Bortförd

Ivery Clarks perspektiv

Så pinsamt!

Jag slutade inte springa förrän ljudet av röster och fotsteg dämpades bakom mig. Mina ben brände och mitt hjärta dånade, men det var inte ansträngningen som fick mig att flämta efter luft. Jag pressade ryggen mot den kalla stenväggen i korridoren och försökte lugna virvelvinden inom mig.

Vad tänkte jag på? Jag slöt ögonen hårt och stönade tyst. Så pinsamt.

Jag slutade gå fram och tillbaka och grep tag i nacken medan jag tittade mot slutet av korridoren. Det här är inte du, sa jag till mig själv. Jag var inte impulsiv, vårdslös eller beroende. Jag var inte någon som kastade sig vid fötterna på en man som—vad? En främling?

Inte en chans.

Nästa dag

Det kalla vinterljuset silade genom de tunna gardinerna och föll i dämpade stråk över den slitna soffan.

Jag satt hopkrupen på den, hållande en kopp te som sedan länge blivit ljummet. Det spelade ingen roll; teet tröstade mig inte mer än den tjocka filten jag svept in mig i.

"Tänker du fortfarande på dem?" Bellas röst bröt tystnaden.

Jag bet mig i läppen. I mitt sinne spelades scenen upp om och om igen—de glittrande ljusen på förlovningsfesten, klirret av champagneglas och ljudet av John som skrattade bredvid Fayre.

Hennes hand i hans, min hand tom. Hans ögon glittrade för henne, som om mina aldrig hade spelat någon roll.

"Ivery, du måste släppa det här. De är inte värda det—ingen av dem. Speciellt inte John. Och du vet att Fayre frodas av att veta att hon sårat dig."

Bella, min bästa vän, satte maten åt sidan och tog min hand. "Jag vet, och det är grymt. Men du kan inte fortsätta att drunkna i detta. Du låter honom stjäla mer av din tid och lycka. Tycker du inte att du har gett nog till den mannen?"

Jag svalde klumpen i halsen och tittade bort. "Det handlar inte om honom, Bella, det handlar om hur mycket tid jag slösat bort, hur många möjligheter jag förlorat för en man som aldrig såg mig som sin egen."

"Efter att pappa dog, var min bror Rowan tvungen att ta över för mycket för tidigt, jobba två jobb bara för att hålla oss mätta. Och jag..." Min röst brast. "Jag fokuserade bara på John. Gav allt för att se honom lyckas. Jag hade för mycket hopp i honom, Bella. Men allt är borta nu. Jag har svikit alla."

"Kom igen Ivery, det finns fortfarande tid. Du är bara 19, ditt liv är inte över." Bella lutade sig tillbaka, ett litet leende spelade på hennes läppar. "Vet du vad du behöver? En paus. En resa bort från allt detta."

"Jag har en kupong för en resa. Jag kan inte åka eftersom jag måste ta hand om pappas arbete men du kan åka och ta lite tid för dig själv."

Jag stirrade på henne, osäker på om hon var seriös. "En resa?"

"Ja. Jag är seriös. Du behöver det. Livet ska inte bara vara överlevnad, Ivery. Och kanske medan du njuter av lite D-vitamin, kommer du att börja se saker annorlunda."

Det var svårt att föreställa sig att lämna denna kokong av förtvivlan jag svept in mig i, men djupt inom mig väckte Bellas ord något. Kanske behövde jag verkligen komma bort—från smärtan, minnena, den kvävande ångern.

"Okej," sa jag tyst, förvånande även mig själv. "Jag åker."

Bellas leende var strålande. "Bra. Du kommer inte att ångra detta. Jag lovar."

För första gången på flera veckor smög sig en glimt av hopp in i mitt hjärta, kämpande mot den kvarvarande smärtan av svek. Kanske skulle en paus inte radera allt, men den skulle kanske ge mig styrkan att bygga upp igen.

På flygplatsen

"Okej, här är biljetten! Ha det så roligt, Ivery. Ge din själ lite tid." Bella kvittrade och sköt mig mot rulltrappan.

Jag suckade djupt och förberedde mig för att gå ombord på planet. Bella hade bokat en plats i business class åt mig.

"Vänligen, den här vägen fröken..." Flygvärdinnan log mot mig. Jag vet inte hur tiden gick så fort, jag var i en dimma. Jag kunde fortfarande inte skaka av mig sorgen som åt mig som en pest.

När jag nådde vår destination, hyrde jag en taxi.

"Fröken, vart vill ni åka? Ni har inte sagt destinationen." Taxichauffören avbröt mina tankar.

"Till Ritzz Resort, tack." Sa jag mellan mina andetag, och försökte lugna ner mig.

Efter att jag nått min destination betalade jag taxin och min mun föll öppen.

Resorten låg mitt i en frodig djungel som erbjöd otroliga vyer över bergen.

På andra sidan kunde jag se en privat strand som skapade ett avskilt paradis.

Det var verkligen ett himmelrike.

"Välkommen till resorten! Vänligen, den här vägen..." En kvinnlig anställd kvittrade medan hon satte en krans av orkidéer runt min hals.

Resorten var verkligen vacker. Sanden under mina fötter kändes så perfekt och lugnande.

"Välkommen till Ritzz Resort. Låt mig kolla vilket rum du har fått." En äldre kvinna log artigt mot mig.

"Ja...ja tack." Jag följde henne till disken.

"Vad är ditt namn?"

"Ivery Clark."

Den äldre kvinnan kollade på datorn. "Åh ja, det finns en reservation i ditt namn."

Hon tog sedan fram ett kort och sköt det mot mig. "Om du går till vänster och tar en sväng, så hittar du det. Ha en trevlig dag."

Jag nickade som svar och tog nyckelkortet. Gå till vänster och ta en sväng. Det här klarar jag.

Det tilldelade rummet var så vackert. Badkaret var enormt. Utanför balkongen kunde jag se bergen och skogen med ett stort strandområde.

Mina tankar snurrade fortfarande kring den sexiga mannen jag träffade på toaletten. Jag hoppas att han glömmer mig och hur mycket jag vill glömma honom.

Jag tog en tupplur och när jag vaknade var det redan mörkt. De ljusblå färgerna som spred sig vid horisontens kant hade helt försvunnit. Himlen var täckt av ett mörkt täcke.

Nu var vattnet som en mörk svart yta som sträckte sig ut mot ingenstans där ögat kunde följa. Jag bestämde mig för att ta en promenad längs stranden för att lugna mitt sinne.

Utan att veta det hade jag omedvetet gått till den avlägsna sidan av stranden.

Fan, när kom jag hit? Jag har varit för frånvarande på sistone.

När jag vände mig om täckte en svart säck mitt huvud och drogs smärtsamt åt runt mitt huvud. Vad i helvete!?

Jag kunde inte se något, och jag fick omedelbart panik. "Ahhhh!!!"

Mina armar drogs tillbaka bakom mig så snabbt att jag trodde att de skulle slitas ur sina hålor.

En enorm smärta exploderade och jag skrek i skräck, min andedräkt het inuti påsen som redan kändes som att den började dränka mig.

Ett par händer till gick efter mina ben. Jag började sparka vilt, försökte glida loss. Plötsligt kände jag ett tungt slag mot min skalle och jag svimmade.

Allt omkring mig var så svart och suddigt.