, undvika eller kontra den. Vi kom igenom hans lista snabbare än han hade förväntat sig.

"Jag önskar att alla var lika lätta att lära som du, Ava," log han. "Det är därför du ska hjälpa till från och med imorgon! Är du redo för det?"

"Såklart, Beta. Jag ser faktiskt fram emot det."

"Jag ser definitivt fram emot det," skrattade Artemis.

Beta Alexander märkte mitt leende, en av hans ögonbryn höjdes.

"Artemis hoppar runt av upphetsning, Beta," skrattade jag. "Hon ser fram emot att visa alla hur fantastisk hon är."

"Hon är ganska fantastisk, Ava," skrattade han som svar.

Min röst blev något djupare när Artemis trängde sig fram. "Tack, Beta."

"Alltid, Artemis. Nu, Ava, ska vi avsluta här? Jag ser dig imorgon på flockträningen."

"Låter som en plan, Beta." Han lade armen runt mina axlar när vi vände oss om för att lämna träningsområdet.

Träningen som slutade lite tidigare gav mig tillräckligt med tid för att ta en dusch och till och med fixa håret och lite smink innan Isabella mötte mig för middag.

"Ava!" tjöt hon. "Du ser fantastisk ut!" Hon kastade armarna runt mig. "Du ser definitivt inte ut som om du precis har gjort ett två timmars träningspass."

Vi hittade ett bord i hörnet av kaféet, ett som gav oss en perfekt utsikt över rummet. Strax efter att vår mat kom, cheeseburgare, pommes frites och milkshakes, såg jag Alpha-tvillingarna, Beta-tvillingarna och framtida Delta gå in. De såg oss, log och gick mot vårt håll.

"Ava, Isabella," log Leo. "Kul att se er här."

Jag svarade inte, utan drack bara lite av min milkshake. Alpha-tvillingarna stirrade intensivt på mina läppar runt sugröret; jag kunde inte låta bli att fnissa.

De drog ett andra bord mot vårt, och även med det blev bordet väldigt trångt med de fem av dem.

Beta-tvillingarna ropade "hej, pappa!" och avbröt min totala njutning av min burgare. Beta Alexander gick mot oss, med ett stort leende på läpparna. "Hej, ungar! Bra jobbat på träningen idag, allihop." Han blinkade åt mig. "Speciellt du, Ava."

Jag log, mina kinder blev lite rosa.

"Vänta..." ropade Noah. "Ava var inte på träningen?"

"Hon var det, bara inte er," log Beta Alexander mot mig. "Jag ser er alla imorgon på träningen."

Han vände sig om och gick iväg, lämnade pojkarna och Isabella stirrande på mig. "Ava, du sa att du hade träning efter den vanliga flockträningen idag för att du tränar själv..." började Isabella, med låg röst.

Jag nickade.

"Tränar Beta dig personligen?"

Jag kastade en blick över, såg Beta Alexander le mot mig. Han nickade.

Jag gav honom ett litet leende, och vände mig sedan tillbaka till Isabella. "Det gör han faktiskt."

Beta-tvillingarnas munnar var öppna. "Varför tränar pappa dig en-mot-en?"

"Något för mig att veta och för er att ta reda på," log jag.

Ett fniss i mitt huvud drog min uppmärksamhet bort från Beta-tvillingarna. Beta Alexanders varg, Kieran, skrattade åt mitt svar.

"Artemis, du är min favoritvarg," skrattade Kieran.

"Åh, Kieran, du är också snäll."

Jag hostade, försökte dölja mitt skratt åt Kierans fnysning som svar.