Kapitel 2

Sabrina går nerför den långa uppfarten och ber artigt vakten att öppna grinden för henne.

Han kliar sig i huvudet av förvirring. En kort man, i tidiga 50-årsåldern med grått hår. ”Går du? Fru Alden.”

Hennes ögonbryn höjs av förvåning. Det var första gången någon kallade henne det. "Ja..."

”Okej... Jag antar det…” Han trycker på en knapp som öppnar de gyllene dörrarna.

”Tack.”

Hon går ett tag innan hon ser en grind till ett annat hem. Vid den tidpunkten kände hon sig fortfarande stark; älskade känslan av vinden och solens värme på huden.

Hon fortsätter att gå tills hon når en lokal väg som löper parallellt med en motorväg. Vid det här laget började hennes ben bli svaga. Bristen på motion påverkade verkligen hennes uthållighet och hon såg inget annat än vägen framför sig. Hon övervägde till och med att vända om, men då, som en hägring i öknen, dyker en ljusblå och gulmålad tegelbyggnad upp.

TONYS DJURHEM. "Ja! Hon önskade att hon hade ork att göra en glädjedans.

Det kunde inte vara en mer perfekt destination för henne. Hon älskade djur.

När hon kom in i butiken märker hon att det är stökigt överallt, både ute och inne. Hundar skäller i bakgrunden, tidningar och hundmat är utspridda över vad som verkar vara receptionsdisken.

Hon hittar en klocka med en liten hund som har en rockring under ett lager av tidningar. Efter att ha ringt på den några gånger kommer en kvinna ut från bakre delen. Hon var storvuxen, med långt orange rufsigt hår i en låg hästsvans, och klädd i jeansoveraller och en svart t-shirt.

"Kan jag hjälpa dig?" Hennes röst var också djupare än genomsnittskvinnans.

”Um... Jo... Jag undrade om ni kanske behövde några volontärer."

Hennes ansikte förändrades helt, som om hon var chockad och överlycklig samtidigt. Hennes ögon blev stora och hennes händer kom ut ur fickorna.

"Ja, absolut! Är du tillgänglig nu?"

"Jag skulle älska att börja nu."

"Kom med då... Jag heter Tony, ägaren." Hon presenterar sig medan hon leder Sabrina till bakre rummet. "Du är inte härifrån, eller hur?"

"Nej, inte riktigt." Sabrina tittar på djuren som står uppradade i burar längs väggen.

Staden Brentwood är för de mest elit. Endast de extremt rika bor i detta område. Den här byggnaden ser ut som om den kom från någon annanstans och bara dumpades här.

"Jag heter Sabrina." Hon presenterar sig men hennes uppmärksamhet var på en liten pudelvalp.

"Det där är en hund värd 20 000 kronor. Hennes ägare kom aldrig för att hämta henne. Rika människor" Tony skakar på huvudet.

Sabrina tillbringade resten av eftermiddagen med att hålla ner djur för att klippa deras klor. Hon hjälpte till att mata och städa efter dem, och när det blev mörkt gick hon hem. Hennes ben värkte. Hon haltade till sitt rum och somnade direkt.

Nästa morgon vaknar hon av att Wanda knackar på dörren. "Frun, jag blev skickad för att väcka dig till frukost. Fru Vivian vill att du ska göra henne sällskap."

Hon öppnar långsamt ögonen och drar fingrarna genom håret. När hon sätter sig upp känner hon omedelbart ömheten i benmusklerna. "Jag kommer ner om en minut. Tack, Wanda."

Hon haltar till badrummet för en snabb varm dusch. Hon hade lovat Tony att hjälpa till att bada alla hundarna idag och ville inte komma för sent.

Hon drar på sig tighta jeans och en mjuk grön bomullströja, kammar sitt våta hår och går till matsalen.

Medan hon åt, anslöt sig Vivian till henne vid bordet med en kopp te.

"Som du vet, så vet inte Clarissa att Nathan och ditt äktenskap inte är äkta. Jag vill att det förblir så."

Sabrina tuggade på sin toast och nickade för att hålla med.

"Försök inte heller att bli bekväm i hans rum, kom ihåg, det är av tvång och inte av val som min son ligger bredvid dig." Vivian blåser på kanten av sin kopp.

"Är du rädd att han kanske kommer att gilla mig?" Hon såg sin svärmors ögon vidgas. Hon träffade en nerv. Det störde Vivian mer än någon annan att Nathan var tvungen att gifta sig med henne och det gjorde henne ännu mer nyfiken på vad de alla dolde.

"Varken jag eller du behöver oroa oss för det."

Det borde ha sårat Sabrina lite men det gjorde det inte. Hon var van vid deras elaka attityder och beteende. Hon lät aldrig någon trampa på henne, och hon tänkte aldrig låta det hända. Hon lämnade Vivian för att avsluta sitt te ensam.

När hon anlände till djurhemmet pratade Tony med en äldre herre med en clipboard i handen. På hennes ansiktsuttryck kunde hon se att det inte var bra. Hon närmade sig lite närmare och hörde mannen säga att han var tvungen att stänga det.

Typiskt att hon skulle hitta något hon gillade att göra och så skulle det stängas ner.

När de hade pratat klart satte Tony upp ett papper på dörren och låste den.

"Finns det något vi kan göra?" frågade Sabrina.

"Vi måste stänga tills jag får det här stället upp till standard." Tony räckte henne en lista över problem som inspektören hade hittat.

Det var åtminstone en månads arbete att göra på det. "Hur lång tid har vi?"

"Fjorton dagar."

"Okej, låt oss göra det... Jag hjälper dig." Hon fann det väldigt enkelt att gå med på att fylla sitt liv med detta.

Tony satte sig vid sitt skrivbord och lade ner huvudet.

"Det här är det enda djurhemmet inom en 80 kilometers radie. Vem ska ta hand om dessa djur om vi inte har öppet?" Hon böjde sitt huvud i nederlag.

"Vi måste bara arbeta hårt så vi kan bli klara snabbare." Sabrina försökte ingjuta lite liv i Tonys modfällda själ.

Tack och lov verkade det ha hjälpt.

Hon tittar upp på henne och ler. "Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan dig."

Först tar de alla djuren och sätter dem i den stora bakgården. Sedan börjar de städa. Tony börjar tvätta varje enskild bur och Sabrina matar och badar djuren. Det tog några timmar längre än väntat.

Medan de omorganiserar burarna och städar golven, faller natten. Härbärget såg så bra ut att hon inte ville lämna. Hon ville göra mer framsteg, men hennes ben var redan ömma. Så hon bestämde sig för att fixa röran på Tonys skrivbord. Åtminstone kunde hon sitta ner.

Tony somnade på golvet omgiven av några djur.

Med högt snarkande i örat rotar hon igenom papper, gamla räkningar, tidningar och tomma chipspåsar. När hon fyller sina individuella högar stöter hon på ett kuvert. ALDEN ENTERPRISES. Hon tvekade men bestämde sig för att öppna det. Kanske fanns det något hon borde veta.

De gjorde ett erbjudande om en betydande summa pengar för att köpa härbärget. Marken var knappt en hektar. Varför skulle de vilja ha det? undrade hon.

Plötsligt blev hon medveten om att hon inte längre kunde höra snarkningarna. Hon vänder långsamt sitt huvud och hoppas att hon inte ska hitta Tony som tittar på henne. Hon täckte munnen för att hålla tillbaka ett högt skratt.

En katt sov nu på Tonys ansikte och dämpade ljudet.

Efter ytterligare två timmar var hon äntligen klar. Hon täcker Tony med en filt och möter den svala nattluften. Det var sent, efter midnatt. Hon bestämde sig för att om hon såg en taxi, skulle hon vinka in den men hon såg aldrig någon.

När hon kom fram till herrgården var grinden låst och vakten borta. Hennes ben orkade knappt bära henne. Kanten på blomrabatterna vid sidan av grinden fick bli hennes säng i natt.

Ingen styrka kvar, ingen nytta. Hon somnar med det som sin sista tanke.

~~~~~~~~~~

"Jag hittade henne så här, Sir." Vakten meddelar.

Sabrina gnuggar sina ögon för att få bort suddigheten från sin syn.

"Vad gör du här ute Sabrina?" Nathan talade mellan tänderna.

Hon sätter sig upp och fixar sitt rufsiga hår.

"Vad gör du här ute?" Han talade högre den här gången. Krävde ett svar. Han bar en kolsvart kostym och en vit skjorta med knappar. Hans ögonbryn var rynkade och hans armar var korsade.

"Jag kom tillbaka sent igår kväll, och vakten var borta så, jag somnade bara."

Nathan avfärdar vakten med en nick och stirrar misstänksamt på henne. "Var var du igår kväll?"

Hon gäspar. "Jag har volontärarbetat på djurhärbärget."

"Ställ dig upp," beordrar han strängt. "Förväntar du dig att jag ska tro på det? Stänger inte djurhärbärgen vid en anständig tid?"

Hon satt fortfarande ner eftersom hennes ben värkte.

"Ja, men"

"Res dig upp!" Han skriker den här gången.

Hans rop skrämde henne, vilket fick henne att få panik och resa sig upp omedelbart. Hennes knän vek sig genast under henne. Alla hennes benmuskler var knutna och bultade av smärta. Hon drog ett skarpt andetag och försökte fånga sig själv.

"Fan" Han grep tag i henne och lyfte henne lätt i sina armar.

"Vad är det med dig?" Han frågade medan han satte henne i sin svarta lyxbil. Hon hade inte ens märkt att han hade kört fram den till grindens front.

Innan hon hann svara honom, stängde han dörren. Han klättrade sedan in i förarsätet och körde upp bilen på uppfarten framför herrgården.

"Svara mig." Han skällde. "Förstår du hur det måste se ut?" Han kastade en blick på henne och väntade på ett svar.

"Vad?" mumlade hon mjukt.

"Att jag inte visste att min fru har varit försvunnen hela natten?"

"Jag är ledsen." var allt hon kunde få fram. Hon var bara för utmattad.

"Det finns ett intercomsystem vid sidan av grinden, använd det nästa gång." Hela hans kropp såg spänd ut som om han höll tillbaka från att strypa henne. Han parkerade bilen, hoppade ut och gick runt till hennes sida. Hon brydde sig inte om att hennes ben gjorde ont; hon ville gå in själv. Hon öppnade dörren och tog ett steg ut. "Jag är okej. Tack." Hon stod och höll i dörren. Hennes ansikte visade smärtan hon kände.

Nathan morrade. Han lyfte henne igen, den här gången bar han henne genom herrgården. Han passerade sin mamma och pappa som åt frukost. Sabrina tittade upp och såg Vivian sätta i halsen på sin grapefrukt medan Desmond var uppslukad av sin telefon.

Hon blev släppt på sin säng och såg honom stänga dörren och titta på henne.

"Tala. Vad är det för fel på dina ben? Behöver jag ringa en ambulans?" Tonen i hans röst sa henne att han trodde att hon överdrev.

"Jag har gått mycket mer. Mina muskler är lite ömma; det är allt..."

"Jag förstår inte varför du överhuvudtaget går någonstans. Jag har tre chaufförer som väntar på att bli kallade." Han hade aldrig svurit eller skrikit åt henne förut... förrän idag. Hon måste verkligen ha väckt misstankar när hon hittades sovande vid grindens front. Hon fick panik och hoppades att han inte skulle hindra henne från att återvända till härbärget. Hennes pappa hade bett henne att vara lydig.

"Ge dem ingen anledning att behandla dig illa." sa han. "Ge dem ingen anledning att misstänka dig för otillbörliga affärer." Han svarade aldrig på några av hennes envisa frågor. Han sa att hon skulle få veta i sinom tid.

Nathan drog fingrarna genom håret medan han gick fram och tillbaka i hennes rum. "Jag vill att du använder en bil från och med nu." Han blängde på henne en sekund och gick först när hon nickade i samtycke.