Kapitel tre
Henrys POV
Jag stod ute på balkongen med händerna nedstoppade i fickorna och såg flickan med lockigt, mörkbrunt hår gå in i huset tillsammans med James. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på varför jag ens hade gått med på att släppa in henne från första början. För någon som alltid höll sig för sig själv var det här ett irrationellt drag, och jag kunde bara hoppas att det inte skulle få farliga följder.
Ett telefonsamtal slet mig ur tankarna, och jag drog upp mobilen ur fickan. ”Ja?” svarade jag.
”Boss. Vi har hittat honom.”
Ett långsamt leende drog över mina läppar vid de orden. Jag knäckte nacken innan jag vände mig om och gick ut från huset. Jag kastade nycklarna till min chaufför, gled in i baksätet, och inom femton minuter rullade vi in på parkeringen vid ett av mina övergivna lager.
”Boss!” Min högra hand och bästa vän, Tristan, hälsade mig vid ingången.
”Var är jäveln?” morrade jag när vi klev in i byggnaden.
”Här.” Tristan pekade mot en man som var fastbunden vid en stol mitt i rummet.
Ett illvilligt leende lekte på mina läppar när jag saktade ner stegen och närmade mig honom som ett rovdjur som smyger in på sitt byte. När jag kom fram såg jag blodet som täckte hans ansikte. Precis som jag ville ha det.
Hans ögon vidgades av skräck när han fick syn på mig och flackade mellan Tristan och mig. Han visste att han var i livsfara. Bra.
Jag drog fram en stol och ställde den framför honom innan jag satte mig och lade ena fotleden över knät. ”Hej, Romano. Det ser ut som att mina killar inte gav dig något vidare välkomnande,” smackade jag.
”Boss… snälla, boss…”
Jag skakade på huvudet och småskrattade. ”Är det inte lite tidigt för sånt? Jag är bara här för att prata.”
Mina ord fick hans ansikte att bli ännu blekare. Han kände till mig, men uppenbarligen kände han mig inte tillräckligt väl. Hade han gjort det, skulle han aldrig ha försökt med det där.
”Nu så, Romano.” Jag drog ett finger längs hans haka. ”Jag ska ställa en fråga. Svarar du rätt dör du snabbt. Svarar du fel dör du långsamt. Så, vad väljer du?”
Hans ögon blev ännu större av rädsla, och jag skrattade mörkt. ”Skönt att se att vi förstår varandra.” Jag gav honom en örfil och torkade lugnt av blodet från fingrarna med min näsduk.
Romano svalde hårt, blicken bönade om nåd. ”Snälla, boss…”
”Jag bryr mig inte ens särskilt om att du tjallade om vår leverans till Del Rock. Som du vet ligger vi alltid fem steg före dem.” Jag gjorde en paus, blicken hårdnade. ”Jag är mer bekymrad över mina pengar.”
Det stämde. Jag hade lyckats stoppa leveransen från att saboteras eftersom jag fått information om att vi hade en tjallare bland mina män. Men jag hade fortfarande inte fått tillbaka pengarna han hade stulit.
”Så säg mig.” Jag lutade huvudet åt sidan. ”Var är mina pengar?”
”Boss, jag svär, jag menade aldrig att det skulle hända…”
”Fel svar.” Min röst blev iskall. ”Du har en sista chans. Var är mina pengar?”
Den fräna stanken av urin nådde näsan, och när jag såg ner på Romano lade jag märke till den mörka fläcken på byxorna. Han hade pissat på sig.
Löjligt.
Jag höjde ett ögonbryn och väntade på hans svar. Han visste bättre än att låta mig vänta.
”Jag använde det till…”
Han hann knappt avsluta meningen innan Tristan sköt honom.
”Jaha. Varför gjorde du så?” suckade jag. ”Var du inte nyfiken på att få veta hur han gjorde av med tio miljoner? Nu får vi aldrig reda på det.”
Jag reste mig, och all humor försvann ur rösten. ”Städa upp det här.”
När jag gick tillbaka mot bilen torkade jag bort blodet som stänkt upp på kinden. Mitt liv var en duk av mörker, målad med hänsynslöshet och fara. Jag hade vant mig vid rädslan som följde mig överallt. Det var en av få saker som påminde mig om att jag fortfarande levde.
Jag var hänsynslös, farlig och kapabel till fruktansvärda saker, och jag hade ingen som helst avsikt att förändras. Livet var fridfullt när ingen förväntade sig något av dig. Inte för att jag hade någon som brydde sig ändå.
Den enda person som en gång gjorde det hade flytt hals över huvud när jag blev det här monstret. Jag gjorde vad jag ville, när jag ville. Folk antingen hatade mig eller var rädda för mig. Ibland båda.
Men det hade inte alltid varit så här. Jag hade inte alltid varit så här. Alla monster föds inte till monster. Ibland lär livet dem bara hur man blir ett. Men det här var jag nu, och det fanns ingen väg tillbaka.
”Vart ska vi, boss?” frågade chauffören och kastade en blick på mig i backspegeln.
”Tillbaka till villan.”
Det hade varit en lång dag, och jag behövde varva ner. Telefonen surrade till med ett svar på mitt tidigare meddelande, och en skugga av ett leende drog över mina läppar när jag läste det.
Snart var vi framme vid villan. Jag klev ur bilen och gick in i huset. Mina långa steg åt upp avståndet mellan ytterdörren och trappan. Jag ignorerade hälsningarna från personalen och gick upp.
När jag nådde toppen av trappan var det något som fångade min blick.
Jag stannade.
Ett ögonblick stod jag bara och stirrade på den unga kvinnan som stod i korridoren. Hennes vilda, bruna hår föll nerför ryggen, och hennes stora gröna ögon såg på mig med uppenbar förvåning. Det fanns något plågsamt bekant i de där ögonen.
Och så slog det mig.
Hon såg exakt ut som sin mamma.
Min min hårdnade.
”Hej?” sa hon osäkert.
Jag slet mig ur tankarna och gick förbi henne utan att svara. Jag hade inte råd med distraktioner. Inte nu. Aldrig. Särskilt inte med henne.
Jag kände hennes blick i ryggen när jag gick därifrån, men jag vägrade vända mig om.
”Vad fan?” morrade jag när jag till slut nådde mitt rum, irriterad över min egen reaktion.
Vad höll jag på med?
Hon var min brorsdotter.
Min styvbrorsdotter, kanske, men familj ändå. Och det var just därför jag behövde hålla mig på avstånd. Jag hade redan gjort ett misstag när jag lät henne komma in i mitt hem. Jag tänkte inte göra ett till.
