Kapitel sju

Jag stod som förstenad, med en röst som knappt var mer än en viskning. ”Va?”

Henrys blick borrade sig in i mig. ”Klä av dig,” upprepade han, helt utan tonfall, som om han kommenterade vädret. ”Låt mig se vad som gör dig till en kvinna.”

Ingen man hade någonsin sett mig naken förut. Tanken på att den här mannen skulle se mig så fick hjärtat att rusa och magen att knyta sig.

Skärp dig.

Jag skällde på mig själv och försökte slita mig ur förtrollningen.

Men hans blick höll mig fången.

”Jag… jag vet inte vad du pratar om.” Orden kom ut svagt. Jag brukade aldrig sakna saker att säga, förrän nu.

Henry sköt ifrån skrivbordet och gick rakt mot mig. Hans ögon var ren is. Instinktivt tog jag två steg bakåt, benen skakade.

Han gick fram som ett rovdjur och jag backade som ett byte. Leken tog slut i samma ögonblick som min rygg slog i väggen. Han satte båda sina stora händer på var sida om mitt huvud och stängde in mig.

Jag drog andan i korta, vassa flämtningar. Benen blev som gelé när doften av skog, tall och dyr cologne vällde över mig och fick något inom mig att mjukna.

”Kom igen,” mumlade han, så nära att hans varma, mintiga andedräkt snuddade vid min kind. ”Visa mig vad som gör dig till en kvinna.”

Om jag inte hade kämpat för att få luft hade jag kanske tappat bort mig i hur orättvist vacker han var.

Hans hand höjdes mot mitt nyckelben. Jag höll andan, paralyserad av rädsla och något mörkare, något som kändes farligt nära åtrå.

”Kom igen, Sophia.” Mitt namn gled över hans tunga som siden, och jag fick svälja tillbaka stönet som försökte smita ut.

Hans finger krokade under den tunna spaghettiremmens kant på min topp. De blå ögonen låste sig vid mina och utmanade mig.

Precis innan han hann dra ner remmen brast något inom mig. Jag knuffade undan honom hårt.

”Vad i helvete håller du på med?!” skrek jag.

I stället för ilska krökte en långsam, rovdjursliknande leende hans läppar.

”Det var det jag trodde.” Allt det där roade försvann ur ansiktet. ”Du är bara en unge. Ett barn. Stick härifrån.” Han avfärdade mig med en liten viftning med fingrarna.

Det kändes som om någon hällde en hink iskallt vatten över mig. Skammen slog igenom mig.

Jag vände mig om och flydde, för jag litade inte på att jag inte skulle klä av mig där och då bara för att bevisa att han hade fel.

En timme senare, tillbaka på mitt rum, hade chocken brunnit bort och lämnat en blandning av ilska och något hetare.

”En unge? Han tror att jag är en ’unge’?” fnös jag och drog upp håret i en stram hästsvans. ”Jag ska visa honom. Jag ska visa honom att jag inte är ett barn.”

Jag marscherade in i klädkammaren och lät blicken svepa över stängerna tills jag hittade det jag letade efter.

Ett rött underklädesset som lämnade nästan ingenting åt fantasin.

Jag skulle visa honom exakt hur fel han hade.

Jag tryckte ner rädslan som klöste i utkanten av mitt medvetande och gled in i det skira tyget. Brösten satt högt och fylligt, och materialet klängde mot varje kurva.

När jag såg min spegelbild visste jag att jag höll på att gå över en gräns. Men minnet av hur han hade avfärdat mig fick mig att sätta mig på tvären.

Jag var vuxen. Jag vägrade att bli behandlad som ett barn.

Jag förstod inte riktigt vad jag hoppades uppnå, men om jag tänkte för mycket på det skulle jag bara fega ur.

Tanken på att han skulle se mig så här skickade en ny våg av hetta längs ryggraden. Jag kände mig modigare.

Det var sent. Huset låg mörkt och tyst. Jag behövde inte oroa mig för att springa på Adaline eller någon annan.

Jag smög ut ur mitt rum och skyndade nerför den långa korridoren mot hans arbetsrum, så upptagen av att inte bli ertappad att jag inte såg gestalten förrän jag kraschade rakt in i honom.

”Oj—” Starka händer fångade mina axlar och hindrade mig från att falla.

Min blick mötte en främlings. Rufsigt blont hår, djupt blå ögon. Snygg, tills de där ögonen hungrigt gled över min nästan nakna kropp. Det kröp i huden på mig. Jag ångrade allt på en gång.

”Förlåt,” mumlade jag och vände mig om för att fly.

Hans hand låste sig runt min armbåge i ett blåmärkesframkallande grepp och tryckte upp mig mot väggen. Smärtan blossade genom skallen av smällen, men det var det minsta av mina problem.

”Vart tror du att du är på väg, din hora?” Hans läppar kröktes till ett elakt leende.

Hjärtat dunkade. Jag försökte slita mig loss, men han var starkare. Han pressade sin kropp mot min, och jag kände den hårda längden av hans erektion trycka mot min mage.

”Släpp mig!” skrek jag.

Han klämde en stor hand över min mun och tystade mig.

”Så det är det här chefen har hållit för sig själv,” mumlade han och slickade sig om läpparna medan blicken svepte över mig.

Hans fria hand grep tag hårt om mitt bröst. Jag skrek mot hans handflata och bet till så hårt jag kunde.

”Din satmara!” väste han. Hans ringprydda knytnäve slog till över min haka. Världen snurrade. ”Jag ser att du gillar när det är hårt.”

Tårarna brände i ögonen när han tvingade isär mina ben och tryckte in handen mellan dem. Precis innan han hann röra mig flög en dörr upp någonstans i närheten.

Mannen stelnade, ögonen spärrades upp.

”Ch—chefen,” stammade han och släppte mig genast.

Jag kastade mig åt sidan och försökte skyla mig, men det var för sent. Henrys blick låste sig vid mig, brinnande, rasande, innan han såg bort, käkarna hårt spända.

”Hur vågar du?” Henrys röst var ren is och vrede.

”Jag… jag trodde hon var en hora. Jag visste inte—”

Efter det hände allt i ett töcken.

Henry drog fram en pistol. Ett enda skott ekade genom korridoren. Blod stänkte över min hud. Mannens kropp föll ihop på golvet med en tung duns.

Jag stod som förstenad och stirrade på den livlösa kroppen vid mina fötter, oförmögen att ta in vad jag just hade sett.

Snabba fotsteg närmade sig. Jacob, Adaline och två stora män som jag inte kände igen gick förbi mig utan att tveka och lyfte kroppen som om den inte vore mer än skräp.

Jag kände Henrys blick på mig hela tiden, skarp och oläsbar, tills världens kanter mörknade och allt försvann i svart.