Kapitel 4
Jämfört med den hårda ton Charles hade använt när han tidigare förhörde Wayne och Bianca var hans svar till Emily märkbart mycket mildare.
Emily drog en lättnadens suck.
Med en så stark allierad vid sin sida skulle kvinnorna som fortfarande satt fast och led ha en betydligt större chans att bli räddade.
Emily fuktade sina torra läppar och såg på mannen i den prydliga uniformen som stod mitt emot henne, med en ännu djupare respekt i blicken.
Även om hon inte hade känt honom länge räckte rättvisekänslan som strålade från honom för att vinna Emilys fulla beundran.
”Konstapel Howard, å allas vägnar som fortfarande sitter fast där ute—tack igen.”
Emily böjde lätt på huvudet, med en uppriktig och allvarlig ton.
Den lilla rörelsen drog i såren på hennes hals, vilket fick Emily att rynka pannan, även om hennes uttryck i övrigt förblev oförändrat.
Ingen kunde ana att hon just hade blivit räddad ur det där kvävande fängelset.
Charles såg ner på henne.
Han behövde verkligen inte hennes tack.
Att slå ut kriminella och rädda oskyldiga liv var helt enkelt det han var ute efter.
Trots att Emily hade utstått så omänskliga plågor bar hon fortfarande på ett så rent hjärta.
Charles höjde ett ögonbryn, och blicken mjuknade av gillande.
De övriga gästerna visste inte längre vad de skulle tro. De hade kommit i hopp om dramatik, men Charles oväntade närvaro hade vänt upp och ner på allt.
Och det var uppenbart att han stod på Emilys sida.
Eftersom Charles hade gått i god för henne skulle det vara som att gå emot arvtagaren till familjen Howard om man fortsatte ifrågasätta hennes rykte.
Så dumma var de inte, och därför drog de sig undan, en efter en.
När uppståndelsen äntligen var över kunde Emily andas ut lite. Utan att bry sig om smutsen på klänningen vände hon sig tillbaka mot Charles.
Den här gången fanns det brådska i hennes röst.
”Konstapel Howard, varje dag de där brottslingarna går fria utsätter offren för större fara.”
”Vi borde åka så fort som möjligt.”
Emilys känslor svallade. Hon visste bättre än någon hur hopplöst det kändes att sitta instängd på de där platserna utan dagsljus, hur plågsam den dagliga tortyren kunde vara.
Hon ville rädda dem på en gång.
Charles tänkte efter en kort stund innan han nickade och gick mot sin bil. Emily tog ett steg för att följa efter.
Precis när de tog sina första steg skar en vass kvinnoröst genom stillheten.
Laura ropade: ”Emily, du är otroligt tanklös.”
Emily stannade instinktivt.
”Konstapel Howard är din räddare, vilket betyder att han är familjen Windsors räddare också. Hur kan du låta vår välgörare gå utan att ens bjuda honom på en kopp kaffe?”
Laura bar ett sockersött leende när hon gick fram till Wayne och skakade lekfullt hans arm som ett bortskämt barn.
”Pappa, du har alltid varit noga med att vi barn ska ha vett och etikett. Emily kanske har glömt hur man uppför sig efter att ha varit borta i ett år, men vi kan inte tumma på våra principer.”
Hon gav Wayne en menande blick.
Wayne fattade direkt.
De fick nästan aldrig ens träffa Charles, och här fanns ett gyllene tillfälle att bygga en relation med honom.
Att hamna på Charles goda sida kunde bara gynna dem.
Laura tänkte som vanligt längre än alla andra.
Waynes ögon glimmade när blicken dröjde vid Emily som stod några steg bakom. Ett ögonblick fladdrade ett knappt dolt äckel över hans ansikte.
Emily var så ivrig att hålla sig nära Charles, men ändå skapade hon inga möjligheter för familjen att knyta kontakter.
”Vilken värdelös dotter! Kan bara ställa till problem, till skillnad från Laura som faktiskt vet hur man skapar möjligheter för familjen.”
”Konstapel Howard, Laura har rätt. Som Emilys familj vill vi gärna få chansen att tacka dig ordentligt för att du räddade hennes liv. Emily vet inte bättre – hon bjuder ju inte ens in dig.”
Wayne klev fram inställsamt, med Bianca och Laura tätt bakom.
”Dessutom blev Emily kidnappad, och vi vet inte vilken sorts övergrepp och tortyr hon kan ha utsatts för. Vilken förälder som helst skulle vara förkrossad. Jag och min fru tillbringade ett år med att be för att hon skulle komma hem helskinnad. Konstapel Howard, det är helt och hållet tack vare dig.”
Wayne låtsades torka bort tårar och drog en tung suck.
Laura såg på Wayne med medkänsla, rösten sorgsen. ”Konstapel Howard, vi har inga baktankar. Vi vill bara visa vår tacksamhet på riktigt.”
Med det lyfte hon blicken mot Charles med rödkantade ögon; hennes ynkliga uppsyn fick det att hugga till i allas hjärtan.
Vem som helst annan hade blivit fullständigt lurad av hennes skådespel.
Emily kastade en blick åt sidan, läpparna ryckte till utan att hon märkte det.
Förr hade hon garanterat trott att Laura uppriktigt ville tacka den som hjälpt henne.
Men nu kunde hon inte lita på Lauras falska uppriktighet, hur mycket hon än försökte.
”Laura vet verkligen hur man gör på rätt sätt. Trots att hon är lillasyster är det hon som ser till att vi tackar vår räddare.”
”Helt ärligt beter sig Laura mer som storasyster. När det gäller Emily …”
Underförstått var glasklart för alla.
Emilys händer knöts och slappnade av vid sidorna medan hon skrattade kallt.
Lauras lilla uppvisning var verkligen mästerlig.
Med bara några ord hade hon lyckats sätta strålkastarljuset på Emily igen.
Gästernas viskningar var inte höga, men det dämpade sorlet var ännu svårare att stå ut med. Charles rynkade pannan, tydligt irriterad, med handen lätt vilande på bildörrens handtag.
Han vände sig mot dem; irritationen syntes utan minsta försök att dölja den.
”Om ni lade lika mycket energi på att faktiskt jobba som ni gör på att fjäska, skulle familjen Windsor inte ha behövt flera decennier för att ens göra sig ett namn i den här stan.”
Han gjorde en paus, och den naturliga skärpan i rösten skar genom luften och drog över allt en obekväm tystnad.
Trots sin unga ålder ingav Charles mer respekt än affärsrävar med årtionden av erfarenhet.
”Stanna på te? Jag har inte tid att slösa på sånt trams.”
Utan ett ord till öppnade han snabbt förardörren och satte sig, och dörren slog igen med ett slutgiltigt brak.
Emily stod kvar och mötte Charles skarpa, tilldragande blick genom bilrutan. Han lutade huvudet en aning, som en uppmaning att hon skulle kliva in.
Utan att tveka längre nickade Emily och satte sig i bilen.
Motorn startade, och Laura stod en bit därifrån och stirrade chockat på det som utspelade sig framför henne.
Hon kunde knappt tro det hon just hade hört och sett.
Charles hade inte ens ägnat henne en andra blick, och han hade kallat det slöseri med tid att stanna hos familjen Windsor.
Laura bet hårt i läppen, och hennes knutna nävar skickade en skarp smärta genom handflatorna.
Hon var familjen Windsors andra dotter; ingen hade någonsin vågat ignorera henne så öppet!
Särskilt inte inför så många; Charles hade inte visat henne minsta respekt och gav i praktiken alla en inbjudan att skratta åt henne.
Laura var så förödmjukad att hon ville sjunka genom jorden.
Vid det här laget kände gästerna obehag av att fortsätta titta på uppvisningen och hittade tillbaka till sina platser.
Men Laura stod kvar och stirrade åt det håll där Maybachen försvunnit, med käkarna hårt sammanbitna.
Uppe på trappan såg Lucas de två gestalterna försvinna, och en märklig känsla spred sig långsamt genom bröstet.
