♥ Kapitel 8 ♥

08:30 ''Horizonte Fängelse.'' Cell. ''Zefíria.

Aurelia Dusk.

Ljudet av cellerna som öppnades ryckte mig ur sömnen och fick mig att sätta mig upp i sängen med ett ryck.

''Trix?'' Jag ropade hennes namn, men fick inget svar.

Jag klev ner från britsen och såg att hon fortfarande sov, och jag andades ut av lättnad.

''Varför är du inte redo?'' Polismannens rop fick mig att hoppa till.

''Förlåt.'' Jag mumlade, lade händerna bakom huvudet och närmade mig honom.

''Och varför är hon inte vaken!?'' Han frågade utan humor, och tittade på Trix.

''Hon... Hon mår inte så bra; snälla låt henne sova.'' Jag bönföll, och han fnös.

''Okej, kom nu!'' Han knuffade ut mig ur cellen.

Jag började gå mot badrummet, med honom bakom mig. Jag var rädd, och det var något jag inte kunde förneka. Det skulle vara första gången jag var ensam i det badrummet. Jag tog handduken och tvålen som polismannen delade ut.

''Duscha snart!

Jag skyndade mig till duschen, tog snabbt av mig overallen och lade den på handfatet bredvid handduken.

Jag började tvätta mig så snabbt jag kunde, min kropp spänd av rädsla när jag kände en närvaro bakom mig.

''Vilken vacker liten kropp, sötnos.'' Jag vändes brutalt om och stod ansikte mot ansikte med Hawkeye.

''P-Var snäll och släpp mig!'' Min röst kom ut som en viskning, full av rädsla och desperation.

Han skrattade, lutade sig fram och kysste mig våldsamt. Jag kämpade för att komma loss, men han höll mig hårdare mot väggen.

''Jag gillar när du spelar svårfångad.'' Han sa, slickade sig om läpparna med ett rovdjursleende, vilket gjorde det klart att han inte tänkte ge upp lätt.

''Sluta!'' Min röst kom ut som ett dämpat skrik, men han bara skrattade, ett olycksbådande ljud som ekade i rummet.

''Du är min lilla hora nu, och jag bestämmer om jag ska sluta eller inte.'' Hans röst var som en dom, vilket fick mitt blod att frysa i ådrorna.

Jag vet inte vad som kom över mig, men en impuls av desperation tog över mig, och jag slutade med att skalla honom, vilket fick honom att äntligen släppa mig.

''Din jävel!!!

En våldsam örfil träffade mitt ansikte, vilket fick mig att falla till marken med ett stön av smärta. Han grep tag i mitt hår brutalt, tvingade mig att knäböja framför honom.

''Jag ska visa dig vem som är chefen här.'' Hans röst var ett hotfullt morrande, fullt av grymhet.

Han tryckte in sitt kön i min mun, och en känsla av avsky och skräck fyllde mitt sinne. Jag försökte dra mig undan, men han började penetrera mig våldsamt, utan nåd.

''Ahh, det är det... Vilken underbar mun!'' Hans röst var ett hest stön, fullt av lust och perversion.

Ofrivilliga tårar rann nerför mitt ansikte när jag desperat försökte andas mellan hans brutala stötar.

''Fan! Jag kommer.

Han grep mitt hår hårdare, tvingade min mun att öppna sig ännu mer av den outhärdliga smärtan. Jag kunde känna hans heta, äckliga essens rinna ner i min hals när jag hostade och kvävdes, kände mig kvävd av hans grymhet.

När han äntligen drog ut sitt kön ur min mun, började jag hosta våldsamt, kände mig smutsig och kränkt på alla sätt.

''Det är för att du ska lära dig vem som bestämmer här.'' Han skrattade föraktfullt, lämnade mig där på badrumsgolvet, darrande och skör.

Jag slutade med att kräkas av hostan på golvet, kände mig smutsig och kränkt, avsky blandades med skräck i mitt sinne.

Din jävel!

''Älskling?'' Jag vände bort blicken med svårighet och såg Hinas stora ögon när hon såg mig i det tillståndet. Hennes uttryck av fasa fick mitt hjärta att snöras åt. ''Åh, herregud.

Hon kom springande fram till mig, hennes ansikte förvridet av oro.

''Vad hände? Vem gjorde detta mot dig?

''Hawkeye.'' Jag talade med hes röst, kände en plågsam smärta i halsen.

''Jävla skitstövel, han måste ha mutat polisen för att få komma på det här skiftet.'' Indignationen i Hinas röst var påtaglig, hennes ilska kokade som en vulkan på väg att explodera.

Hon hjälpte mig upp, hennes mjuka beröring kontrasterade med brutaliteten jag hade mött.

''Kan du duscha klart?'' frågade hon, och jag nickade, fast besluten att komma över det.

Jag gick tillbaka in i duschen, mina händer skakade våldsamt under det iskalla vattnet, varje droppe kändes som en smärtsam påminnelse om vad som just hade hänt. Mitt sinne var en storm av skräck och förtvivlan, de tumultartade tankarna snurrade som löv i vinden mitt i kaoset.

Jag vill bara ut härifrån! Den enda frasen ekade i mitt sinne som ett mantra, en desperat bön om frihet som verkade så långt borta. Varje sekund i det fängelset var en evighet av tortyr, och varje andetag var en kamp mot förtrycket som omgav mig på alla sidor.