KAPITEL 109

POV ISABELA

Noah gick inte.

Han stannade kvar där.

Sittande i fåtöljen bredvid min säng höll han min hand hårt, som om ett släpp skulle betyda att han förlorade mig.

Ljuset i rummet var dämpat, mjukt, nästan hemtrevligt. Den sortens belysning som fick världen utanför att kännas långt borta...

Logga in och fortsätt läsa