Kapitel fem

Mina ögon spärrades upp och händerna blev svettiga och klibbiga.

”V-vadå?” stammade jag fram.

Hon ryckte på axlarna, helt utan att röja något i ansiktet. ”Gör dig i ordning och möt mig där nere om tio minuter”, sa hon och slog igen dörren med en smäll, så att jag blev kvar ensam med mina skenande tankar.

”Fan. Fan. Fan.” Jag svor tyst för mig själv och begravde ansiktet i händerna, desperat efter en utväg.

Andningen kom i korta, ytliga flämtningar. Jag var sekunder från ett fullskaligt panikanfall.

”Andas, Sophia”, sa jag till mig själv och tvingade långsamt in luft i lungorna.

Det är inget allvarligt.

Han såg mig inte.

Han vill säkert bara träffa mig ordentligt. Adaline hade sagt att han förr eller senare skulle kalla på mig.

Det måste vara så.

Jag klamrade mig fast vid lögnen och släpade mig in i badrummet, ovillig att komma för sent och göra allt värre. Jag tog den snabbaste duschen i hela mitt liv och struntade i det enorma badkaret som jag varit så fascinerad av sedan jag kom.

Jag lät håret hänga ner och självtorka och drog på mig ett linne och mjukisbyxor.

Sedan stannade jag upp.

Vad hade man egentligen på sig när man officiellt skulle träffa sin vansinnigt snygga morbror?

Jag rös vid tanken, men min slappa outfit kändes plötsligt fel. Jag bytte till jeans och en kort topp och hann vagt undra varför jag ens ansträngde mig.

Jag gillade den här looken bättre ändå, så jag körde på den.

Jag lämnade rummet och gick nerför trappan, samtidigt som jag kastade blickar omkring mig efter Adaline. Skulle jag ropa på henne? Absolut inte.

”Sophia!”

Jag snurrade runt så snabbt att det knäppte till mjukt i nacken.

”Men herregud, Adaline!” Jag tryckte en hand mot det rusande hjärtat.

”Du verkar lättskrämd.” Hon lutade huvudet, och en blandning av oro och något annat jag inte riktigt kunde sätta fingret på fladdrade till i hennes ögon.

”Jag… jag hörde dig inte komma”, sa jag, generad.

”Förlåt att jag skrämde dig. Din morbror väntar.” Hennes leende var spänt när hon vände sig om och ledde mig längre in i huset.

Vi gick genom ännu en labyrint av likadana korridorer kantade av oändligt många dörrar, vilket gjorde det tydligt att stället var ännu större än jag förstått. Till slut stannade vi framför en tung trädörr.

Adaline knackade en gång.

En låg, sträv röst bad oss komma in. Hon tryckte upp dörren.

Allt i det här huset skrek pengar, och arbetsrummet var inget undantag. Bokhyllor från golv till tak i mörkt, gediget trä täckte väggarna, fullproppade med läderinbundna klassiker, sällsynta volymer och modern litteratur. I ett hörn stod en ombonad läshörna med sammetsfåtöljer. Gardinerna var fördragna, men varmt ljus från flera lampor spred ett mjukt, gyllene sken. Luften doftade av gamla böcker, möbelpolish och en svag aning vanilj.

Längst bort i rummet stod ett stilrent, svart skrivbord format som en halvmåne. Bakom det satt min morbror och såg på mig med mörka, oläsliga ögon som fick andan att haka upp sig.

”Lämna oss”, sa han utan att släppa blicken från mig.

Hans röst var djup och fyllig, som varm honung, men med en kant av stål som gled rakt nerför ryggraden och lade sig mellan mina ben.

Jag var så uppslukad av de där genomträngande blå ögonen att jag knappt uppfattade att dörren öppnades och stängdes bakom mig. Temperaturen i rummet verkade sjunka. En rysning for genom mig när jag insåg att vi var helt ensamma.

”Kom hit.”

Befallningen bar på ren makt och dominans. Vissa hade kallat det arrogans. Jag tvekade, fötterna som fastklistrade i golvet, men något i hans blick drog mig framåt. Hjärtat bankade mot revbenen när jag stannade ett par steg från skrivbordet.

Han reste sig. Hans långa ben åt upp avståndet mellan oss tills han stod en hårsmån ifrån mig. Hans närvaro sköljde över mig i tunga vågor, nästan så att jag tvingades ner på knä.

”Titta på mig.”

Jag svalde hårt och höjde långsamt hakan tills jag var fångad i det djupa blå i hans ögon. De höll mig fast, som frusen på plats.

”Hur gammal är du?”

”Ni-nitton,” stammade jag.

Snyggt, Sophia.

”Ett jävla barn,” muttrade han för sig själv.

Det kokade i mig.

”Jag är inte ett barn!” snäste jag.

”Klart att hon har sin mammas jävla humör.”

Där gick gränsen.

”Prata inte om min mamma! Du brydde dig aldrig om henne. Om oss!” Orden slet sig ur mig, och heta tårar brände bakom ögonlocken.

”Jag ger dig tak över huvudet nu, eller hur?” svarade han, rösten platt.

”Jag tänker inte leva på din nåd,” sa jag mellan sammanbitna tänder.

Han var lika provocerande som han var vacker.

”Jaså. Eller så kan du bo på gatan och bli en hora,” sa han nonchalant.

Jag flämtade till. ”Dra åt helvete!”

Orden hade knappt lämnat min mun förrän hans hand for fram och grep tag om min haka. Hårt.

”Lyssna, prinsessa,” sa han, och hans ögon mörknade tills de nästan blev svarta. ”Du gör bäst i att vakta den där munnen, annars kommer du inte gilla vad jag gör med den.”

Rädslan drog ihop sig som en knut i magen. Om han tryckte lite hårdare kunde käken faktiskt gå av. Ändå höll jag hans blick och vägrade se bort.

Till slut släppte han mig. Jag torkade bort tårarna ilsket med handryggen och knöt nävarna längs sidorna.

”I det här huset finns det regler,” sa han, rösten låg och hård. ”Du pratar inte med någon av mina gäster. Du går inte utanför dina anvisade områden. Du kommer aldrig till mig om jag inte uttryckligen kallar på dig. Alla dina måltider äter du i matsalen. Du lämnar inte huset utan att tala om för någon var du befinner dig. Och till sist: du går aldrig in på mitt privata område. Är det tydligt?”

”Du glömde en,” sköt jag tillbaka. ”Jag måste be om ditt tillstånd för att få andas.”

Jag hade ingen aning om var den plötsliga trotsigheten kom ifrån. Den här mannen var byggd som en vägg, och allt med honom skrek: testa mig inte.

”Är det tydligt?” upprepade han, och varningen i tonen gick inte att ta miste på.

”Självklart,” pressade jag fram.

”Nu går du.” Han vände sig om och gick tillbaka till sin stol.

Jag stirrade på honom, chockad över den rena ohövligheten.

”Jag antar att du inte är döv,” sa han tyst, hotet tydligt under orden.

Jag svalde allt annat jag ville säga och stormade ut ur arbetsrummet. Han var en arrogant, kallhjärtad skitstövel, och jag ångrade redan att jag kommit hit.

Jag var rasande över sättet han hade pratat med mig på … och ändå kunde jag inte stoppa det vilda dunkandet i bröstet.

En sista blick på den stängda dörren, och jag visste att jag var illa ute.