Kapitel 4

Jag avslutar precis min sista lektion för dagen. Jag vet att jag har en lista med böcker jag behöver hämta från studentbutiken för att kunna göra det här arbetet, så jag går över till bokhandeln för att skaffa dem så jag kan sätta igång. Vem kunde ana att arbetsbördan skulle vara så tuff?

Jag menar, jag borde ha förstått att biokemi som huvudämne är krävande. Mycket matte, vilket är okej med tanke på att jag är bra med siffror. Men arbetsbördan är ganska stor. Kanske borde jag släppa en eller två av mina poäng. Jag tar ju på mig mer än den genomsnittliga studenten. Men jag borde försöka hålla ut en vecka. Om jag fortfarande tycker det är mycket om en vecka, då släpper jag en kurs eller två.

Jag går och försöker sortera igenom allt som snurrar i mitt huvud. Jag har bestämt mig för att glömma vad som hände igår kväll på festen. Jag är inte här för att festa. Jag är här för att studera och ta en examen, skaffa vänner och leva livet. När jag har kommit till denna slutsats och börjar fokusera på att bestämma om jag ska köpa begagnade eller nya böcker händer det igen.

Min kropp börjar brinna. Vad i hela friden. Jag känner elden börja i magen och jag letar febrilt efter en plats att gömma mig. Allt jag ser är en damtoalett. Förhoppningsvis är den tillräckligt stor för mitt odjur och ingen är där inne. Jag rusar in och ropar för att se om någon är där. Jag får inget svar, vilket är bra, antar jag. Jag försöker låsa dörren. Men innan jag hinner börjar mina ben knaka och jag faller. Jag försöker bita tillbaka skriket, jag behöver inte att någon kommer in här. Då händer det värsta möjliga, någon kommer in.

"Vad gör hon?" "Jag tror hon skiftar?" "Varför har hon ont?" Hur kan dessa människor inte vara rädda? Smärtan är enorm. "Ska vi låta henne avsluta sitt skifte eller, du vet, stoppa henne?" Innan jag kunde höra vad svaret var, var jag ett fullfjädrat odjur. Jag morrar och försöker hugga en av dem. Jag hatar de trånga utrymmena i detta lilla rum. Jag vill ut.

"Skifta tillbaka," säger en av männen. Jag vet inte vad han pratar om, och jag hugger igen, men han slår mig. Jag gnyr, det gör inte ont, men det sårade mitt ego och gjorde mig arg, så jag biter honom i armen och det rejält också. Blodet driver min ilska så jag siktar mot halsen och precis när jag är på väg att kasta mig över denna svaga människa för att få ett mellanmål öppnas dörren igen.

"Vad tar så lång tid?" Min varg stannar vid denna man. All min ilska försvinner. Mitt odjur har aldrig varit så lugnt. Vad händer? Mitt stora bestialiska huvud vänder sig bort från att titta på honom. Jag kan inte se denna man i ögonen. Jag är överväldigad av frid. "Hon vill inte skifta, och hon bet Sean riktigt illa."

Där är det ordet igen, skift. Vad betyder det? Betyder det att jag blir denna varelse? Vet de vad jag är? De verkar inte rädda. Åh nej, det är vad jag alltid har fruktat, dessa män är här för att utföra experiment på mig. För att ta mig till ett fängelse och kasta bort nyckeln. Jag känner hur rädslan stiger och jag måste ta mig härifrån. Jag tittar runt och ser dörren, men de blockerar min enda utväg. Jag kan göra det här, de är bara människor; jag kan fly.

Mannen som verkade lugna mig verkar känna på sig att jag tänker fly, och han tittar mig rakt i ögonen och det konstigaste händer, jag kan se allt. Jag kan se hans födelse och alla hans minnen flödar över mig. Jag inser att han är som jag. Han har också en varg inom sig. Han är allt jag vill vara nära. Jag vet inte hur länge vi stod där. Jag vet inte ens om det finns någon annan i världen, än mindre i rummet.

Han kommer fram och klappar min mjuka päls. Jag nästan spinner av lycka. Så fort hans hand rör vid min päls smälter jag. Jag känner mig som en valp, mer labrador än en galen vild best. Han säger: "Allt kommer att bli bra. Jag behöver att du blir människa igen, så kan vi prata, okej." Jag skiftar till min mänskliga form. Jag kan inte sluta stirra på honom.

"Alpha???" säger någon, men jag har ingen aning om vem. Jag är fast i att titta på denna vackra man. Jag har aldrig trott på trollformler och magi, men denna känsla av att vara hänförd kan bara beskrivas som en förtrollning jag är under. Inget verkar kunna dra min uppmärksamhet från denna man.

Jag tar ett ögonblick för att ta in hans utseende. Han är lång. Mycket längre än jag. Hans hår är brunt men har naturliga blonda slingor och vågorna i hans hår når hans axlar. Hans hud är solbränd, som om han tillbringar mycket tid utomhus. Hans ansikte är skulpterat och den korta skäggstubben framhäver hans starka käklinje. Hela hans kropp är muskulös, som om han inte har något kroppsfett alls. Och hans ögon är mörkblå. Som himlen under en storm.

"Beta, vad hände just?" "Timmy, jag tror att Alphan just präglade." Denna korta konversation rycker mig tillbaka till verkligheten. Vad pratar de om? Präglade är vad jag just gjorde med denna vackra man. Deras röster låter så bekanta, som om jag känner dem. Kanske var det från minnena jag just såg.

Jag undrar om denna man jag tittar på har mina minnen. Mannen som jag vet så mycket om vänder sig bort från mannen jag bet. "Sean, ta med Timmy och Mikey och återvänd till flocken, jag följer snart efter." Mannen jag antar är Sean bugar sig och tar de yngre pojkarna i armarna och drar dem ut ur badrummet. Sedan tittar han tillbaka på mig.

Han tar av sig sin jacka och räcker den till mig. "Snälla, ta på dig den här. Din blotta närvaro gör det svårt att behärska mig." Jag antar att han känner samma gnistor som jag känner när jag tittar på honom. När jag sträcker mig för att ta jackan rör våra fingrar vid varandra. Bara en lätt beröring av huden är allt som krävs.