138

Havet hälsade henne varje morgon som en gammal vän; tyst, konstant och lite melankoliskt.

Yalda stod barfota på terrassen, en rykande kopp kamomillte vilande mellan hennes händer. Solen hade precis börjat sin uppgång, spridande ljus över himlen i vågor. Villan var stilla och varm, precis som hon mi...

Logga in och fortsätt läsa