Kapitel 3

När jag äntligen var ensam lät jag tårarna falla och jag gled ner längs väggen tills mina knän slog i bröstet och jag begravde mitt huvud i dem. Min kropp skakade när jag släppte ut allt jag kände. Jag borde inte missa nästa lektion eftersom min pappa skulle få veta och han skulle slå mig för det, men jag klarade bara inte av detta längre. Varför kämpade jag för att leva om detta var livet jag hade? Jag blev slagen, våldtagen och plågad! Det var nog, jag tänkte inte göra det längre.

Efter några djupa andetag lät jag mina tårar torka och funderade på hur jag skulle göra det. Det fanns så många sätt, men jag måste vara säker på att det inte skulle gå fel. Att hoppa var inte alltid garanterat, så det gick bort. Att hoppa framför en bil kunde resultera i några brutna ben men jag kunde fortfarande överleva, så det gick också bort. Jag tänkte hårt och gick fram och tillbaka tills det slog mig. Min pappa hade en pistol i sitt kontor. Han hade hotat mig med den tidigare och så vitt jag såg brydde han sig inte ens om att låsa in den, antagligen för att han visste att jag aldrig skulle gå in där.

Men jag var desperat och jag skulle vara död så vad spelade det för roll om jag gick in? Jag kunde göra det precis där så han skulle behöva städa upp röran han hade orsakat. Jag var aldrig en hämndlysten person men något med att döda mig själv i hans stol och att han skulle hitta mig och behöva hantera konsekvenserna av min död fick mig att le. Jag önskade att jag kunde se hans ansikte när han hittade mig och hur han planerade att förklara det. Jag var tvungen att gå nu medan han inte var hemma för att vara säker på att jag inte kunde bli stoppad. Med ett sista andetag för att stärka min beslutsamhet, klev jag ut från mitt gömställe och började gå över fältet till framsidan av skolan där min cykel stod parkerad.

Mitt sinne var fokuserat på en sak så jag brydde mig inte om vem som såg mig lämna och jag satte mig på cykeln utan att ens känna mig dålig när jag välte flera andra.

"Hej Sunny, vart är brådska?" Jaydens röst hördes från riktningen av skolans trappor.

Jag ignorerade honom och vände min cykel och hoppade på. Det var fotsteg som kom mot mig så jag stack iväg så fort jag kunde. Mitt fokus var inställt med beslutsamhet och jag trampade så snabbt jag kunde utan att ens vänta på att bilar skulle passera. Så vad om de träffade mig, jag skulle bara resa mig upp och fortsätta tills detta var klart.

"Sunny!! Hej, sakta ner tjejen!" hörde jag någon ropa till mig men jag varken vände mig om eller saktade ner.

Jag hörde en rad svordomar och ljudet av bromsar när jag väjde genom ett kaotiskt övergångsställe utan att titta eller stanna. När jag äntligen kom hem saktade jag inte ens ner innan jag ramlade av cykeln och sprang till min dörr.

"Fan Sunny, sakta ner!" Någon ropade bakom mig medan jag fumlade med nycklarna.

Flera fotsteg hördes bakom mig och någon drog i min arm för att få mig att vända mig om. Mitt bröst höjdes och sänktes när jag försökte lugna mig.

"Vad fan var det där? Du kunde ha blivit dödad! Vad är det för fel på dig?" Asher sa och spände greppet om min arm.

"Låt mig vara!" morrade jag åt honom och slet min arm ur hans grepp.

Med ett sista försök fick jag in nyckeln och jag rusade genom dörren och direkt till min pappas kontor. Jag öppnade flera lådor och smällde dem tillbaka på plats i frustration när jag inte kunde hitta det jag letade efter.

"Var är den?" frågade jag desperat under min andedräkt.

Till slut hittade jag den i sista lådan och jag stod där och tittade på den i några ögonblick innan jag sträckte in och lindade min hand runt den kalla metallen. Mitt hjärta bultade när jag kände vikten av den i mina händer. Jag drog långsamt ut den helt och höll mina ögon låsta på den.

"Sunny...Emma, vad gör du?" Leo frågade och jag lyfte mina ögon mot honom och riktade pistolen mot de fyra pojkar jag hade lärt mig hata under de senaste tre åren.

"Gå ut!" skrek jag och höll pistolen riktad rakt mot dem.

Jag skulle inte skjuta dem för jag var ingen mördare. Jag ville inte att någon skulle bli skadad förutom jag själv.

"Okej Sunny, vi kan prata om detta..." Leo sa mjukt och tog ett steg närmare mig.

"Jag heter inte Sunny!" skrek jag åt honom.

"Förlåt. Emma, lugna dig bara okej?" sa han med händerna höjda och rörde sig långsamt närmare.

"Kom inte närmare Leo eller jag svär att jag skjuter dig. Försvinn alla ni! Ni har gjort tillräckligt! Ni alla har! Lämna mig ifred!" skrek jag och spände mina ögon.

Skott ekade och jag flämtade när mörkret föll omkring mig.