3

KESKA: mitt emellan båda tvillingparen.” Adrian presenterade mig för sin partner. ”Schh, det där ska du inte säga till någon.” Jag tystade honom skämtsamt, medveten om att min morbror och min moster stod och iakttog oss. Kina såg förvirrad ut. ”Jag trodde de sa att du inte skulle komma.” ”Ja, min familj… ett helt gäng skojare.” sa jag och drog på ett fejkad skratt. Sedan gick jag vidare och hälsade på morbror Asa och moster Gina med en kram var, men fick bara halvhjärtade kramar tillbaka.

Därefter gick jag fram till mina morföräldrar. ”Mimi, Papa Sutter.” Jag hann precis luta mig in för att krama dem båda när jag kände svedan av en hård örfil som fick huvudet att snärta åt sidan. ”Hur vågar du! Kalla mig så. Mimi är bara för mina barnbarn! Du är inte mitt barnbarn!” skrek Mimi åt mig. Jag vinglade till och blev helt ställd. Blev jag just bortstött av mina morföräldrar? Ja, av min mormor i alla fall. Jag hade trott att morföräldrar skulle älska en… utom du, tydligen. Jag antar att jag hade fel.

Mimis avvisande skar djupt. Alla som kunde höra – och det var många, med tanke på att vi var vargar – stirrade på mig. Jag sänkte bara blicken och blinkade bort tårarna som hotade att falla.

ADRIAN: När jag hörde uppståndelsen som min mormor hade ställt till med blev jag rasande. Jag visste att hon inte var förtjust i Keska, men att öppet förkasta henne inför alla – och just i dag av alla dagar – fick det att svartna för mig. Jag stormade fram till dem där de stod. ”Vad i hela friden är det här?” dundrade jag, och en aning av min alfaaura sipprade fram. Jag var så förbannad.

Alla i närheten, utom andra alfor, sänkte huvudet och blottade halsen för mig. Min mamma och pappa försökte lugna mig, men det hjälpte inte. Det var min älskade partner som till slut nådde fram. ”Adrian, älskling, lugna dig,” sa hon mjukt. ”Du måste släppa flocken, hjärtat, okej?” Igen var hennes mjuka röst som stilla musik som klingade vid mitt öra. Det räckte för att dämpa både min och min vargs vrede. Jag drog tillbaka min aura.

När jag vände mig mot Keska för att se hur hon mådde, gjorde hon tecken åt mig att inte göra en stor sak av det. Jag vände mig tillbaka mot min mormor. ”Varför?!” frågade jag mellan sammanbitna tänder. ”Hon är inte ett av mina barnbarn! Hon har ingen rätt att kalla mig Mimi,” sa min mormor högt. ”Hon ser inte ut som någon av er, titta bara på henne! Inget svart hår, inga blå ögon, hon har inte ens blont hår som sin påstådda mamma.” Igen talade hon så högt att andra hörde vartenda ord.

Jag kokade av ilska. ”Så bara för att hon kallade dig Mimi måste du ställa till en scen på min dag!” morrade jag åt henne. Till och med min varg, Coros, var rasande och strök rastlöst omkring i mitt huvud.

KESKA: Jag kunde inte låta Adrian fortsätta på den här vägen. Jag visste att om han gjorde det skulle det bli mer bråk, och att jag skulle få skulden, så jag gjorde det jag var tvungen att göra. ”Ursäkta mig, Alfa Adrian”, sa jag ganska tyst. Sedan vände jag mig mot min mormor. ”Jag är djupt ledsen över att ha orsakat er så mycket oro, fru Sutter.” ”Jag ska minnas det och veta min plats.” Igen talade jag mycket tyst. Sedan vände jag mig om och gick därifrån. Det kändes som om jag just hade slitits itu av en djup, själsplågande smärta som skar rakt igenom mig, som om det fanns ett stort, gapande hål inom mig.

Nej, jag såg inte ut som mina syskon. James och Jessie var som spegelbilder av vår pappa, med kolsvart hår och blå ögon, som färgen man får när man lyser med starkt ljus genom en blå safir. Lissa och Liam var som spegelbilder av vår mamma, honungsblont hår och blå ögon, som en klar sommarhimmel. Och så är det jag. Jag är min mammas mamma: rödbrunt hår och hasselgröna ögon som skiftar från ljus peridot till mjuk karamell beroende på vad jag har på mig, eller vilket humör jag är på. Jag är en märklig genetisk tillbakablick, för två blåögda föräldrar får inte ett barn med hasselögon, men jag tror att det har något med mammas pappa att göra. Han hade platinablont hår och nästan silverfärgade ögon. Det viskades om att han var någon sorts hybrid, eller kanske en speciell varg eller något, men han dog när jag var fyra, och de enda som säkert skulle veta något om morfar pratar inte om honom. De byter alltid ämne när han kommer på tal.

ADRIAN: Jag kan inte fatta min mormor. Jag visste att hon alltid behövde stå i centrum, men jag trodde att hon, bara en enda gång, skulle ge efter och låta någon annan stå längst fram. Men det kunde hon inte. Inte ens en dag. Inte ens för min skull. Jag lämnar henne stående där medan alla stirrar och går bara därifrån. Om hon vill fortsätta med den här skiten får hon göra det utan mig, så att det inte blir en ”riktig” grej av det.

Jag går för att hitta Keska och tar med mig min partner, så att mormor inte hinner förgifta henne mot min kusin. Jag går in i flockhuset genom ytterdörren som leder in i hallen. Till vänster ligger den formella matsalen och balsalen med pardörrar ut mot gården, där ceremonin ska hållas. Precis utanför rummet finns en trappa upp till andra våningen och en hiss som går till alla plan. Till höger ligger flockens matsal och ett spelrum. Det finns en annan trappa strax utanför köksdelen som också leder upp till andra våningen, och ytterligare en hiss, och köket tar upp ungefär halva den bakre delen av västra väggen; den andra halvan är förråd och frysutrymme. Vårt flockhus vetter mot öster. Vi har en pool där bak, bakom köket, som flocken kan använda.

Jag hittade Keska i köket där hon hjälpte omegas med matförberedelserna inför det som skulle serveras efter ceremonin. I samma sekund som hon ser mig börjar hon gråta. ”Jag är så! så! ledsen, Adrian. Jag förstörde din dag. Om jag hade vetat att hon skulle göra så där hade jag aldrig gått fram till henne!” Hon pratar så tyst att jag måste använda min varghörsel.

”Schh, schh. Du förstörde inte min dag. Det gjorde hon. Vi vet båda hur mormor är. Hon är inte nöjd om hon inte är den som står i centrum. Jag trodde bara att just i dag, av alla dagar, skulle hon sköta sig”, säger jag. ”Nu tar vi lite is på ditt ansikte innan det blir ett blåmärke.”

Hon skakar bara på huvudet åt mig. ”Nej.”

”Nej? Varför inte?” frågar jag.

”Jag ska bära det som ett hedersmärke. Och om någon frågar mig ska jag säga att det här är vad man får när den före detta Lunan och äldre fru Sutter förkastar en som familj.” Hon säger det och rycker på axlarna.

Jag kliver bara in mot henne och kramar henne. Jag har inga ord som kan lindra hennes smärta. När jag backar undan från henne tecknar jag: Jag älskar dig. Hon tecknar tillbaka.