Kapitel 2
Emilys hjärta hade sjunkit ända ner i botten.
De skulle ju vara en familj, och ändå fanns det nu ett omisskännligt avstånd mellan dem – inte bara några meter i rummet, utan en djup känslomässig klyfta som kändes omöjlig att överbrygga.
Varje ansikte i rummet bar samma försiktiga, misstänksamma uttryck. Lucas hade till och med klivit fram och ställt sig skyddande framför Laura.
Emily var långt ifrån naiv. Hon såg alldeles klart att Laura hade blivit den som familjen verkligen höll allra mest om.
Adoptivdottern fick all den kärlek som egentligen borde ha tillhört Emily – från hennes föräldrar, från hennes fästman, från allihop.
Men hur hade det kunnat bli så här? Det kriminella gänget hade från början varit ute efter Laura, inte henne.
Emily hade kastat sig mot de där männen utan att tänka efter, skrikit åt Laura att springa hem och ringa polisen.
Om Laura faktiskt hade ringt polisen hade Emily kanske aldrig blivit bortförd – men Laura hade bara vänt sig om och sprungit därifrån utan att ens se sig tillbaka.
Emily hade uthärdat otaliga plågor och övergrepp i den där tjejens ställe!
Och nu hade den som bar skulden till allt hennes lidande fått allt som rätteligen borde ha varit Emilys.
Hur skulle hon kunna förväntas acceptera det?
Just då klev Laura fram bakom Lucas. Tårarna samlades i ögonen när hon sträckte sig fram och tog Emilys hand, rösten tjock av något som lät som uppriktig ånger.
”Förlåt, Emily. Allt det här är mitt fel – varenda bit! Du blev bortförd på grund av mig, du led i ett helt år, stod ut med övergrepp efter övergrepp tills din kropp gav upp och du drog på dig de där sjukdomarna. Allt är mitt fel, och jag kommer aldrig att förlåta mig själv för det. Om jag kunde vrida tillbaka tiden skulle jag hellre ha varit den som blev tagen i ditt ställe!”
Hon verkade uppslukad av skuld – och ändå hade hon i samma andetag precis förstärkt varenda vidrigt rykte om Emily, rykten som inte ens hade funnits tidigare.
Förutfattade meningar som redan hade hunnit slå rot i allas hjärtan kändes nu som ett osynligt berg som pressade ner henne.
Emilys blick blev iskall på ett ögonblick. Utan att tveka slet hon loss handen ur Lauras grepp.
”Du påstår att jag har sjukdomar. Vad har du för bevis?”
Laura gav ifrån sig ett skrik och stapplade bakåt, föll ihop på golvet.
Emily knöt nävarna, oförstående. Hon hade knappt tagit i alls.
Hon hade velat ta i mycket mer, men i sitt nuvarande, försvagade tillstånd fanns det helt enkelt ingen kraft kvar i henne.
Och ändå – till och med nu valde hennes familj Lauras sida utan att blinka.
Var Laura verkligen så övertygande som skådespelerska? Eller var Emilys blotta existens så pinsam för dem allihop?
Bianca skyndade fram och hjälpte Laura upp, rösten full av oro. ”Laura, älskling, har du gjort dig illa någonstans?”
Laura skakade långsamt på huvudet när hon fick hjälp upp på fötter, rösten kvävd av gråt.
”Snälla, skyll inte på Emily för det här. Hur hon än väljer att behandla mig så förtjänar jag det.”
Lucas såg på Laura med ett uttryck fullt av öm medkänsla. ”Laura, du är alldeles för snäll och förstående för ditt eget bästa. Det är därför folk utnyttjar dig som de gör. Varför ska du behöva bli hennes slagpåse bara för att det som hände henne gjorde ont?”
Sedan vände han blicken mot Emily, och äcklet i hans ögon gick inte att ta miste på.
”Emily, vi lider med dig för allt du gått igenom, men Laura är oskyldig i det här. Hon är skör, och så fort du kliver innanför dörren går du till angrepp på henne?”
Emilys hjärta var nu krossat, bortom allt hopp om att kunna lagas.
Allt de såg var Lauras påstådda lidande – aldrig hennes!
Hon hade knappt överlevt, hade kämpat sig tillbaka hem mot alla odds, och det här var välkomnandet hon fick!
Det var hon som behövde omsorg och omtanke mer än någon annan i det där rummet!
Emily kämpade emot sorgen med allt hon hade och pekade anklagande mot Laura. ”Jag blev bortförd för att jag försökte rädda henne! Om hon bara hade ringt polisen som jag sa, hur hade jag då kunnat släpas i väg? Hon fäller några krokodiltårar och plötsligt tycker ni synd om henne – men jag då? Vad är jag ens för er?”
Emilys röst brast när hon fick fram orden.
När hon hade blivit piskad och torterad med elbatonger hade hon inte fällt en enda tår.
Men nu brände det bakom ögonlocken av tårar hon desperat försökte hålla tillbaka.
”Vad är meningen med att rota i det förflutna nu?”
Wayne kunde inte längre hålla sig utan for upp på fötter och skrek av ilska.
”Laura var livrädd då. Tror du att någon av oss ville att något av det här skulle hända dig? Hon har levt med skuld och ånger hela det här året, och hon försökte till och med ta livet av sig genom att skära sig i handlederna. Försöker du köra Laura i graven innan du äntligen blir nöjd?”
Emilys kropp darrade svagt där hon stod.
I hennes ögon fanns inte bara sorg, utan ren och skär, fullständig ofattbarhet.
Var det verkligen så enkelt – kunde Laura sudda bort allt ansvar med bara några ytliga gester av skuld och ånger?
Emily knöt händerna så hårt att naglarna skar djupt in i handflatorna.
”Och?” Emilys ansikte var totalt ödelagt, urholkat av förtvivlan.
”Menar du att jag som offer inte ens har rätt att säga som det är? Jag är er biologiska dotter, och efter allt jag har lidit och uthärdat bara för att ta mig hem igen hade jag aldrig väntat mig att komma hem och hitta er här, där ni leker lycklig familj med den som är ansvarig för mitt lidande!”
Till slut brast Emilys känslor helt; varje ord i hennes anklagelse var indränkt i rå smärta.
Hennes utbrott fick hela rummet att stelna i en obekväm tystnad.
Bianca vände sig mot Emily med en orolig min och drog en tyst suck. ”Emily, vi förstår vad du har gått igenom, men någon gång måste man gå vidare. Du kan inte fortsätta lägga all skuld på Laura. I slutändan var det väl ändå de där brottslingarna som var de verkliga skurkarna, eller hur?”
Bianca fortsatte, som om hon höll en föreläsning.
”Dessutom är du hemma nu. Vi borde fokusera på att vara tillsammans som familj. Att hela tiden dra upp det här gamla kommer bara göra oss till samtalsämne för hela bygden.”
Emily fann inga ord.
Hon stod bara där, iskall ända in i märgen, och lät blicken gå över ansiktena runt omkring sig, vart och ett fyllt av förakt, familjens avsky omöjlig att ta miste på.
Plötsligt gick det upp för henne att alla de drömmar hon hållit fast vid om att få komma hem hade gjort henne till en komplett idiot.
Emily knep hårt ihop ögonen.
Just då hördes en röst bakom henne, färgad av underhållning.
”Skulle det inte vara fullt med gäster här? Varför står alla bara vid entrén?”
Jason Windsor, Emilys storebror, kom fram med en förbryllad min, men orden dog bort i samma ögonblick som hans blick föll på Emily.
Hans ansikte stelnade i chock, utan minsta spår av glädje. ”Hur hamnade du här igen?”
De orden skar rakt igenom Emily som en kniv i hjärtat.
Jason hade alltid varit den som stått henne närmast.
Den allra sista lilla gnista av hopp hon i tysthet burit på hade helt och hållet vilat på hur Jason skulle reagera.
Men nu… Hon svalde smärtan och tvingade sig att förklara.
”Myndigheterna slog till mot den kriminella organisationens gömställe. Jag blev räddad.”
Jason verkade plötsligt komma ihåg något, och uttrycket i hans ansikte skiftade helt.
”Alla, backa undan nu. Hon kan bära på smittsamma sjukdomar. Vi måste få henne till sjukhuset omedelbart för en fullständig läkarundersökning. Hon får inte ha någon kontakt med oss förrän vi är helt säkra på att hon inte smittar.”
Den sista gnistan av ljus i Emilys ögon slocknade helt.
Jason hade alltid varit den som älskat henne mest – och ändå var det nu han behandlade henne som om hon vore ett farligt virus.
På hans ord backade alla runt henne genast, och Emily blev fullständigt isolerad mitt i rummet, omringad av ren fientlighet från alla håll.
”Laura, du är klen – ställ dig bakom mig. Vakterna, kom hit och för Emily till sjukhuset för en fullständig undersökning. Smittsamma sjukdomar har inkubationstid. Hon måste hållas i karantän i minst en månad!”
Två väktare klev genast fram och tänkte ta tag i Emily, men tanken på de påstått smittsamma sjukdomarna fick dem att tveka. De blev stående, osäkra, och ingen av dem vågade röra henne.
”Jag har inga smittsamma sjukdomar! Det där är bara lögner!”
Emilys ögon var rödkantade när hon skrek sin protest.
Hon hade varit inspärrad, men varför fanns det så många märkliga och vridna rykten om henne?
Emilys blick snärtade plötsligt över till Laura.
”Vad väntar ni på? Sätt fart!” beordrade Jason otåligt en gång till.
Förtvivlan fyllde Emilys ögon helt.
