Kapitel 7: Jaga skuggor

Mitt hjärta bultar när jag rusar genom slottets skuggiga gångar. Fotsteg ekar mot stenmurarna, en kuslig rytm som matchar det avlägsna ekot av min mammas röst när hon ropar på mig. Luften bär doften av eldstäder och tall, blandat med något annat – något metalliskt, obehagligt. Det är bekant, oroande; en rysning går genom mig.

Målningar av blodiga slag kantar de gamla stenmurarna, deras mörka och hotfulla scener förstärker min oro. Förfäder med stränga ansikten följer varje rörelse jag gör, medan landskap av ödsliga hedar och dimmiga berg sträcker sig in i en mörk och dyster avgrund. Röda sammetstapeter ger en air av förgången storhet till slottets interiör.

Färgade glasfönster släpper igenom strimmor av starkt vitt stjärnljus som genomborrar mörkret och kastar en mosaik av färger över stengolvet. Varje steg ökar min hjärtfrekvens.

Desperation driver mig framåt med varje steg. "Bottenvåningen," mumlar jag för mig själv, även om orden känns osammanhängande. "Markplan, huvudingången. Och sedan? Vad är min plan?" Jag skjuter undan tvivel och rädsla och fortsätter framåt.

Hur kunde mamma göra detta mot mig, mot oss, mot sig själv? tänker jag, benen rör sig lika snabbt som mina tankar. Gifta sig med ett monster, övertyga sig själv om att han inte är något sådant – hennes rumänske prins. Hon är fast, och jag kan inte få henne ur det. Inte ensam, i alla fall. Min enda chans är att fly från detta kusliga gamla slott, ta reda på var jag är och få myndigheterna inblandade. Polisen, regeringen – vem som helst. Även om det är svårt att övertyga dem om bokstavliga VAMPYRER, ska jag försöka.

Jag springer genom oändliga korridorer, fast besluten att inte stanna.

När mina ben börjar värka och min andning blir ansträngd, känner jag en närvaro som följer efter mig. En rörelse i ögonvrån, en skugga som dansar längs väggarna. Den kryper över taket, sedan skjuter den genom luften som en pil, alltid precis utom synhåll. Jag vänder mig om för att fånga en glimt av den, men den är för snabb.

Känslan av att bli iakttagen, av att bli förföljd av en osynlig kraft, skickar rysningar längs min ryggrad.

Till slut hittar jag en trappa och en slingrande trappa som leder neråt. Jag springer så fort jag kan, nästan snubblar när jag skyndar mig.

Det här är bra, tänker jag för mig själv. Jag behöver bara fortsätta neråt, så kommer jag till slut hitta utgången.

Men knappt har jag tänkt detta förrän trappan övergår till ytterligare en lång, jämn korridor, denna upplyst av de märkliga blåflammiga väggfacklorna och ljusen. Här finns ännu fler målningar, täcker varje tum av de höga stenmurarna.

Jag fortsätter springa och svänger runt ett hörn, mina ögon söker efter någon flyktväg. Målningarna verkar följa varje steg jag tar, deras blickar fyllda med fördömanden. Men det är den sista målningen, vid korridorens återvändsgränd, som får mig att stanna i mina spår.

Målningen skildrar en månupplyst skog, dess knotiga träd och dimhöljda kullar pulserande med en kuslig energi. Skuggor verkar röra sig inom målningen, skiftande under månljuset. Det finns en kvinnlig gestalt som står under ett träd, hennes långa gyllene hår glödande silver i månljuset, och klädd i en flödande röd klänning, lika ljusröd som blod. Hennes ansikte är dolt av hennes händer – gråter hon?

Jag kämpar med att slita blicken från den märkliga scenen, fångad för ett ögonblick förtrollad i ett fängelse av oljefärg och drömmar.

Vad är det med denna målning? undrar jag, när jag sträcker ut ett darrande finger för att röra vid penseldragen.

Just då ser jag den märkliga svarta skuggan som följer efter mig vända runt hörnet i andra änden av korridoren, fortfarande i jakt.

Vad i hela friden håller jag på med, stående här och stirrande på en målning? skäller jag på mig själv. Mitt hjärta rusar när jag sliter bort blicken, en växande känsla av fruktan uppmanar mig att fortsätta röra mig.

Närvaron som har jagat mig kommer närmare, och jag vänder mig skarpt, redo att fly, när en mörk skepnad materialiseras framför mig. En skugga, som pilar och vrider sig genom luften med en onaturlig grace. Min andning fastnar i halsen när jag ser den närma sig, mina ögon fixerade på den gåtfulla formen.

Men när skuggan drar närmare, genomgår den en häpnadsväckande förvandling. Mörkret verkar solidifieras, skiftande och vridande som rök, formande sig till en liten figur. Och sedan, framför mina ögon, blir figuren något helt annat.

Min chock ersätts av vördnad när mörkret koagulerar till formen av en vacker liten flicka runt sex eller sju år gammal. Hennes hud är lika blek som snö, och hennes hår, svart som natten, faller ner över ryggen, flätat med små pärlor som glimmar i hennes mörka hår som stjärnor som lyser på natthimlen. Hon bär en gammaldags vit spetsklänning som verkar skimra med sitt eget ljus, och hennes drag är utsökt delikata. Hon är lika perfekt som en liten porslinsdocka.

Mörka ögon, som obsidianpooler, ser på mig med en annan världslig djuphet som håller min blick fängslad. En tystnad hänger i luften, bruten endast av mina ytliga andetag.

"Vem är du?" lyckas jag till slut viska, min röst färgad av en blandning av rädsla och fascination.

Ett litet leende kröker flickans läppar när hon svarar, hennes röst som en spöklik melodi. "Jag är Seraphina," säger hon, hennes ord bärande en förtrollande kadens.

Mitt hjärta rusar, slitet mellan att vilja fly från detta kusliga möte och den oförklarliga dragningen till det okända. Jag vill fly, men något håller mig rotad till platsen, som en osynlig tråd.

Med varje steg hon tar närmare, känner jag en blandning av bävan och nyfikenhet. "Du är vilse, Arianna," säger hon, som om hon känner mig bättre än jag känner mig själv. "Men jag kan vägleda dig."

"Vägleda mig... vart?" frågar jag, fruktande svaret.

"Till din grav," säger hon sött.

Och med det blottar hon sina rakbladsvassa, glittrande vita tänder och hoppar mot min hals.

Föregående Kapitel
Nästa Kapitel