Kapitel två
En månad senare.
Ett envist bankande på dörren fick mig att svära tyst för mig själv när jag drog det tjocka täcket över huvudet. Vem det än var där ute var envis som fan. Jag hade legat under lakanen i en halvtimme och önskat att de bara skulle tröttna och dra åt helvete. Ljudet förstörde min bild av en lugn och stilla morgon, och till slut bestämde jag mig för att öppna och få det överstökat.
Jag gick nerför trappan och sparkade undan tomma ölflaskor och halvätna pizzakartonger tills jag nådde ytterdörren.
”Vad i helvete vill du…” började jag när jag slet upp dörren, men resten av orden dog i halsen när jag såg vem det var. ”Tant Carrie!”
”Sophia, älskling.” Hon såg ut som om hon kämpade för att hålla kvar leendet medan hon tog in hur jag såg ut.
Jag såg ut som ett vrak bredvid mammas bästa vän. Hennes utländska päls, dyra klänning och perfekt lagda smink framhävde bara mitt eget kaos. Hon rynkade lite på näsan när hon granskade mig, och jag kunde inte klandra henne. Jag hade inte badat på tre dagar. Eller var det fem? Håret var som ett fågelbo, och där bak verkade det pågå en hel fest.
”Sophia…” viskade hon mjukt innan hon drog mig in i sin famn.
Jag kände hur en klump växte i halsen när hon omslöt mig i en varm kram. Den välbekanta doften av hennes parfym och tryggheten i hennes närvaro spräckte dammen av känslor jag försökt hålla tillbaka.
”Det är okej, gumman. Jag är så ledsen att jag inte kunde vara här för dig,” grät hon tillsammans med mig.
Min kropp skakade när snyftningarna skar genom mig, och efter vad som kändes som en evighet lugnade jag mig till slut.
När vi släppte taget var tant Carries ögon lika svullna och röda som mina. Hennes blick svepte över vardagsrummet – eller det som fanns kvar av det. Smutstvätt låg slängd överallt, ett par strumpor hängde från takkronan, och använda tallrikar och tomma matkartonger var utspridda i hela rummet. Hennes uttryck var en blandning av sorg och oro.
”Du kan inte fortsätta leva så här, Soph,” sa hon och ledde mig till den enda soffan som inte var begravd under kläder. ”Jag kunde inte komma tidigare på grund av modeveckan, men jag är här nu, och vi ska reda upp det här.”
”Vad menar du?” frågade jag och anade det som hon inte sa rakt ut.
”Jag har ordnat så att du får bo hos din styvmorbror,” fortsatte hon. ”Han är villig att ta emot dig och se till att du har det du behöver.”
”Va?” Jag flög upp från soffan som om jag hade eld i baken.
Min mammas styvbror?
Samma man som aldrig hade erkänt oss som familj? Samma man som jag inte ens visste hur han såg ut eftersom jag bara hade sett honom en gång när jag var… fyra? Samma man som inte ens orkade höra av sig till mig efter mammas död?
Min mammas enda kvarvarande släkt, och ändå var han inget annat än en fullständig främling.
Den styvmorbrorn?
”Du skojar.” Jag skrattade utan glädje.
”Soph…” Tant Carrie reste sig och tog min hand. ”Du kan inte fortsätta bo kvar här. Så här. Din mamma skulle vända sig i graven om hon kunde se dig i det här skicket.”
Mina läppar darrade.
Jag skakade på huvudet när en våg av panik sköljde över mig. ”Jag vill inte åka.”
Tant Carries min var bestämd men mjuk. ”Jag vet att det är svårt när du knappt känner honom…”
”Knappt? Jag känner honom inte!”
”…men det här är det bästa för dig. Du får ett tryggt hem och en chans att börja om,” fortsatte hon och pratade över min protest.
”Jag vill inte åka!”
”Jag kan inte lämna dig ensam här. Inte längre.”
”Då tar du med mig.” Jag vände mig mot henne, hoppfull.
”Du vet att jag inte kan. Jag reser mycket, och du skulle aldrig få ro.” Hon gjorde en paus innan hon fortsatte. ”Lyssna, det här är nog vad din mamma ville. Att du skulle bo hos hennes enda familj. Även om deras relation var ansträngd är jag säker på att hon inte skulle vilja ha dig någon annanstans. Du kommer att ha det gott ställt hos honom, och jag kan äntligen få ro i själen.”
Sakta sipprade hennes ord in i sprickorna av sorg och ensamhet i mitt hjärta, och jag kände hur min beslutsamhet började ge vika. Kanske var det här vad jag behövde – en nystart, en chans att lämna det som varit bakom mig.
”Okej”, viskade jag till slut och kände hur en våg av uppgivenhet sköljde över mig.
Tant Carries ansikte lyste upp i ett varmt leende. ”Det är min modiga tjej”, sa hon och kramade min hand. ”Du kommer att vara glad att du gjorde det här, Sophia. Jag lovar. Åh, innan jag glömmer …” Hon stack ner handen i sin Birkinväska och tog fram ett inslaget paket. ”Grattis på nittonårsdagen, gumman.”
Det samtalet var anledningen till att jag stod framför ett storslaget hus, ungefär fem timmar från den enda plats jag någonsin kallat hemma, två dagar senare.
Byggnaden såg ut som något taget ur en påkostad film, och jag kunde inte riktigt ta in hur överdådigt allt var. När jag närmade mig entrén möttes jag av en pampig fontän och en bred uppfart kantad av välklippta häckar och utsmyckade lyktor.
”Fröken Brooke. Välkommen. Jag heter Jacob och är husets butler”, hälsade den medelålders mannen.
En jävla butler?
Jag nickade artigt, och han tog min resväska innan han ledde mig in i huset.
Det skulle nog krävas två personer för att få upp min haka från golvet när jag stirrade på interiören. Jag omslöts av en rymlig hall med takhöjd som kändes oändlig, blanka marmorgolv och en kristallkrona som stal hela showen. Inredningen var en perfekt blandning av modern elegans och klassisk charm, med påkostade material, rika strukturer och en detaljskärpa som var helt sjuk.
Jag hade inte vuxit upp fattigt, inte på långa vägar, men det här var lyx på högsta nivå.
”Fröken Brooke.” En äldre kvinna i ett långt förkläde kom fram till mig med ett vänligt leende. ”Välkommen.”
”Hej”, sa jag, fortfarande helt tagen av omgivningen.
”Jag heter Adaline och är husföreståndarinna. När du har fått vila ut ska jag visa dig runt i huset. Eller i alla fall det mesta.” Hon log varmt. ”Just nu visar jag dig till ditt rum.”
Det snurrade fortfarande i huvudet på mig när jag gick uppför den spiraltrappa som såg ut att vara gjord av rent guld. Jag visste ingenting om den här styvfarbrorn till mig, men en sak var säker efter de tre minuter jag hade varit där: han var rik med stora, jävla bokstäver.
”Inte åt det hållet!” Adalines röst fick mig att stanna.
”Varför?” frågade jag och lade märke till skärpan i hennes ton.
”Den flygeln är förbjuden. Ditt rum är åt det här hållet.” Hon pekade åt motsatt håll, och även när hon ledde mig mot mitt rum kunde jag inte slita blicken från korridoren, med frågor som hängde kvar i huvudet.
”Var är min … farbror?” frågade jag när hon stannade framför en dörr.
”Han kommer att kalla på dig. Din middag skickas upp snart.” Hon log och gick därifrån.
Jag ryckte på axlarna och klev in i rummet.
Det hade en egen balkong.
Jag studsade på den fluffiga sängen som kändes som moln, oförmögen att skaka av mig känslan av att allt det här var för bra för att vara sant.
Och för det mesta, när något verkar för bra för att vara sant, så är det också det.
