Kapitel 7
Kunden verkade inte ha något emot hennes långvariga frånvaro. Mötet hade gått smidigt, och när de lämnade restaurangen var klockan redan nio på kvällen. Brisen längs trottoaren slängde runt Katniss långa hår och hjälpte till att skingra den lätt berusade dimman i hennes huvud.
”Chef, jag ordnar så att en bil kör dig hem,” sa Flora, med huvudet böjt över mobilen medan hon sms:ade chauffören.
Katniss ville inte att Flora skulle upptäcka att hon hade flyttat från deras gemensamma hem, så hon svarade snabbt: ”Det behövs inte. Jag tar en taxi själv.”
”Va?”
Innan Flora hann reagera hade Katniss redan vinkat in en taxi vid trottoarkanten och glidit in.
Efter att hon redan hade sagt vart hon skulle, scrollade Katniss frånvarande igenom meddelanden i mobilen, men i huvudet spelades bilden om och om igen av Cedric som gick därifrån efter att ha svarat på det där samtalet.
Orolig och rastlös fick hon syn på sin sedan länge bortglömda gruppchatt med tjejkompisarna, som höll på att ordna en kväll ute på klubb. Utan att tveka bad hon chauffören byta riktning.
”Ursäkta, kan du köra mig till Sapphire Lounge i stället?”
När hon hittade bordet via platsen som delats i gruppchatten blev hennes vanligtvis pratglada vänner tysta en stund när de fick syn på henne.
”Ser jag i syne? Katniss?”
”Har helvetet frusit till is? Är du faktiskt på en klubb?”
Deras chock var förståelig. Sedan hon gifte sig hade Katniss aldrig satt sin fot på sådana nöjesställen. Hennes privatliv hade varit lika fläckfritt som en ogift adelsdam från en svunnen tid.
Trots den långa frånvaron tog tjejkompisarna emot henne som vanligt, drog ner henne i soffan och uppdaterade varandra om det senaste.
”Jag hörde att Cedrics första kärlek, Lillian, är tillbaka i stan?”
”Har hon ställt till det för dig?”
”Jag har alltid sagt att bekvämlighetsäktenskap mellan mäktiga familjer aldrig handlar om riktig kärlek.”
Kvinnorna pratade på; de hade sett Katniss hantera alldeles för många flirtiga kvinnor som kretsat kring Cedric genom åren. Många män hade avundats honom för att han hade en så hängiven fru.
När de märkte att Katniss ansikte mörknade utbytte de blickar och bytte försiktigt ämne.
Som man säger: dränka sorgerna i alkohol, och med varje glas Katniss svepte blev smärtan i bröstet allt mer avtrubbad.
”Katniss, ta det lugnt,” varnade hennes nära vän Sable Barnes, irriterad men ändå orolig över det här självdestruktiva beteendet. ”Vad det än är som händer så har du oss.”
Hon hade först trott att ryktena om äktenskapsproblem var falska, men att se Katniss så här fick henne att tänka om.
Efter år av att hålla en hård fasad för att dölja sina känslor bröt den enkla försäkran igenom Katniss försvar.
En tår smet fram i ögonvrån. Hon ångrade plötsligt att hon hade lagt hela sitt hjärta och sin själ på Cedric i fem år och samtidigt försummat vännerna som faktiskt brydde sig om henne.
I det ögonblicket svaldes hennes bitterhet och anklagelser mot Cedric helt av en överväldigande besvikelse, som släckte den sista glimten av ljus i hennes hjärta.
Samtidigt, på andra sidan stan...
När han var klar med arbetet återvände Cedric hem och fann att stora salen låg insvept i mörker, en skarp kontrast mot den varma lampan som brukade vänta på honom, oavsett hur sent han kom.
”Katniss.”
Cedric tände lamporna, antog att hon fortfarande surade, och gick rakt mot sovrummet.
”Katniss, sluta med det här. Jag är helt slut.”
Dagen då hon impulsivt hade flytt från York Villa hade Vaughn kryddat berättelsen när han pratade med Cody, vilket ledde till att Cedric tvingades stå på knä i arbetsrummet hela natten som straff. Skvallret som dröjt sig kvar hade gjort dagens arbete särskilt tungt.
Cedric gnuggade sig över näsroten, men medan orden hängde kvar i luften lade han med skärpa märke till tomheten i rummet.
Katniss var inte bara borta – även hennes smink från sminkbordet och de där barnsliga småprylarna hon älskade på soffbordet hade försvunnit.
Med en djup rynka mellan ögonbrynen tog Cedric långa steg bort till walk-in-garderoben. Som väntat var de flesta av hennes kläder borta.
Hade hon lämnat honom?
Cedric stod alldeles stilla, taklampan kastade skuggor över hans hårda ansiktsdrag. Efter en lång stund bröt ett kallt skratt tystnaden.
”Nu räcker det med drickandet. Det är sent, jag kör hem dig.”
När sällskapet på klubben började skingras var Katniss märkbart full men envisades med att hon klarade sig själv. Hon ställde sig ostadigt och försökte visa den oroliga Sable att hon minsann kunde gå rakt.
”Titta nu… tre, två, ett…”
Katniss hann knappt ta två steg innan hon svajade farligt, till vänners förskräckelse.
”Jag sa ju att du inte skulle dricka så mycket! Du lyssnar aldrig!”
”Försiktigt! Gör dig inte illa!”
Sable och Brielle Bell, som stod närmast, kastade sig fram i panik, men ett par starka, eleganta händer hann stadga Katniss innan de nådde henne.
”Fröken Astor, ta det försiktigt.”
Mannens röst var mörk och fyllig, som ett gammalt europeiskt vin som legat och mognat i en sval vinkällare.
En sval, sofistikerad doft omgav henne. Katniss trivdes inte med främlingars beröring och knuffade bort honom, och lyckades med nöd och näppe hålla balansen genom att ta stöd mot soffan.
Hon lutade huvudet för att se på honom, de klara ögonen glittrade i klubbens dämpade ljus som ett rådjur i skogen – ren och oskuldsfull.
”Du är Julian Boleyn.”
Katniss kände igen honom som en av Cedrics få vänner; hon hade sett honom flera gånger på festerna de brukade hålla.
Anledningen till att han fastnat i hennes minne var hur olik han var Cedrics vanliga playboykompisar. Hon hade hört rika fruar och debutanter sucka över att hans kyliga sätt var ett slöseri med hans snygga utseende.
Några hade till och med spekulerat i att han kanske var gay.
”Ja, det är jag. Det var oväntat att stöta på dig här.”
Julians läppar drog sig till ett leende, med en glimt av underhållning i blicken.
”Det verkar som att ni avrundar. Jag kör dig hem.”
Alla vid bordet hade druckit. Katniss ville först inte besvära honom och försökte öppna sin app för samåkning, men efter att ha misslyckats tre gånger såg hon upp med bekymrad min och gav med sig. ”Tack, jag uppskattar det.”
Hon gick ostadigt, och för att hindra ännu ett fall tog Julian henne lätt om armen och höll ett respektfullt avstånd.
”Vänta här en stund medan jag kör fram bilen.”
Klockan var efter ett, och nattvinden bet till. Temperaturväxlingen mot insidan fick Katniss att rysa till utan att kunna hejda det.
Julian tog av sig sin kostymkavaj och lade den över hennes axlar. Som om han förutsåg att hon skulle säga nej lade han till: ”Om du blir förkyld kommer Cedric att skylla på mig för att jag inte tog hand om dig ordentligt.”
Cedric? Som om han skulle bry sig.
Katniss lutade sig dåsigt mot klubbens dörrkarm och putade missnöjt.
Den här berusade versionen av Katniss verkade mer mänsklig – och gulligare – än den noggranna, eftertänksamma kvinna Julian kände.
Han kunde inte låta bli att småskratta. Just som han skulle vända sig om för att hämta bilen skar en iskall mansröst genom natten.
”Vad är det egentligen du håller på med?”
Katniss lutade huvudet. Cedric stod en bit bort, gatlyktan lyste upp hans kyliga uppsyn när han stirrade hårt på dem båda.
