


Kapitel 6
Manyatas perspektiv
Vad i helvete tror han om sig själv?? Guds gåva till kvinnorna i denna värld??
Jag svär att jag skulle ha dödat honom för att han rörde vid mig på det sättet. Jag gav honom en rejäl örfil. Han såg chockad ut eftersom han trodde att jag var Swati.
Jag kom ut ur det rummet och rusade till Daminis rum. Jag var riktigt arg och försökte kontrollera min ilska.
Jag ville ge honom en örfil igen och igen för vad han gjorde mot mig. Men jag respekterar hans föräldrar och jag lovade också Sagar Ji att jag skulle göra som han föreslog.
Damini frågade mig vad som hade hänt och jag berättade för henne. Hon försökte få mig att känna mig bekväm, men jag var bara för arg på honom.
"Det är ok Manu... Lugna ner dig, du gav honom en örfil, eller hur? Och han sa förlåt..."
"Det handlar inte om vad han gjorde idag... du vet det..."
"Jag vet kära... men snälla lugna ner dig. Gör dig redo, vi ska alla ut och äta middag."
"Jag vill inte gå någonstans, snälla... ni kan gå utan mig."
"Vilket nonsens?? Vi går ingenstans utan dig. Kom igen, res dig upp. Sagar kommer säkert snart för att kalla på oss."
"Jag vill inte ens se hans ansikte och du vill att jag ska gå på middag när han är i närheten? Jag vill inte gå, snälla."
"Om du inte vill se hans ansikte, så gör inte det... Men snälla kom."
"Jag vet inte..."
Just då knackade det på dörren. Det var Sagar Ji.
"Låt oss gå och äta middag. Kom Manu." sa han till mig.
"Nej Sagar Ji... jag vill inte gå..."
"Varför?? Mår du inte bra?"
"Nej. Jag mår bra..."
"Hon vill inte gå eftersom Sahil är här." sa Damini.
"Snälla... kom... Du behöver lära honom en läxa... du kan inte gömma dig här... kom ihåg att du är Swatis vän Manu..." sa han och jag nickade.
Jag ville desperat lära honom en läxa.
Jag gick ut med dem båda och precis när vi skulle gå till middagen kom även Samar Ji och vi alla gick för att äta middag.
Vi gick till ett annat ställe den här gången som var starkt rekommenderat av Samar Ji. Han är en väldigt söt och trevlig person, till skillnad från sin vän.
Maten var god men jag var så irriterad över Sahils blotta närvaro att jag inte ville äta.
"Vad är det, gillade du inte maten Manu? Om du vill äta något annat... kan vi beställa det. Jag känner kocken här... Han är fantastisk... bara säg vilken rätt, så fixar han det åt dig."
"Nej tack Samar Ji... maten är fantastisk... det är bara att jag inte är så hungrig." sa jag och Samar Ji försökte föra en artig konversation och frågade om jag ville äta något annat. Så snällt av honom.
Jag såg från ögonvrån att Mr Satan Malhotra tittade på mig nästan hela tiden.
Jag kände mig väldigt obekväm. När middagen var över, kom vi tillbaka till Gästhuset och de planerade alla att titta på en film.
Vi alla njöt av en romantisk komedi. Sagar Ji fick Damini att sitta bredvid honom. Samar Ji, Swati och Satan fortsatte att reta Damini och Sagar. Damini rodnade verkligen mycket. Jag bara log.
"Låt oss gå till vårt rum, brorsan... Ni har en Roka-ceremoni imorgon... Låt henne vila..." Satan flinade mot Sagar Ji.
"Ja... gå ni, jag kommer." sa han men Satan drog Damini ur hans armar, sa god natt till henne och drog sedan Sagar Ji från soffan och ut ur rummet.
De följde alla efter dem. Endast Damini och jag var kvar i rummet. Damini rodnade fortfarande. Jag tittade på henne med intresse. Hon tittade på mig och frågade vad jag tänkte på.
"Nåväl, det är bra att se dig så här... Ni är så kära i varandra. Ni är verkligen lyckliga."
"Ja, kära... Men vi var inte så lyckliga tidigare, vi har varit kära i varandra i 11 år. Men visste inte om det. Vi hade vår del av problem, missförstånd och lidanden. Vi led båda i åratal men Sagar led ännu mer.
Jag är glad att saker och ting är bra nu och att vi erkände för varandra. Jag kommer att berätta för dig en annan gång..."
"Åh... tack och lov att ni är tillsammans och lyckliga nu. Sagar Ji är en pärla till person, inte som hans tvilling."
"Sagar är definitivt en väldigt bra person, men jag måste säga att Sahil verkligen är en bra man. Han är bara för flörtig och vill inte slå sig ner." Jag himlade bara med ögonen åt det.
Efter en stund åkte Damini iväg med Samar Ji eftersom han var som familj för henne och hennes föräldrar bodde också hos Samar Ji. Daminis föräldrar bor i Dubai och bodde hos Mathurs för tillfället.
När hon hade gått kom Swati in i rummet och vi pratade tills vi somnade. Hon hade verkligen blivit en god vän på bara två dagar.
Nästa dag stötte Sahil in i mig och fångade mig innan jag kunde falla. Han tittade på mig men jag ville bara komma bort från honom. Och eftersom Swati inte var redo, sa tant att jag skulle gå med Sahil.
Jag gick med honom men pratade inte med honom, även om han försökte starta en konversation. Han erbjöd sig till och med att betala för klänningen i butiken men jag skulle hellre dö än att ta emot en enda krona från honom.
Jag undvek honom som pesten efter det. Jag har aldrig hatat någon så mycket som jag hatar honom och jag ska lära honom en läxa. Hur vågar han skicka de där pappren och erbjuda mig pengar??
Problemet var att jag inte ens kunde berätta för mina föräldrar... Men jag skulle aldrig förlåta dig... Sahil Malhotra.
Du gör bäst i att hålla dig borta från mig, Sahil.
På dagen för pooja försökte han prata med mig... Men jag ignorerade honom eftersom det var bäst för honom. Jag skulle ha slagit honom igen.
Tant och Swati var ovetande om sanningen. Men jag gillade alla i hans familj, förutom honom.
Swati och jag delade många intressen. Precis som jag var hon alltid intresserad av matlagning, hon älskade att prova nya rätter.
Vi gick alla och handlade och hjälpte Samar Ji att välja sin outfit. Men jag ville inte ge några förslag till Herr Hög och Mäktig Satan Malhotra. Så istället tänkte jag surfa på min telefon.
Jag såg två meddelanden från Mohit. Han var en mycket god vän till mig. Han är en mycket känd modedesigner. Han var orolig för mig eftersom vi inte hade träffats på över en vecka. Jag öppnade hans meddelande.
"Hej, Manyata!! Var är du?"
"Jag behöver dig här... min nya kollektion är nästan klar. När kommer du tillbaka? Vi behöver göra fotograferingen ganska snart... Mohit"
Jag började skriva...
"Åh! Jag är lite fast här... Jag kommer kunna komma tillbaka om ungefär en månad."
"En månad??? Nej... Du kan inte göra så mot mig..."
"Förlåt, Mohit... Men jag kan inte komma bort..."
"Hej!! Säg inte att du har hittat någon..."
"Nej... Det har jag inte..."
"Okej... Vänta, jag ringer dig..."
Innan jag kunde säga att jag inte kunde prata just då, började min telefon surra.
Jag ursäktade mig och gick åt sidan.
"Hej vackra!!!... hur mår du?"
"Hej! Jag mår bra. Hur mår du??"
"Inte bra... Du är borta från mig..."
"Mohit, sluta med det där, tack..."
"Då kom snart... Du vet att jag inte litar på någon med mina designer... Jag vill bara ha den bästa och du är den bästa...."
"Oroa dig inte... när kommer din kollektion vara klar?"
"Om tre veckor..."
"Perfekt, jag kommer vara tillbaka då."
"Bra... Och jag har valt modellerna också..."
"Bra!!!... Vem har du valt?"
"Kabir, Milind, Wasim...."
"Ummm väldigt heta modeller. Eller hur.."
"Ja..... Och för tjejer. Niharika, Monisha och...."
"Och...?"
"Du... Du kan vara en perfekt modell..."
"Du har tappat det..."
"Åh snälla... Jag är en modedesigner, jag känner till alla kroppstyper... Du har en perfekt modellkropp... Sexig..."
"Få dina ögon kollade... och sluta flirta, okej??"
"O...k.. men lita på mig.... du kan säga vad du vill... Men jag vet att du gömmer en väldigt het och sexig kropp under de där överdimensionerade kläderna."
"Jag vill inte prata om allt det där... Lämna ämnet och hitta en annan tjej för modellering eftersom jag är bättre bakom kameran."
"Du är bäst på det... Hejdå, ta hand om dig."
"Hejdå.... du med," sa jag och avslutade samtalet.
Jag skakade på huvudet och gick tillbaka till de andra. Efter att vi hade handlat till männen gick vi alla för att äta middag.