Kapitel fjorton

Cheyenne

När mitt skift äntligen är över känns min kropp ihålig.

Inte tom. Inte bedövad. Bara skrapad tunn, som om varje nerv har gnidits rå av timmar av vaksamhet som aldrig riktigt tippade över till nödsituation men heller aldrig lättade. Det där mellanrummet är värre än kaos. Kaos har regler. Kao...

Logga in och fortsätt läsa