Kapitel fjorton

Henry stannade upp en stund, ansiktsdragen hårdnade. ”Som jag sa, du är ett barn. Du vet ingenting.”

Jag hade kunnat snäsa tillbaka, men i hans ansikte fanns en skugga av en känsla jag inte kunde placera. Det fick mig att vilja sträcka mig mot honom och fråga om han mådde bra.

”Upplys mig då, Henry...