Kapitel 5
Men efter bara ett ögonblick fick Lucas i ögonvrån syn på Lauras frustrerade och sårade min. Instinktivt tog han ett steg fram för att trösta henne, och hennes ansikte mjuknade gradvis.
Hon skakade sött Lucas hand och sa: ”Lucas, du är fortfarande den bästa för mig.”
Hennes ton var lekfull och söt, och den fick hans hjärta att smälta.
Lucas kunde inte låta bli att le och lyfte handen för att dra Laura intill sig.
Även om Emily utan tvekan var vackrare än Laura var hon nu fläckad av skandalen, eller krossad av ryktena. Hur han än vände och vred på det kunde Emily inte längre mäta sig med Laura.
Under tiden skumpade bilen fram längs en ojämn grusväg, kantad av ogräs nästan lika högt som en människa, i ungefär en halvtimme innan den till slut stannade framför en övergiven fabrik.
”Det här är en fabrik i stadens utkant. Ända sedan vi räddade dig från den där underjordiska kammaren har vårt team jobbat dygnet runt för att utreda platsen.”
Charles såg sträng ut, och hans röst var gravallvarlig.
”Den där underjordiska kammaren har hemliga gångar som leder direkt hit, till den här fabriken.”
När Emily hörde det spärrade hon upp ögonen av chock.
Hon hade inte tappat minnet. Den där underjordiska kammaren låg inte särskilt långt från centrum. Om det fanns underjordiska tunnlar som sträckte sig hela vägen därifrån till den här fabriken ute i förorten måste avståndet vara enormt.
Och att gräva ut allt det utan att dra till sig uppmärksamhet …
Vilken sorts enormt upplägg skulle det kräva?
Hon utbytte en menande blick med Charles, försjunken i tankar.
Den kriminella organisationen var troligen mycket större och mäktigare än hon hade föreställt sig.
Men nu var det inte läge att oroa sig för sådant.
Emily torkade sig i ansiktet och satte upp sitt rufsiga hår. Utan att bry sig om smutsen på kläderna klev hon in i fabriken.
Fabriken var tom, precis som väntat. Emily hukade sig ner på marken och granskade lugnt och noggrant omgivningen.
Inne i fabriken var det något underligt med planlösningen – inte ett enda fönster syntes till, vilket gjorde att det var kolsvart där inne. En svag, unken lukt blandades med den metalliska doften av blod och låg kvar i luften.
När hon åter kände den där välbekanta odören gnuggade Emily lite damm mellan fingertopparna; hennes misstankar bekräftades.
”Den här platsen har nog också använts av organisationen för att hålla folk. Blodlukten har inte försvunnit helt än, vilket betyder att de bara nyligen har flyttat alla härifrån.”
När den underjordiska kammaren hade avslöjats kunde den här platsen uppenbarligen inte heller fortsätta vara dold.
”Nu när allt det här har briserat offentligt skulle de aldrig våga flytta fångar öppet tillbaka in till stan.”
Emily slöt ögonen och letade febrilt i minnet efter något användbart.
Några sekunder senare stirrade hon intensivt på en mörk blodfläck på marken och fick plötsligt syn på några myror som kröp fram ur den torra jorden intill.
Hon följde myrorna med blicken, och en idé slog ner som en blixt.
’Just det, myror!’
Hjärtat rusade när Emily snabbt borstade av byxorna och reste sig, och sprang bort mot Charles som letade efter spår på andra sidan.
”Jag har det!”
Det stramade i halsen, och hon kunde knappt hålla tillbaka sin upprymdhet.
”Om de ska hålla sig undan kommer de garanterat att hitta en plats som funkar för att gömma sig länge – någonstans där det finns tillräckligt med mat och vatten.”
Emily vågade inte stanna upp. ”Jag blev en gång förd till ett ställe där det kryllade av myror i hörnen. Där det finns massor av myror finns det alltid något sött.”
Ett stort utrymme med söt mat.
Med tanke på hur den kriminella organisationen brukade välja platser måste det vara en fabrik.
Charles panna slätades ut när han förstod.
Samtidigt vibrerade hans mobil i fickan. Han drog snabbt upp den.
Det var ett meddelande från utredningsteamet.
[Vi har också hittat ett spår.]
De hade redan börjat rikta sin utredning mot fabriker där man kunde gömma människor på avlägsna platser, och nu, tillsammans med Emilys ledtråd.
Charles skummade igenom meddelandet, och blicken fastnade på en särskild rad.
Det var en sockerförädlingsfabrik som från början hade legat inne i centrum men flyttat ut till stadens utkant för tio år sedan på grund av ekonomiska problem.
Även om platsen inte låg i någon förort var den uppenbart mycket mer avsides – ett troligt gömställe för kriminella organisationer.
När de hade bekräftat platsen vågade ingen av dem slösa ens en sekund. De sprang genast tillbaka till bilen.
Mindre än en timme senare meddelade GPS:en att de var framme. Charles kontrollerade sitt tjänstevapen.
Så fort de klev ur började polisbilar rulla in bakom dem, en efter en. Charles nickade kort åt kollegorna när de steg ur sina bilar, och gick sedan först mot fabriken.
Eftersom hon visste att hon inte kunde försvara sig höll Emily sig ett par steg bakom Charles och gick med blicken vaksamt svepande över omgivningen.
Fabriken såg inte annorlunda ut än vilken vanlig fabrik som helst.
Utsidan var omodern, med en rostig plåtskylt där man knappt kunde urskilja orden ”socker” och ”förädling”.
Charles förde försiktigt in sitt team, med tjänstevapnet draget och i standardfattning, riktat framåt.
Inne i fabriken var det mörkt och såg helt övergivet ut.
Två rader med enorma hyllor var fyllda med dammtäckta säckar med socker; vissa förpackningar var sönderrivna och lätt gulnat socker hade spillt ut på golvet.
Charles kängor klickade mot trägolvet. Han stannade mitt i steget och såg eftertänksamt ner på brädorna under fötterna.
”Det här ljudet stämmer inte”, mumlade han för sig själv.
En av poliserna bakom Emily uppfattade det och klev fram, tog fram en kniv och bröt försiktigt längs skarvarna mellan golvplankorna.
Efter ett dovt knarrande gav brädorna med sig och lyftes upp, och därunder öppnade sig ett tomrum.
Den här till synes helt vanliga fabriken hade också en kammare under jord.
Charles lyfte undan brädorna och lyste med ficklampan ner mot trappan när han började gå ner. Emily följde efter.
Det underjordiska utrymmet var fullt av damm. Charles gick längre in med ljuskäglan, och i ögonvrån fick han syn på något som stack upp ur marken.
Han höjde ficklampan för att lysa på det, och när han såg vad som låg där nere stannade Charles andning, pupillerna drog ihop sig tvärt.
Emily tittade åt samma håll, och blicken hårdnade.
Hennes händer vid sidorna knöts plötsligt till nävar när hon bet ihop så hårt att käken spändes, oförmögen att dölja vreden i ögonen.
Marken var täckt av människor, packade tätt ihop!
De flesta andades knappt, och majoriteten hade förlorat förmågan att röra sig. Vid en första anblick gick det inte att avgöra hur många som fortfarande levde.
”De där djuren! De är värre än bestar!”
Hennes naglar borrade sig in i handflatorna, en smärta som Emily inte ens märkte.
”Fort, rädda dem!”
Charles kämpade för att samla sig och vrålade ordern medan han rusade fram.
När de såg det satte poliserna bakom dem genast igång.
Men i ett hörn som ingen lade märke till pulserade ett rött ljus långsamt.
En nedräkning till döden.
”Vänta – det finns sprängladdningar!”
Emily kunde knappt tro sina ögon. Hon ropade varningen instinktivt, utan att blinka när hon stirrade mot hörnet.
Hennes röst var torr och hes när hon omedelbart höjde handen och pekade på en orörlig kropp som låg på marken där borta i hörnet.
Bakom den personen satt en bomb fastspänd över ryggen!
Samtidigt reagerade Charles blixtsnabbt. Han frös mitt i rörelsen, med handen redan lagd på armen på ett av offren.
I nästa ögonblick sträckte han sig fram och vände snabbt personen, och såg – som väntat – sprängladdningar hårt fastbundna på ryggen.
Varenda människa här inne hade bomber fastspända på ryggen.
Den elektroniska displayen på sprängladdningarna gav ifrån sig ett knappt hörbart pipande från nedräkningen.
”Fem—fyra—tre...”
