Kapitel hundra och tjugoåtta

"Varför?" krävde jag, min röst darrade av en blandning av misstro och ilska. "Du samarbetar med Månförmörkelsens Barn? Hela den här tiden?"

Mor förblev kusligt lugn, som om mitt utbrott inte hade påverkat henne alls. Under den flödande svarta slöjan som dolde hennes ansikte kunde jag nästan känna h...