KAPITEL 103

NOAHS POV

Tiden verkade inte gå.

Jag satt i den där hårda, obekväma stolen i väntrummet… men hela kroppen stod på helspänn, stel, som om jag var redo att reagera när som helst.

Men reagera på vad?

Jag visste inte ens.

Blicken var fastnaglad på Daniel.

Ingen mask.

Ingen skam.

Jag stirra...

Logga in och fortsätt läsa