Kapitel 2

"Jag vill gå." sade Kara. Eller snarare, bad om.

"Stanna här ett tag med mig. Strunta i Damon. Jag tar dig vart du vill senare." insisterade James.

Kara pressade ihop läpparna i frustration. Varför bryr han sig ens om vad hon gör eller vart hon är på väg? Han hittar alltid anledningar att stöta bort henne inför alla andra, men kommer ut för att plåga henne när hon är ensam.

James rynkade ögonbrynen när hon inte svarade honom. Försökte hon dölja något?

"Kara, prata." befallde James.

"Du kommer att strunta i mig om jag inte går med Damon. Jag vet det." mumlade Kara i en nästan ohörbar ton.

"Det kommer jag inte. Jag lovar." svarade James mjukt.

Kara lyfte blicken för att möta hans. Hon önskade att han inte ljög den här gången. Idag var speciell för henne och hon ville inte att den skulle bli förstörd.

Det var halv sex på morgonen i vinterkylan. Alla andra sov. Om hon stannade med James kunde de spendera lite tid tillsammans innan någon annan vaknade.

"Okej." sade hon och vände sig om för att gå till soffan framför TV:n. Väl där vände hon sig om för att möta honom och viskade med hopp i ögonen,

"Snälla, glöm inte ditt löfte, James."

"Det ska jag inte." James gav ett litet leende och satte sig bredvid henne på soffan.

Han tog upp fjärrkontrollen från bordet, slog på TV:n och började bläddra genom kanalerna tankspritt. De behövde inte säga några ord. Tystnaden var bekväm mellan dem.

"Kommer du att.." började Kara tala, tvekan var tydlig i hennes ord, "Kommer du att flytta nästa vecka?"

"Ja." svarade han. Han stannade vid en fånig tecknad kanal, släppte fjärrkontrollen på bordet och vände sig mot henne.

Han hade köpt en egen takvåning i centrala stan. Att stanna i den stora familjevillan var okej och bekvämt men han behövde lite utrymme nu. Att inte ha Kara framför ögonen tjugofyra sju skulle vara ett helvete för honom, det visste han redan. Men det var hög tid att han distanserade sig från henne. Hans kontroll över sig själv hade börjat glida med varje dag som gick. Han behövde bara vänta ett år till tills Kara tog examen från högskolan.

Kara pillade med fingrarna. Hennes blick var fäst vid den stora TV-skärmen men tankarna vandrade tusentals mil bort i sorg.

James studerade henne noga. Han sträckte ut handen till hennes kind, sköt undan hårslingorna som föll i hennes ansikte och drog hennes ansikte närmare sitt.

Kara's ögon vilade på honom. Hans gröna ögon, flytande men ändå som stenar och stjärnor och alla underverk i världen blandade i ett, stirrade in i hennes blå.

Var detta sista gången de satt tillsammans, så nära varandra?

"Saknar du mig?" frågade James medan han smekte hennes kind med tummen, hans ögon följde rörelsen.

"Nej." svarade Kara lugnt.

Hans ögon mötte genast hennes. Men det fanns inget annat än sötma att se.

"Jag kommer sakna dig." mumlade han och sänkte sin panna mot hennes.

Kara svalde ner känslorna som började kväva henne. Hon kände att hon ville kasta sig över honom och aldrig släppa taget. Trots att det fanns en osynlig mur som James hade byggt mellan dem som dök upp framför deras familj och försvann när de var ensamma, ville hon att han skulle vara hennes för alltid.

Men hon hade inte rätt. Han hade aldrig gett henne det. Han hade aldrig gjort några löften. Han hade aldrig yttrat de ord som hon tyst bönföll honom att säga. Han visste vad som fanns mellan dem. Men han lät det aldrig växa.

"Kom till mig." Han drog henne närmare och omslöt henne i sina armar, gömde henne i sitt bröst.

Han spred ut sina ben på soffan och gled lite ner, med kuddarna under sina skulderblad för att ligga bekvämt och tog med sig Kara i sina armar. Karas huvud vilade på James bröst, hörde det mjuka dunket av hans hjärta som slog mot bröstet.

Hennes ögon slöts, njöt av det sällsynta ögonblick som han hade beslutat att skänka dem båda.

---

"Jag kan inte göra det." viskade Kara med skräcken tydlig som dagen i hennes ansikte.

Hennes åttaåriga jag stirrade ner från den sju fot höga väggen i det övergivna huset.

"Tvinga henne inte att göra det, James!" ropade Damon från marken. Arg och frustrerad för att han inte kunde göra något annat än att ropa från marken. Samlade all sin styrka hoppade han upp för att klättra på väggen, men hans tre fot höga längd tillät honom inte ens att röra vid den trasiga kanten på väggen.

"Du kan göra det." viskade James i hennes öra, stående precis bredvid henne, "Titta bara på marken och inget annat."

Kara skakade när hon stirrade ner på marken. Höjder hade alltid skrämt henne. James hade lurat henne och lyckats få henne att klättra upp på väggen. Men för att komma ner därifrån var hon tvungen att hoppa.

Uppgiften var inte lika lätt för henne som det verkade för alla andra.

"Hoppa!" kommenderade James.

"Jag vill inte." Kara vände sina ögon mot honom, "Jag kommer att skada mig."

"Det kommer du inte." försäkrade James henne.

"Kara, hoppa inte!" ropade Damon, "Jag ska hämta någon som kan hjälpa dig ner därifrån. Stanna precis där."

"Kara. HOPPA." väste James, hans ögon fylldes med ilska. "Lyssna inte på någon och gör som jag säger."

"Kara, hoppa inte!" Damons ögon flackade mellan Kara och James i oro.

"Jag är rädd." kved Kara.

James knuffade ner henne.

Kara landade på marken med ett sjukt ljud. Hennes fotled vred sig i en konstig vinkel och hon brast genast ut i tårar.