127

Tystnaden efter ett sammanbrott var alltid värst.

Yalda hade blivit stilla i Ioannis armar, hennes andning var inte längre flämtande men spänd och ytlig, som om varje andetag var en kamp som hennes kropp inte längre ville kämpa. Hon satt där, tyst mot hans bröst, tills något rörde sig i hennes mage...