Kapitel 1 - Första mötet

Damien

Innan vi ens hade träffats, var hennes doft överallt i Jazlyns hotellrum när jag gick in. Den tog över mina sinnen och dröjde sig kvar i mina näsborrar. Jag ville veta vem hon var. "Vem mer har varit här inne?" frågade jag Jaz och drog in ett djupt andetag. "Eh, hela bandet. Varför?" Hon gav mig en DUH-blick. "Min partner!" var allt jag kunde få ur mig. "Vad??!! Vem?" frågade de alla i kör. "Jag vet inte!" morrade jag. "Det är det jag frågar dig. Har det varit några andra tjejer här inne?" frågade jag och försökte hålla mig lugn. "Bara Reign." Hon rynkade pannan. "HERREGUD, säger du att Reign är din partner? Som i Reign... Reign, Reign?" frågade Jyden förvånat. "Vår sångerska? Reign? Inte en chans, hon är MÄNNISKA!" sa han förvånat. "HALLÅ! Jag är MÄNNISKA!" skällde Ryott. "Förlåt älskling, jag menade inte..." började han. "HÅLL KÄFTEN JYDEN!" fnös Ryott och vände näsan uppåt mot sin partner, vilket fick honom att stöna över sin dumhet.

"Jordgubbar och rosor, det är överallt i rummet." sa jag och slöt ögonen för att ta in hennes kvarvarande doft. "Hon var här i morse och åt frukost." sa Koltyn medan han tuggade på en muffin. "Var är hon?!" röt jag och fick alla att rycka till. "Först måste du lugna ner dig, annars kommer du att skrämma bort henne. För det andra, hon är människa! Kom ihåg det?!" sa min pappa och höjde rösten. "För det tredje, hon är här på hotellet, så samla dig." avslutade han med en höjd ögonbryn.

Telefonen ringde... "Hej Reign, ja, de har precis kommit. Visst, vi möter dig vid hissarna." Ryott log och lade på luren. "Okej, här är din chans älskling. Vi ska möta henne vid hissarna. Vi ska äta lunch med henne där nere." sa hon och lutade sig mot min bror, Ryott är hans partner och Koltyn är Jazlyns partner. Vi gick alla ut till hissen, jag kunde inte tro hur nervös jag var, jag skulle äntligen träffa min efterlängtade partner. Jag kunde redan känna hennes doft; den var berusande. Jag hörde henne skratta, det var vackert. När vi rundade hörnet, knuffade Jyden mig och nickade mot Reign, där var hon, min vackra partner. Hon hade kolsvart långt hår med lila och rosa slingor, hon hade de mest fantastiska grå ögon jag någonsin sett. Hon var liten, men hon såg ut att träna och hålla sig i form, hon hade kurvor på alla rätta ställen. Jazlyn ropade på henne, hon vände sig om och log stort, mitt hjärta hoppade över ett slag eller två. Hon är min ängel, min kärlek, min partner. Vi kom fram till hissen precis när dörrarna öppnades, jag kunde inte hålla mig, jag grep tag i Reigns arm försiktigt och tryckte henne mot hissväggen innan någon hann reagera och dörrarna stängdes. Det var bara vi två, jag såg in i hennes ögon, hon tittade på mig med stora ögon. Jag lutade mig mot hennes öra, drog in hennes söta doft och viskade, "MIN!" och placerade en lätt kyss i hennes nacke, jag kände hur hon rös och släppte ut en liten kvidning.

Det var gnistor som sköt genom min kropp innan jag kunde göra eller säga något annat, hon viskade, "Snälla, gör mig inte illa." Jag kunde se rädslan blixtra i hennes ögon. "Fan, har jag fått henne att frukta mig?" sa jag till mig själv. "Ja, det gjorde du, din idiot! Du skrämde vår lilla partner." morrade Ayres åt mig. Jag kände en hand på min axel, "Son, släpp henne," det var min pappa. När jag tittade ner i hennes ögon såg jag rädslan i dem. Jag släppte mitt grepp och hon rusade snabbt in i Jazlyns armar. Jag gick ut ur hissen, "J-jag är så ledsen, jag menade aldrig att skada dig, och jag kommer aldrig att skada dig." sa jag och försökte smeka hennes kind, men hon drog undan sin arm från mig. "Snälla, rör mig inte." snyftade hon mjukt. Att höra henne säga de orden skar genom mitt hjärta. Vad ska jag göra, hon är min partner, jag kan inte leva utan henne. Jag kunde inte låta henne gå, jag hade äntligen hittat henne, hon är min efterlängtade partner och jag har ingen avsikt att släppa henne ur sikte.

"Kom igen, din stora dumbom, låt oss ta ett bord och prata." sa Jyden och drog mig till hotellets restaurang med Koltyn precis bakom oss. "Du måste ge Reign lite utrymme, det här är mycket för henne, särskilt eftersom hon inte vet om oss." Jag tittade på honom och skakade på huvudet. "Vad! Har du aldrig berättat för henne om dig, någon av er?!" morrade jag. "Vad har jag gjort?" frågade jag honom. "Jag önskar att jag hade några visa ord, men det har jag inte. Allt jag vet är att du måste ta det lugnt med henne, hon är människa och hon är femton." sa Jyden. "Du vet att du alltid kan..." började han säga men tystnade. "Jag kan göra vad?" Jag visste vart han var på väg med detta. "Rej..." började han men jag avbröt. "NEJ!! Jag skulle aldrig göra det mot henne! Hon är den jag vill ha!" viskade jag argt. "Okej, okej, lugna ner dig, det var bara en tanke." sa han och höjde händerna i kapitulation. "Få den tanken ur ditt huvud! Det kommer aldrig att hända! Hon är min partner och min Luna." sa jag och slog handen i bordet. Pappa blängde på mig, och jag sjönk ner i min stol. "Då ska du inte gå runt och skrämma henne och bete dig som ett djur, låt henne se dig, den verkliga dig, låt henne lära känna den verkliga dig." började Jyden.

"Fan, de stirrar på oss och skrattar." Jag tittade på Jyden och Koltyn med lite rädsla i rösten. Så mycket som jag ville svepa in henne i mina armar, var jag tvungen att vänta, Jyden sa att hon är femton. Hon kommer inte att veta att hon är min partner förrän hon fyller arton, hon är människa och hon kommer inte att känna dragningen till mig förrän hon är närmare arton. Hon är människa men de känner fortfarande en dragning till oss, men bara om de är vår sanna partner. Om hon var en varg skulle hon redan ha börjat känna något för mig, och jag skulle kunna berätta för henne att hon är min och bara min och att jag är hennes och bara hennes. Jag kommer att behöva hålla avstånd från henne tills hon fyller arton. Det är det enda sättet jag kommer att kunna hålla mig från att tappa kontrollen framför henne. De kommande tre åren kommer att driva mig till vansinne.