Kapitel 108: Riley

Tystnaden är öronbedövande, och varje steg ekar genom det tomma lagret. Skuggor smyger längs väggarna, sträcker sig och vrider sig i kusliga former medan vi rör oss framåt. Jag förväntar mig nästan att höra Sofias röst—kanske gråtande, kanske ropande på hjälp—men det finns inget. Bara kall, tom tyst...

Logga in och fortsätt läsa