Kapitel 4

POV HUNTER

Det tog oss ett tag att komma ut ur Jeremys hus. Vi hittade en massa hårddiskar som verkade vara fulla av data. De skulle ges till Blake, vår chef för cyberteamet, för att se om vi kunde hitta något mer om Morgan. Jag hittade några anteckningar som Jeremy hade gjort om några av Morgans tidigare arbeten. Jag såg till att ta dem också.

Det var mörkt när vi äntligen lyckades lämna. Det tog oss en hel dag bara att göra detta arbete, och jag kände mig irriterad eftersom jag hade andra planer för idag också, men jag kunde inte ta hand om dem på grund av att vi genomsökte Jeremys hus. Trots allt detta var vi ett steg före.

Vi visste nu att Morgan var en varginna, och att hon bodde någonstans på södra kusten. Intressant. Mycket intressant. Av alla människor, så råkade det vara en varginna. Vem hade kunnat tro det?

Men det komplicerade saker och ting lite. Vanligtvis kände vi alla våra fiender, och de flesta av dem råkade vara män. Det fanns ett par varginnor på listan också, men jag kunde inte föreställa mig att någon av dem var Morgan... de hade inte nerverna att göra det Morgan gjorde.

Det gjorde mig mer nyfiken på henne, och jag kunde säga att min bror hade samma känslor om hela denna Morgan-historia. Det hade gått år sedan hon började störa oss. Förra året hade hon stulit tio miljoner från oss, och Mateo hade varit arg sedan dess.

Det var då saker och ting blev allvarliga för oss. Det var en sak att störa oss och en annan sak att stjäla så mycket pengar.

Jag hade varit på fältet sedan dess och försökt hitta Morgan själv. Tidigare hade jag ett separat team som tittade på Morgan, men jag bestämde mig för att ta saker i egna händer efter att det blev så allvarligt.

Äntligen verkade vi ha en ledtråd, vilket fyllde mig med en märklig spänning. Morgan hade varit ett stort mysterium som vi försökte lösa, och äntligen verkade vi ha en ledtråd. Vi kunde äntligen röra oss i en riktning där vi kunde hitta henne och stoppa henne från att förstöra oss.

Vem hon än var, kunde vi inte förneka att hon var väldigt mäktig och hade den absoluta potentialen att fälla oss. Detta kunde inte tillåtas.

När jag steg ut ur Jeremys hus, svepte en kall bris genom mitt hår och lugnade mig för en stund. Jag stod på hans uppfart ett ögonblick och andades in den friska nattluften. Omedelbart fick det min varg att röra sig.

Det hade gått lång tid sedan jag hade tagit en riktig löptur, och ikväll var det något i luften som kallade mig att förvandla mig till min varg och springa fritt genom skogen, smaka på friheten.

Frihet från vad?

Tja... jag hade känt mig ganska konstig på sistone. Det var svårt att beskriva, men det oroade mig på natten. Så mycket att jag inte kunde somna. Jag brukade ofta tillbringa min tid i träningsrummet, träna tills alla mina muskler värkte och jag svimmade av utmattning. Ändå skulle det inte försvinna.

Den oroliga känslan skulle vara samma sak som fick mitt sinne att vandra på dagen när jag behövde fokusera på mitt arbete. Det kändes som att en del av mig sakta försvann in i mörkret. Det kändes som att jag tappade kontakten med en del av mig, och det skrämde mig djupt.

Varför hände detta mig?

Var det någon sjukdom hos vargen? Jag undrade över det medan jag stod där och njöt av nattbrisen. Löpningen till vår flock från Jeremys hus skulle vara långt borta, men jag ville släppa ut det. Kanske skulle detta äntligen lugna ner mig, och jag kunde tänka klart igen.

Jag bestämde mig för att ta en löprunda. Jag informerade en av mina män och gick till Jeremys bakgård, där skogen lätt kunde nås. Jag klädde av mig försiktigt och förvandlades till min varg innan jag tog mina kläder i munnen och sprang iväg.

Jag sprang genom den mörka skogen, lät den kyliga nattluften borsta genom min päls. Det kändes så jäkla fantastiskt, och för en gångs skull fick det mig att känna mig fri från alla bekymmer i livet, men trots allt det kvarstod den oroliga känslan. Den ville bara inte försvinna.

Istället för att låta det förstöra min löprunda, njöt jag av natten och skogen. Jag fortsatte springa utan att ta en paus. Min varg var full av energi eftersom den inte hade varit ute på ett tag, så han var glad att få vara ute, och trots att vi sprang i flera mil verkade han inte ha blivit det minsta trött.

Jag kom in på flockens territorium precis i tid och stannade bara när jag var vid dörren till huset jag delade med min bror. Jag förvandlades tillbaka till mig själv och gick in med mina kläder i handen, spritt språngande naken. Det spelade ingen roll. Nakenhet var inget problem i vår flock. Alla hade sett allas paket.

Jag hittade Mateo i vardagsrummet med sin laptop när jag kom in i byggnaden. Han tittade upp så fort han kände av mig.

"Du var ute och sprang?" frågade han, med en antydan av irritation i rösten. Jag antar att jag var sen.

"Jag sprang hit, ja," nickade jag, och drog handen genom håret, den oroliga känslan kröp tillbaka in i mig, men den här gången var den ännu mer intensiv. Ju hårdare jag försökte trycka tillbaka den varje gång, desto värre verkade det bli.

Mat verkade ha läst mitt uttryck för han frågade, "Vad är det?"

"Ingenting," avfärdade jag och gick upp för att duscha snabbt. När jag kom ner igen var middagen serverad, och Mat väntade på mig vid matbordet under den stora kristallkronan. Jag muttrade åt middagsvalen men bestämde mig för att bara hålla tyst och äta.

"Du vet att det är jag som ska vara den sura," kommenterade Mat. Jag rynkade pannan.

"Jag är bara trött," sa jag och fyllde min tallrik med revbensspjäll. Tystnad föll mellan oss medan vi fortsatte att äta. Jag kände Mats ögon på mig, väntande. Han hade märkt det, och det gick inte att dölja något för honom. Han var en skarp observatör. Ibland för skarp för min smak.

"Jag..." började jag, försökte samla de rätta orden för att beskriva den oroliga känslan ordentligt eftersom jag visste att Mat inte skulle ge upp förrän jag berättade vad som störde mig. "Jag har känt mig rastlös ett tag. Min varg beter sig konstigt. Det är som om han plötsligt har fått ett eget sinne och inte vill lyssna på mig alls,"

Så snart jag sa det, vidgades Mats ögon.

"Har du också känt så?"