Kapitel åtta

Jag vaknade i Henrys säng med bultande huvud och ett tomt rum. Jag satte mig upp hastigt och hann precis ta ett steg mot dörren när badrumsdörren öppnades.

Henry klev ut.

Spritt språngande naken.

Jag flämtade till och vände mig tvärt bort, kinderna brann. Vad i helvete var det jag just såg? Jag behövde typ skölja ögonen med klorin.

”Är du inte vuxen?” Hans hånfulla röst gled över rummet.

Jag fnös tyst för mig själv.

”Blyg?” frågade han, tydligt road.

Jag vände mig utan att tänka. Han stod precis framför mig. Jag ryckte till, tappade balansen och var på väg att falla, men Henry fångade mig.

Handduken runt hans midja gled ner.

För helvete.

Jag slet mig upp på benen och rusade ut ur rummet, sprang så fort benen bar mig. Jag slet upp min dörr, slog igen den bakom mig och kastade mig på sängen, tryckte ansiktet ner i kuddarna.

Vilken jävla skitdag.

Min natt var förstörd. Jag slog mig i pannan av ren skam. Från att försöka bevisa att jag var vuxen till … vänta—

Jag hade bevittnat ett mord.

Och det var mitt fel att det hände.

Åh. Herregud. Jävla. Herregud.

Jag började skaka. Vem var den där mannen? Var kom han ifrån? Tänk om polisen fick reda på det? Skulle jag hamna i fängelse?

Det var inte jag som tryckte av. Jag hade varit offret.

Rädsla och hundra andra känslor sköljde över mig, tills utmattningen till slut drog ner mig i mörkret.

---

Jag vaknade nästa morgon och mådde illa. Det här stället var giftigt. En dag här och allt hade redan gått åt helvete. Det fanns inte en chans att jag stannade.

Jag klev ur sängen och gick direkt till Henrys rum. Jag knackade. Inget svar.

”Jag måste prata med dig,” sa jag bestämt. Jag ville sparka upp dörren, men bilden av honom naken igen fick mig att stanna. Skamlösa jävel.

Jag knackade hårdare. Fortfarande ingenting. Han slösade med min tid. Jag behövde härifrån, bort från det här helveteshålet.

Jag tog i handtaget. Det var olåst. Jag kikade in—helt tomt.

Jag stängde dörren och gick tillbaka mot mitt rum, kroppen tung av trötthet. För mycket hade redan hänt. Fanns det ens en väg igenom det här? Något ljus i slutet av tunneln?

Jag lutade huvudet bakåt och drog efter andan i en lång, skakig suck.

”Mamma … jag saknar dig,” viskade jag med ansiktet ner i kudden. Om hon fortfarande hade levt hade jag fortfarande varit den där glada tjejen jag brukade vara.

En knackning avbröt mig.

”Vem är det?” ropade jag svagt.

Handtaget rörde sig, men dörren öppnades inte. Jag hade låst. Jag släpade mig upp och öppnade.

Henry stod på andra sidan.

Jag försökte slå igen dörren, men han såg det komma och tryckte upp den hårt, klev in som om han ägde stället—vilket han, tekniskt sett, gjorde. Hans arrogans gjorde mig fortfarande vansinnig.

”Vad vill du?” fräste jag.

Han vände de där kalla ögonen mot mig. Jag vägrade titta bort.

”Det första du ska veta, och aldrig glömma,” sa han och minskade avståndet tills jag kände hans andedräkt mot huden. ”Det här är mitt hus. Jag kan gå in i vilket rum jag vill utan att be en enda jävla människa om lov.”

Viskningen mot mitt öra skickade en rysning längs ryggraden.

I hans drömmar.

Jag var på väg att gå.

Jag tvingade mig att möta hans blick. De där blå ögonen var vackra, farliga, och i en sekund glömde jag nästan hur han hade kallat mig unge.

Nästan.

”Du kan behålla huset”, sa jag. ”Men jag tänker inte bo under samma tak som du.”

Jag försökte tränga mig förbi honom.

Hans hand sköt fram, grep tag i mitt hår och ryckte mig intill sig tills våra läppar nästan nuddade varandra.

”Om du sätter en enda fot utanför det här huset”, varnade han, rösten låg och dödlig, ”så behöver du inte bry dig om att komma tillbaka.”

”Oroa dig inte”, flinade jag. ”När jag väl är borta kommer jag inte ens att titta mot grinden igen.”

Vi stirrade på varandra i tystnad.

Sedan ringde min mobil och krossade ögonblicket.

”Släpp mig”, sa jag kallt.

Han släppte mitt hår.

Jag gick bort, såg vem som ringde och svarade med hård röst. ”Vad vill du?”

”Var har du varit, Sophia? Jag har letat överallt efter dig.” Ethans oroliga röst kom genom högtalaren.

Jag trodde inte för en sekund att han faktiskt brydde sig. Han hade alltid bara velat en sak av mig.

”Jag mår bra. Ring mig inte mer.” Jag var på väg att lägga på när jag kom att tänka på Henry som stod precis bakom mig.

Tant Carrie skulle inte hjälpa. Ethan var det enda alternativet som fanns kvar, även om bara tanken fick det att vända sig i magen.

Jag tvekade bara en sekund.

”Jag skickar en adress. Kom och hämta mig.” Jag lade på innan han hann svara.

Jag hann knappt börja skriva innan mobilen slets ur handen på mig.

”Vad i helvete håller du på med?” skrek jag.

”Dela inte min adress med någon”, sa Henry kort. ”Jag gillar inte besök.”

”Men du låter vilken slampa som helst kliva in när hon vill och äta middag med dig?” Jag skrattade bittert.

”Det angår inte dig.”

Han höll på att skriva något. Jag kastade mig efter mobilen; han höjde bara armen ännu högre. Jag hoppade, sträckte mig, svor, och han fortsatte skriva som om jag inte ens var där.

När han var klar räckte han tillbaka den. Jag tittade på skärmen och kände hur blodet kokade.

”Vad är det för fel på dig?” skrek jag.

Han bara flinade och gick mot dörren.

Jag ringde Ethan igen direkt. Han svarade på första signalen.

”Ethan, strunta i det där senaste sms:et. Kom till—”

Henry sträckte sig efter mobilen. Den gled ur mina fingrar och slog i golvet. Jag snappade upp den, men han var redan över mig igen. Jag vred mig undan och försökte springa; han knuffade mig hårt ner på sängen.

”Sophia?” Ethans röst steg, panikslagen. ”Är allt okej?”

Henry klättrade över mig och sträckte sig efter mobilen.

”Ethan, hjälp!” skrek jag och tryckte bort honom över bröstet med ena handen.

”Var är du?!” skrek Ethan.

”Kom till—”

Henry klämde en hand över min mun. Jag bet till hårt. Han väste av smärta, och jag använde den där sekunden av frihet till att skrika ut adressen. Jag hann aldrig få fram orden.

Henry pressade sin mun mot min.