Kapitel ett

Att sitta längst fram i en kyrkbänk under en begravning hade alltid skrämt mig, för sorgen kändes så fruktansvärt personlig.

Jag mindes hur jag för några månader sedan sett en skolflicka sitta längst fram när hennes pappa begravdes. Jag mindes hur jag tyckte synd om henne när hon grät så att hon knappt fick luft. Det jag aldrig hade kunnat föreställa mig var att jag själv skulle bli den flickan bara några månader senare.

Det var en mardröm. Det måste vara det. Men hur många gånger jag än blinkade eller nöp mig i armen vaknade jag inte. I stället satt jag fortfarande längst fram, omringad av vänners och affärsbekantas medlidande blickar, och ändå kändes ingenting verkligt.

Det enda som kändes verkligt var det stora porträttet av min mamma som stod framför kistan. Hennes varma leende verkade håna mig, en grym påminnelse om vad jag hade förlorat.

Jag vägrade tro att det var hon som låg i den där kistan. Det gick inte ihop. Ena stunden hade hon varit där med mig, och i nästa var hon borta.

Jag lät blicken svepa över folket och mötte de där medlidande ögonen runt omkring mig. Vissa ansikten kände jag igen, andra var helt främmande, men alla bar samma deltagande min. Ändå, trots att jag var omgiven av människor, kände jag mig fullständigt ensam. Jag hade ingen familj, ingen riktig vän att luta mig mot.

Min mobil låg i knät, och meddelandet från min pojkvän var en ständig påminnelse om att han inte var här.

”Förlåt att jag inte kan komma, prinsessan. Pappa har gett mig ett jäkla lass jobb, men jag ska ta igen det. Var stark för mig, älskling.”

Hans ord gav mig en flyktig känsla av tröst, och trots allt drog en svag antydan till leende över mina läppar. Åtminstone tänkte Ethan på mig, även om han inte kunde vara här. Jag förstod. Jag visste hur krävande hans pappa kunde vara, särskilt nu när Ethan höll på att formas för att ta över som vd i familjeföretaget.

Mellan de sorgsna leendena, de försiktiga klapparna och händerna som kramade min axel, och de ändlösa tröstande orden flöt resten av begravningen förbi som i dimma. Till slut sänktes kistan ner i jorden på vår bakgård.

Jag stod kvar där i vad som kändes som timmar, oförmögen att röra mig. Sakta skingrades folket tills jag var helt ensam. Solen sjönk bakom horisonten och kastade långa skuggor över den tomma gården, och först då tvingade jag mig själv att gå in igen.

Tyst. Ihåligt. Tomt.

Huset var allt jag kände inuti. Jag orkade inte stå på egna ben längre; knäna vek sig och jag föll ner på golvet. Jag drog upp knäna mot bröstet, och den första tåren sedan den där fruktansvärda natten rann till slut nerför min kind.

Hur jag ens hade lyckats hålla tillbaka tårarna så länge var en gåta, till och med för mig, men efter den första tåren gick det inte att stoppa. Jag ville inte. Det kändes som om hjärtat slets i bitar när jag grät över att ha förlorat min mamma. Min bästa vän. Den enda familj jag hade.

Smärtan var outhärdlig, och jag visste att jag var tvungen att lämna huset innan det slukade mig helt. Med skakiga ben tvingade jag mig upp och sprang ut, med ett enda mål i huvudet.

Jag behövde Ethan. Jag klarade inte det här ensam. Jag kunde inte tillbringa en sekund till i det där huset när allt påminde mig om mamma och hennes doft fortfarande dröjde kvar i varje rum.

Jag sprang så fort benen bar mig. Lungorna brände, kroppen protesterade, och varje andetag var tyngre än det förra, men jag stannade inte. Jag kunde inte. Ingen fysisk smärta kunde mäta sig med den outhärdliga värken i bröstet.

Jag behövde honom.

Jag sprang ännu fortare och stannade först när det höga taket på hans hus kom i sikte. Jag sjönk ihop vid ytterdörren, flämtande efter luft. Efter några sekunder tvingade jag mig upp och gick in.

Jag behövde ingen spegel för att veta att jag såg förjävlig ut, men Ethan skulle inte bry sig. Han hade sett mig när jag varit som värst förut och alltid stannat vid min sida. Åtminstone var det vad jag hade trott.

Han var nog fortfarande upptagen med jobbet, men jag kunde inte hålla mig borta från honom längre. Det kändes som att jag höll på att bli galen. Efter vad som kändes som en evighet, fast det bara hade gått några minuter, drog jag ett djupt andetag och knackade.

Dörren öppnades och Sandra stod där, familjens trotjänande hushållerska.

”Åh, lilla vän.” Hon lade en hand över bröstet och hennes ansikte mjuknade genast av medkänsla.

Där var den igen. Samma blick som jag hade fått av alla hela dagen.

Jag svalde klumpen i halsen. ”Var är Ethan?” Min röst lät hes, nästan främmande i mina egna öron.

”Jag tror att han är på sitt rum. Behöver du—”

Innan hon hann avsluta var jag redan på väg uppför den svängda trappan. Allt jag ville var att försvinna in i min pojkväns armar och glömma allt som hade hänt.

Jag hade precis nått korridoren som ledde till hans rum när ett svagt ljud fick mig att stanna tvärt. Hjärnan vägrade genast ta in det jag hörde.

Jag torkade tårarna med handryggen och intalade mig att jag måste ha inbillat mig.

Sedan hörde jag Ethans röst.

Hela kroppen stelnade och hjärtat började hamra våldsamt mot revbenen. Jag skakade på huvudet och vägrade tro på det som hände medan jag långsamt gick mot hans sovrum.

Dörren stod på glänt. Jag sköt upp den mer, och synen som mötte mig krossade det sista som fanns kvar av mitt redan sönderslagna hjärta.

Ethan var med en annan kvinna.

I några sekunder stod jag bara där, som förstenad. Om någon hade sagt att jag skulle hitta honom så här, att han skulle svika mig på det här sättet, hade jag kallat dem lögnare. Men där var han, min pojkvän sedan fyra år, mannen jag hade litat på mer än någon annan.

Han var otrogen mot mig.

De var så uppslukade av det de höll på med att de inte märkte mig förrän ett snyft bröt sig ur mina läppar.

Ethan vände sig om, ögonen spärrades upp av chock. ”Sophia!”

Han rafsade snabbt ihop sig och tog tag i något att skyla sig med innan han hastigt backade bort från kvinnan.

”Du sa inte att du skulle komma.”

Bröstet hävde sig när jag stirrade på honom. ”Så det var det här?” frågade jag med en liten, skakig röst. ”Anledningen till att du inte kunde komma på min mammas begravning var att du var här med en annan kvinna?”

”Jag kan förklara, Sophie. Snälla, lyssna på mig, älskling.”

”Varsågod.” Min röst var låg, men den darrade av raseri. ”Förklara.”

Ethan stirrade på mig. Precis som jag hade väntat mig hade han absolut ingenting att säga.

Jag skakade på huvudet medan fler tårar rann nerför kinderna. ”Jag hatar dig, Ethan.”

”Älskling—”

”Du har sårat mig på värsta tänkbara sätt, och jag kommer aldrig att förlåta dig.”

”Snälla—”

”Fyra år, Ethan!” Rösten brast när jag skrek. ”Fyra år! Hur kunde du göra så här mot mig?”

Hans ansikte hårdnade. ”Skyll inte på mig när det är ditt fel också!”

Jag stirrade på honom, oförmögen att tro det jag hörde.

”Vi har varit tillsammans i fyra år, men du ville aldrig ta det steget med mig. Jag har behov jag också! Vad trodde du att jag skulle göra?”

Hjärtat sjönk. ”Och att svika mig var din lösning?”

”Tja, om du inte hade varit så besvärlig hade det aldrig gått så här långt.” Han fnös. ”Vem vet ens om du är så oskyldig som du påstår? Så vitt jag vet kanske du bara spelar, medan du gör vad du vill bakom min rygg.”

Min hand rörde sig innan jag hann stoppa mig själv.

Smällen ekade i rummet.

Ethans huvud for åt sidan.

Jag stirrade på honom medan tårarna strömmade nerför ansiktet. ”Du är avskyvärd.”

Min röst var knappt mer än en viskning. ”Vi valde namn till våra barn tillsammans.”

Hans uttryck fladdrade till, men jag brydde mig inte längre.

”Jag älskade dig.” Jag skakade på huvudet. ”Men nu hatar jag dig.”

Jag vände mig om och sprang.

Tårarna suddade ut min syn när jag flydde ut ur rummet och lämnade mannen bakom mig, mannen jag en gång hade trott aldrig skulle kunna krossa mitt hjärta.